Det gick sådär för Mitt Romney när han besökte NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). Han blev buad en smula, hånskrattad en smula. Men han fick också en del artiga applåder.

Jag tycker personligen att han agerade helt rätt i situationen – om han nu skulle ha åkt dit överhuvudtaget. Vid något tillfälle lät George W Bush bli att acceptera en inbjudan (av samma skäl som, exempelvis, KD borde hålla sig borta från Pride: NAACP handlar inte om orättvisor mellan etniska grupper, utan om storskaliga vänsterlösningar på de problem alla är överens om). Barack Obama åker inte heller gärna till NAACP, i år skickar han Joe Biden. Hypotesen är att Obama inte vill framstå som alltför svart.

Men nu var Romney där, och han var artig, tackade för inbjudan, men dolde inte sina övertygelser. ”Om ni vill ha en president med en politik som gynnar afrikanamerikaner ska ny rösta på mig”, förklarade han, till publikens oförställda munterhet. Och han sade också att om de hade haft möjligheten att se in i hans hjärta, då skulle de se en ärlig och stark vilja att föra en politik som gynnar utsatta grupper.

Well, I’m sorry, Mitt. Jag tror dig. Men de tror dig inte, och de kan inte se in i ditt hjärta.

Värst blev det när Romney vidhöll att Obamacare är dålig lag, som han vill eliminera:

“If our goal is jobs we must stop spending over a trillion dollars more than we earn. To do this, I will eliminate non-essential programs like Obamacare.”

Vid det tillfället var publikens reaktion direkt fientlig, på gränsen till det obehagliga.