De senaste dagarna har det plötsligt dykt upp en mängd spekulationer om vilken person Mitt Romney kommer att välja som sin vice president-kandidat. Det beror väl dels på att också kampanjerna gått in i sommartorka när det gäller nyhetsvärde, dels på att det faktiskt börjar dra ihop sig. Man kan tänka sig att Romney offentliggör sitt beslut ganska snart nu, kanske redan inom en månad.

Tre + en kandidater nämns oftast. Tim Pawlenty, som tidigt och oförklarligt hoppade av sin egen kampanj för att bli GOP:s presidentkandidat. Han är en pålitlig och skicklig politiker, med gedigen arbetarbakgrund. Hans politiska bakgrund definieras framför allt av att han varit guvernör i Minnesota.

Nummer två är Bobby Jindal, Louisianas unge och framgångsrike guvernör, som länge betraktats som en självklar, framtida presidentkandidat. Hans aktier sjönk något efter ett uselt, nationellt tal häromåret, men hemma i sin delstat har han gjort ett mycket bra jobb och är populär.

Trean är Rob Portman, senator från Ohio. Han omges mest av allt av bilden att han är en tråkig, vit medelklassman, något som understryks av att hans medarbetare titt som tätt hävdar motsatsen.

Också den fjärde kandidaten, outsidern: Condi Rice, den karismatiska statsvetaren och Rysslandsexperten från Stanford, som bundit sin politiska karriär till George W Bush, som säkerhetspolitisk rådgivare och utrikesminister.

Det finns ytterligare kandidater, Chris Christie, Marco Rubio och Paul Ryan, för att nämna några av de vars namn omtalats oftast. Särskilt Rubio har varit mångas favorit, i dag verkar det som om färre skulle vilja satsa på honom.

Själv tänker jag inte tippa kandidat, jag har för lite att gå på. Det enda jag med säkerhet vet är att det tidigt och länge pågick en intern kampanj för Rubio, uppbackad både av tunga namn inom GOP och tunga donatorer.

Då är det mer intressant att titta på dels framgångsrika kandidater i modern tid och Mitt Romneys typiska modus operandi. Under de senaste decennierna har George Bush, Al Gore och Dick Cheney varit mycket framgångsrika på sina poster, alla tre karakteriseras av att de kom in med mycket erfarenhet och starka nätverk. Dan Quayle var ett ständigt problem för Bush, och valdes av taktiska skäl, inget annat. Av kandidater som inte vann valet minns vi Jack Kemp, Joe Lieberman, John Edwards och Sarah Palin. Även om Lieberman och Edwards måste kallas erfarna, tror jag ändå att det låg mer taktik än materia bakom valet av dem, och Palin var såklart ett hundraprocentigt taktiskt val. Ingen av dem hjälpte huvudkandidaten att vinna, och det är möjligt att de till och med på marginalen minskade dennes chanser.

Vad beträffar Joe Biden är det svårt att kategorisera honom i båda avseendena. Han valdes uppenbart av taktiska skäl, men kom också in som en de facto mycket erfaren och kunnig politiker, med starka band inåt i partiet. Han spelade knappast någon som helst roll för Obamas seger 2008, och huruvida han varit en lyckad vice president, well, det beror alldels på hur man skär korven. Ingen kan säga emot att han gång på gång ställt till med bekymmer för Obama, på exakt det sätt som befarades. Samtidigt har han varit just den aktive vice president som Obama sökte, och utan tvekan har många av Obamas viktiga beslut föregåtts av långa diskussioner med Biden.

Väg detta mot Romneys typiska tendens att inte vara spektakulär i sitt agerande, och vi har goda skäl att låta oss överraskas om det blir en överraskning.

Denna observation ska vägas mot två behov som Romney har inför kampanjen. Dels att förhålla sig till bilden av den rike, vite mannen, som inte begriper något, som står mot de fattigas medkännande förkämpe. Dels behovet av att ge sin kandidatur en viss känsla av spänning och förväntan.

Ett sätt att förhålla sig till detta är såklart att inte bry sig om det: han fokuserar på det jobb som folket behöver ha gjort i DC, att spela det politiska spelet kan andra göra. Då väljer han en motsvarighet till Bob Doles running mate, Jack Kemp.

Eller så väljer han den kandidat som bäst fyller dessa behov, men begränsar urvalet till erfarna och erkänt skickliga politiker. Han söker med andra ord sin egen Joe Biden.