Jag skrev för ett tag sedan om president Barack Obamas eget Watergate, en tillspetsad formulering av en potentiell skandal i samband med omfattande och allvarliga läckor från Vita Huset. Sedan dess har det varit tyst om Leaggate. Anledningen är att en ny, potentiell skandal dominerat amerikanska, politiska medier de senaste dagarna: Fast and Furious – Återkomsten.

Vad har hänt med No Drama Obama? Efter att ha seglat igenom den mest skandalfria mandatperiod i mannaminne omgärdas presidenten nu av rykten om misstänkta skandaler. Ska han lyckas navigera runt dem? Och är de dåliga för honom – eller välkomna distraktioner från diskussioner om den usla ekonomin?

Fast and Furious är en under-cover-operation, som iscensattes av den amerikanska myndigheten Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms, and Explosives. Det låter kanske som en trist inspektionsmyndighet, men den har också en viktig, polisiär gren, som snarast påminner om FBI. Operationen gick ut på att tillåta försäljning av många hundra illegala vapen till knarkkartellerna i Mexico, för att sedan spåra vart dessa tog vägen. I slutänden var förhoppningen att man skulle kunna ta högt uppsatta gängledare på bar gärning.

Det gick inte som planerat. Skjutvapnen hamnade på villovägar, och under de senaste åren har man kunnat binda hundratals vapenbrott, många med dödlig utgång, till illegala vapen som i praktiken placerats i mördarnas händer av den amerikanska staten. När starka misstankar väcktes att specialagenten Brian Terry mördats med ett av vapnen krävde allt starkare röster en ordentlig utredning av hela operationen. Obamas justitieminister Eric Holder påbörjade en egen undersökning tidigt i våras, för att slå fast vem som låg bakom Operation Fast and Furious, men anklagelser har förts fram att Holder bara försöker ta kontroll över ärendet för att kunna mörklägga sin egen inblandning – och sin chefs?

Hittills har skeendet visat alla klassiska tecken på en skandal som blir värre av hanteringen. Eric Holder har utan tvekan känt till betydligt mer än vad han påstått, och republikaner i Representanthuset har blivit allt mer aggressiva. Härom veckan drog man Holder inför kongressen för förhör, resultatet var att man prickade Holder efter en omröstning som gick strikt längs partilinjer. Den utlösande faktorn var 1 300 sidor med dokument, som Holder vägrade släppa ifrån sig.

Så långt var det en skandal av tveksamt värde. Ledande republikaner hade försökt undvika den, eftersom man hellre vill prata om ekonomin. Men majoriteten republikaner i Huset drev på för vidare granskning, och majoritetsledaren John Boehner gick motvilligt med på strategin.

Men när sedan president Barack Obama plötsligt använde sig av sin exekutiva makt för att blockera kongressens tillgång till de dokument Holder vägrade lämna över, då växte den tveksamma skandalen till vad som kallats för Obamas första rejäla skandal som president. Instrumentet executive privilege, som Obama använde, är relativt ovanligt och omgärdas av regler för hur och när en president får använda det. Detta var första gången som Obama använde sig av den makten, och mycket tyder på att han gör det i ett sammanhang som inte täcks av regelverket.

Agerandet är extremt, strategiskt dumt – och Obama vet om det. Han har anklagats för maktfullkomlighet, för att vilja utsträcka presidentens befogenheter bortom konstitutionen, för att vara inkompetent och naiv, för att inte vara tillräckligt värdedriven i kampen mot brottslighet, för att vara för svag – allt detta får stöd av beslutet att använda presidentens privilegium i den här affären.

Och den brännande frågan, som alla ställer sig, är: Hur illa är den bakomliggande skandal som Obama försöker dölja, med tanke på att han tar en sådan här smäll frivilligt?