Det har gått några dagar sedan Mitt Romney beslutade sig för att placera Paul Ryan vid sitt namn på valsedeln. Personligen har jag kastats mellan olika, motsägelsefulla känslor.

Å ena sidan, detta är exakt vad USA och Romney behöver. Under de tre närmaste månaderna kommer vi att se president Barack Obamas luftslott skingras för vinden av ett alternativ som äntligen tar USA:s problem på allvar

Å andra sidan, Paul Ryan är en alldeles för teknokratisk politiker för att nå fram till väljarna under en kort kampanj, och hans politiska förslag i demokraternas sloganform kommer att skrämma bort mittenväljarna och garantera segern åt Obama.

Försöker jag riktigt ordentligt att slipa bort wishful thinking blir nog min slutsats att oddsen för en Obamaseger nu faktiskt är lägre, och till skillnad från för en vecka sedan skulle jag nog i dag, om jag var tvungen att satsa min sista skjorta, spela på Obama. Men samtidigt tror jag att demokraternas fnittriga förtjusning bortser från de risker som Ryan faktiskt innebär för det demokratiska alternativet.

Det finns några grundläggande saker att hålla i huvudet, och att hålla utkik efter framöver.

För det första, Ryan är fortfarande # 2. Valet står mellan Romney och Obama. Valet av vice president-kandidat färgar av sig på huvudkandidaten, men påverkar normalt inte väljarna särskilt mycket. Utan tvekan är Ryan en kandidat som bär med sig konsekvenser i högre grad än den genomsnittlige tvåan, men han är fortfarande tvåa. Båda kampanjerna bör bära detta i minnet. Om demokraterna attackerar Ryan för mycket och för hårt kommer det att framstå som något udda och en smula irrelevant. Om republikanerna satsar för mycket på Ryan förminskar man Romney.

För det andra, Romney kan bara ha framgång med Ryan om valet av denne betraktas som ett startskott för en ny sorts kampanj, där Romneys budskap formuleras i enlighet med de risker och möjligheter som Ryans attityder innebär. Att välja Ryan och sedan fortsätta enligt beprövad modell kommer inte att hålla. Nu måste Romney mot Obama bli ”stora idéer” mot ”inga idéer”, ”saklig debatt” mot ”smutskastning”, och budskapet att USA befinner sig i en kris och vid ett vägskäl, men framtiden bär med sig stora och ljusa möjligheter – om väljarna tar sitt ansvar.

Det är en mycket svår uppgift. Kampanjer är inte tillfälle att utbilda väljarna, men det är vad Romney/Ryan måste göra.

För det tredje, demokraterna kommer att nita fast Medicare vid bröstet på Romney och Ryan – och det är en av de mest effektiva valvinnarna som finns i USA: att övertyga väljarna att motståndaren vill förändra Medicare i grunden. Och sanningen är att Romney/Ryan vill just det. (Motargumentet är att detta krävs för att rädda Medicare, men det är ingen lätt idé att få sympati för. Pengarna kommer punktligt i dag.)

För det fjärde, detta är en satsning från Romneys sida på att omständigheterna i landet i dag är sådana att väljarna kommer att bete sig på ett annat sätt än vad de normalt gör. Allt hänger egentlig på detta. Min grundinställning är alltid att väljarna kommer att bete sig som de brukar. Det var därför jag var ganska övertygad om att Obama skulle förlora i november.

För det femte, fram till i fredags var valet en folkomröstning om Obama mot bakgrund av en usel, ekonomisk återhämtning. Sedan i lördags står valet mellan två alternativ. Romney måste nu vinna av egen kraft. Obama kan vinna på väljarnas rädsla för vad Romney/Ryan innebär. Det kommer att prägla demokraternas kampanj. (Det är avgörande att Romney låter sin kampanj präglas av de stora idéerna.)

För det sjätte, Romney valde Ryan för att han ville det – mot sina rådgivares rekommendationer. Det var det huvudsakliga skälet, taktiskt är riskerna så stora att det inte går att motiveras. Tanken att Ryan valdes för att ena partiet tror jag inte på, av skälet att det inte behövdes. Dessutom hade Marco Rubio gjort det minst lika effektivt, med mindre risk.

För det sjunde, valresultatet kommer att ge antingen Obama eller Romney ett verkligt mandat att driva sin politik – det är följden av att två verkliga alternativ ställs emot varandra.

Det finns en hel del mer att notera, spekulera kring, reda ut och analysera. Slutsatsen jämfört med tidigare vad beträffar utgången är att den nu är mer öppen än någonsin – jämn seger åt ena eller andra hållet, landslide åt ena eller andra hållet – alla historier går att berätta. Men min bedömning är att en knapp men klar seger för Obama nu är troligast. Innan valet av Ryan hade jag sagt samma sak, fast för Romney.

Men, som sagt, Paul Ryan är bra på det han gör. Demokraterna underskattar Romney/Ryan på egen risk.