Under primärvalskampanjen utstod Mitt Romney mycket kritik från sitt partis högerfalang, som gick ut på att han egentligen, i smyg, är mindre renlärigt konservativ än vad han lät påskina för att vinna nomineringen.

Något ligger det i detta, men jag tror nog att det finns en annan tolkning som är närmare sanningen: att Romney, för att bli framgångsrik i liberala Massachusetts, låtsades vara mera moderat än vad han egentligen är. Det är en beskrivning som jag har fått bekräftad av ett par goda vänner till Mitt, och som dessutom får stöd av all erfarenhet jag har av framgångsrika och seriösa mormoner i USA.

Kritiken har i stor utsträckning tystnat. Mest beror det såklart på att man nu sluter upp bakom sin kandidat för att kunna vinna den stora trofén, men jag vill tro att det också till liten del beror på att man dels uppfattar Romney som mer seriös ju mer man ser av honom, dels att gräsrötterna och partiets aktivister på högerkanten sansat sig en smula.

Men sedan ett par veckor har en annan sorts kritik från höger. Den kommer inte från de hårda ideologerna i ämnen som gäller policy, utan snarare från sansade, intellektuella tungviktare och viktiga donatorer. Deras klagan går ut på att Romney driver sin kampanj på fel sätt, eller åtminstone är för endimensionell i sitt budskap.

Det är sant att Romney bara säger en sak: Det är jobben och tillväxten det handlar om. Kritikerna saknar värdegrunden. Varför är det viktigt med jobb och tillväxt? Hur ser det goda liv ut, som ett land med stark ekonomi lägger grunden för? Hur ser banden ut mellan människors goda värderingar och kapitalismen – på vilket sätt är de beroende av varandra? Vad är USA, bortsett från ett land med entreprenörer? Vad är en entreprenör, mer än en person som kommer på att nytt sätt att kränga bildäck?

Vi känner igen debatten från Sverige, där Moderaterna fått samma – välförtjänta – kritik för att inte placera ’arbetslinjen’ i ett mänskligt, värderingsmässigt och socialt sammanhang.

Teorin är att Romney inte kommer att vinna om han inte också vinner väljarnas entusiasm på detta djupare plan. Och observationen är att han bara pratar om jobb och tillväxt.

Är kritiken befogad? Well, det vore fånigt att påstå att Romney är en Reagan eller Thatcher (eller Bohman). Han kommer aldrig att bli det. Den alltid läsvärda kolumnisten Peggy Noonan har en poäng när hon skriver om Romney:

”He says very different things in the same tone. ‘Pass the mustard!’ ‘This means war!’ ‘Flowers are pretty!’ ‘Don’t tread on me!’ It’s all the same tone, the same level of import and engagement. Which it would be if you’re sort of … well, if you see issues as entities to deploy as opposed to think about and weigh.”

Men jag har tre invändningar. För det första, jag tror verkligen att Romney vinner i längden, ju mer man ser av honom. Anledningen till att han framstår som tråkig är enkel. Han är tråkig, och han varken kan eller försöker spela en annan roll. Den autenciteten (autentisk i sin icke-autencitet, om du så vill) inger över tid en känsla hos väljarna att mannen som söker deras röst är den han påstår sig vara. De som ber honom domdera från pulpeten och ta på sig en annan persona ber om trubbel.

För det andra, jobb och tillväxt är viktiga. Intellektuella bjässar kan rya om ideologisk substans, men de flesta väljare är intresserade av att de och deras grannar har jobb, att de kan ha goda skäl att hoppas på ett bättre liv för sina barn än vad de själva haft, att pengarna ska räcka till mer än mat, kläder och tak över huvudet. Kanske en grillfest, kanske en Thailandsresa, kanske en ny platt-TV.

För det tredje, vi befinner oss i en period av kampanjen då det handlar om att lägga en grund. Vad gäller valet? Jo, å ena sidan en verklighetsfrånvänd ideolog, som kan hålla tal så att stenar gråter, men som inte kan göra jobbet, och inte ens själv begriper det. Å andra sidan en person som i konkret bemärkelse förstår hur man skapar jobb och tillväxt. Kanske inte en poet eller förste älskare, men låt honom ta över så kommer vi att ha råd med poeter och kärlek, inte bara prosa och oro.

Den distinktionen är viktig för Romney att göra. Jag ser inget fel i att han är noggrann i det avseendet. Och sedan kommer nästa fas av kampanjen, då det bjuds gott om tillfällen att bygga på den grunden, med färgstarkare språk och mänskligare tilltal. Romney har en vice president att utse, det kommer att vara en signal på att slutspelet är på väg att börja. Han har ett tal vid partikkonventet, som är en formidabel möjlighet att sätta en ny ton, eller snarare addera en ton till den förutsägbara melodi han hittills spelat. Det kommer tre debatter mellan Romney och Obama, som också är goda tillfällen att visa sig själv som, inte bara motkandidat, utan också en annan sorts människa än Obama. Och vi ska komma ihåg att Obama, denna formidabla talare, hittills aldrig varit någon vidare debattör.

Kritiken mot Romney är tänkvärd, men hittills ser jag inte att Romney gjort något som utesluter att han innan valdagen kommer att kunna uppnå exakt det som hans belackare efterlyser.