Två dagar efter Clint Eastwoods framträdande vid republikanernas konvent har alla inom media och det demokratiska partiet förklarat hur pinsamt det var hur denna presenila gubbe närmast systematiskt förstörde sitt eftermäle. Till och med president Barack Obama fann sig föranledd att twittra om saken.

Problemet med detta? Att Clint Eastwoods framträdande var en monumental succé.

Hur vet jag det? Well, i själva verket har jag inte en susning om saken. Att han gick hem i själva kongresshallen var uppenbart. Men vad tyckte folket framför TV:n? Reagerade de som kommentatorerna – en pinsam tönt – eller reagerade de som publiken?

Detta är vad jag tror. Clint Eastwood är en amerikansk ikon, älskad av folk i alla läger (minns hur demokrater omfamnade honom efter Super Bowl-reklamen i vintras). Han har mycket stort utrymme att inte vara perfekt innan folk börjar bli kritiska. Han framträdande var inte, enligt varje rimlig bedömning, så uselt att den genomsnittlige Eastwoodfantasten hade skäl att reagera.

I politikens välregisserade värld tror jag att många tvärtom tyckte det var befriande och roligt att se Eastwood komma in och tänka högt i tio minuter. Det rimmade perfekt med bilden av honom som rebell och sanningssägare. Han bryr sig inte särskilt mycket om det ena eller andra, men står för det goda – den ikoniske gode i Sergio Leones dollarfilmer. Det var Blonde som blivit gammal som stod på scenen. Ingen missade det – förutom kommentatorerna.

Varför missade de vad som egentligen pågick på scen? På grund av att de är förprogrammerade att betrakta allt genom samma lins, och det som syns på andra sidan ska vara mätt och fokusgrupptestat och regisserat och passa som en nedslipad pusselbit i den tradiga bild som kampanjpolitik så ofta utgör – och när de ser något som inte passar in då blir det automatiskt pinsamt och uselt.

Att inte passa in = pinsamt och uselt

Det var inte ett politiskt strömlinjeformat tal, alltså förstod de inte vad som pågick. De drabbades av den förvirring som genrebrottet kan ge inskränkta betraktare.

Men de allra flesta människor befinner sig inte på avsändarsidan i politiska kampanjer. De såg Clint Eastwood komma in på scen och ha roligt. De älskade avbrottet från den show de vet bara är till för att manipulera dem, och de älskade honom för det.

Det har skrivits en del om vad tittarna tyckte om framträdandet. Det råder ingen tvekan om att vanligt folk på twitter i hög utsträckning älskade Eastwoods no nonsense, lätt absurda, klacksparksaktiga framträdande. (”Varför ska vi stänga Gitmo när det kostat så mycket pengar?”) Men ytterst har jag såklart ingen aning om huruvida jag har rätt. Låt mig dock understryka en sak med så mycket emfas som jag kan uppbåda:

Att professionella kommentatorer säger att Clint Eastwoods framträdande var pinsamt och uselt är fullständigt irrelevant för bedömningen av sagda framträdande bland människor som inte är professionella kommentatorer.