Kampen mellan Mitt Romneys kampanj och Barack Obamas kampanj (och jag använder ”kampanj” i vid mening här) har börjat om, nu med utnämningen av Paul Ryan som startskott. Redan innan vice president Joe Bidens bisarra varning till en delvis afrikanamerikansk publik (att Romney tänker slå fattiga i kedjor igen, som en följd av förändrade regleringar av Wall Street) hade Romney planerat ett betydligt tuffare uttalande om Obamas kampanj, än vad han tillåtit sig hittills.

I tisdags bad han sålunda Obama att åka hem till Chicago (stad känd för demokratiska smutskastningstrick) med sin ”splittrande, arga och hatfyllda” kampanj:
[Presidentens] kampanj och dess surrogater har kommit med vilda och huvudlösa anklagelser, som vanärar hans ämbete. […] Vita Huset sjunker ytterligare något lägre.”

”Detta är ett val då vi borde prata om vägen framåt, men ni hör inga svar från president Obamas återvalskampanj. Det beror på att han är intellektuellt tom, utan idéer och utan energi. Och därför har hans kampanj förfallit till att så split och rikta uppmärksamheten åt fel håll, till demagogi och att smutskasta andra. Det är ett gammalt politiskt spel, det nya är att det är presidenten som sätter det nya lågvattenmärket.”

Detta är såklart ett negativ budskap och ett personangrepp i sig, men det är inte alls nödvändigtvis fel eller ineffektivt. Den etablerade sanningen är att sådant fungerar om det är sant och relevant, och det är i varje fall ingen tvekan om att Romney och hans folk upplever beskrivningen som sådan. Och att försvara det man tror på är alltid lättare.

Från Obamas kampanj svarade man dels att Romney tycks vara ur balans, dels att det inte finns någon som på allvar kan tycka att Obama är negativ i sitt budskap.

Det är alltså exakt den konfliktlinje som spåddes här i bloggen häromdagen: Romney vill sätta bilden av att Obama bara ägnar sig åt smutskastning för att vända uppmärksamheten bort från sitt eget misslyckande, medan Romney själv vill tala om de stora framtidsfrågorna.

Obama svarar med att förneka anklagelsen, och fortsätta hävda att Romney är en marionett för de rika.

Men givetvis är detta inget simpelt påhopp från Romneys sida. Ett bevis för det är att Obama är ute och försvarar sig mot anklagelsen att föra en smutsig kampanj, ett annat är att det finns falanger inom demokratiska partiet, som delas i frågan, ett tredje är att main stream media rapporterar om saken.

Det finns uppenbara risker med Romneys strategi. För det första, ingen tycker om en gnällspik. För det andra, han är den mindre populäre personen, som anklagar den mer populäre personen. För det tredje, om debatten kommer att handla om debatten, då har Obama nått sitt mål: att inte debattera de stora frågorna.

Samtidigt ser jag ingen annan väg för Romney än att gå till den här sortens motangrepp. Två saker är viktiga, menar jag. Dels att försöka sätta en allmän bild av Obama som utan idéer och desperat, till skillnad från att gå in i enskilda debatter om uttalanden. Dels att hitta en balans mellan dessa motangrepp och det egna, positiva budskapet – och det senare ska ta upp mycket mer tid och plats än det förra.

Den möjliga vinsten med Romneys strategi – och jag tror inte alls det är uteslutet att han lyckas – är att han avväpnar Obama. Om han verkligen lyckas etablera uppfattningen att Obama, och dennes omgivande entourage, enbart ägnar sig åt desperat smutskastning, då blir det svårt för Obama att fortsätta vara ohämmat negativ. Och det är faktiskt hans grundläggande väg till seger, hans närmast uttalade strategi (”Vi måste döda Romney”, som en av Obamas medarbetare uttryckte det i vintras). Obama kan hamna i ett läge där Romney kan bemöta all kritik med ett Reaganeskt ”there you go again”. Redan har vi sett tendenser till att Obamas kampanjfolk klantat bort frågan om Romneys deklarationer, och givit Romney möjligheten att vända det vapnet mot Obama istället.

Jag hade ett lång, intressant samtal med en garvad republikansk strateg i går. Hans åsikt, och jag delar den, var att Obamas kampanj rullat ut bombmattan av smutskastning alldeles för massivt och för tidigt. Det finns inte en chans, menade han, att Obama ska kunna gå på så här i elva veckor till. Någon gång mellan i dag och valet kommer han att tystna eller tvingas diskutera det Romney vill prata om.

*****

En annan intressant observation är att de opinionsmätningar som kommit ut sedan Paul Ryan utnämndes till Romneys running mate inte i något enda stycke tyder på att det skadat Romney. Man kan lätt läsa in motsatsen, men det tänker jag inte göra. Jag håller mig till den gamla sanningen, att vice president-valet kan skada huvudkandidaten, men inte hjälpa honom.

Sedan är det en annan sak att alltmer tyder på att Ryan kommer att bli den mest betydelsefulla vice presidentkandidaten sedan valet 1960, mellan Richard Nixon och John F Kennedy, då Lyndon B Johnson vann sydstaterna och framför allt Texas åt Kennedy – vilket avgjorde valet.