Rapporten från Tax Policy Center, som Manuel skriver om, hävdar att Mitt Romneys ekonomiska plan innebär en skattehöjning för 95 procent av amerikanerna. Bara de rikaste klarar sig. Från Romneys läger avfärdar man rapporten som en partsinlaga från en vänsterliberal tankesmedja.

Hur ligger det till?

Man kan räkna på olika sätt, men utan tvekan ligger det något i substansen av kritiken. Effekten uppstår nästan enbart på grund av att Romneys skatteplan tar bort olika avdrag, som får effekt om man har lägre inkomster, men knappast märks om man har högre. Summan av kardemumman är att medelinkomsttagare längs den här dimensionen får betala en tusenlapp mer i skatt.

Jag har inga direkta problem med det. För det första betalar de rika i USA en oerhört stor del av statens intäkter. Föreställningen att progressiviteten i det amerikanska skattesystemet är svag är falsk. Att sänka skatterna för de rikaste är en rättviseåtgärd, inte bara bra för ekonomin. För det andra kännetecknas nästan allt Romney gör av sund, fiskal disciplin. Han lovar inte allt till alla – skattesäkningar paras med att avdrag elimineras.

Men de här aspekterna av Romneys ekonomiska plan uttömmer inte effekterna för medelinkomsttagare. Sammantaget kan man föra fram starka argument för att dessa får mer kvar i plånboken trots att Tax Policy Center har en poäng i sin nysläppta rapport.

Självklart är förresten Tax Policy Center en vänstersmedja. Manuel anför en del ”bevis” för motsatsen – som att en av ekonomerna, William Gale, var en av tjugotalet stabsmedlemmar i George HW Bushs, ekonomiska råd. Detta tar Manuel som intäkt för att titulera Gale som ”Bush-ekonom”. Jag misstänker att Gale skulle lyfta på ögonbrynet av mild förvåning om han fick höra det epitetet om sig själv… Rådet ser ut på det viset. Det har ganska många low level-ekonomer, som kvalificerar sig på akademiska meriter, inte politiska. Paul Krugman jobbade, om jag minns rätt, för Reagan i ungefär samma funktion. Höger-Reagan-ekonomen Krugman?

Manuel påpekar dessutom att Romney själv refererade till Tax Policy Center som oberoende när det lämnade slutsatser som skadade Perry under primärvalen. Sant. Politiker griper efter den information som gynnar dem i stunden och kan därmed legitimera avsändaren med risk för att själv skadas i framtiden – så fungerar det.

Romney, om någon, borde ha tänkt ett steg längre i våras. Han vet vad det kan kosta att vända kappan efter vinden. Men det gör inte Tax Policy Center mindre förknippat med det demokratiska partiet att Romney är otaktisk.

Avslutningsvis, vi får se hur det går, men jag skulle inte omedelbart kalla rapporten från Tax Policy Center för ”nytt raketbränsle” i Obamas kampanjmotor. Dels på grund av att den inte gått på raketbränsle hittills, snarare lågoktanig soppa, dels på grund av att den här sortens rapporter inte självklart får stort medialt genomslag. De är svåra att använda, helt enkelt.

Om Obamas kampanj lyckas etablera detta som en trop, då kan det vara en irriterande fluga i Romneys öra framöver, knappast mer. Men jag är osäker på om man lyckas ens med det.