I natt var det Michelle Obamas tur att prisa sin make från scenen. Efter Ann Romneys starka framträdande i Tampa i förra veckan var the First Lady utsatt för viss press – hon kunde inte tillåta att Romneys fru gjorde ett bättre jobb.

Hon hade inte behövt oroa sig. Det gick inte att peka på ett enda misstag i Michelle Obamas tal, varken innehållsmässigt eller hur hon utförde sin uppgift.

Just detta var mitt problem med showen. Medan Ann Romney intog scenen som en (väldigt duktig) amatör, framstod Michelle Obama som ett fullfjädrat politikerproffs. Det har talats om hur hon vill satsa på en egen politikerkarriär efter Obamas tid i Vita Huset, och det talas om hur viktig hon är som Obamas rådgivare. Efter att ha sett hennes tal i natt får man känslan att båda dessa spekulationer äger stor sanning.

Ann Romney var känslosam, trevande, personlig. Michelle Obama var perfekt. Jag är ingen stor supporter av Michelle Obama – hon har gjort en del uttalanden som verkligen stört mig – och är såklart påverkad av det, men hennes försvar för Obama kändes som ett försvar levererat av en mycket skicklig politisk supporter. Därför gav det heller inte lika starkt intryck som Ann Romneys.

Jag noterar dock att många kommentatorer i USA – också på högerkanten – inte gjort samma observation. Man framhäver hur oerhört skicklig Michelle Obama var, men drar inte samma negativa slutsats som jag. Vi får se hur eftersnacket utvecklas.

Jag hade för övrigt samma intryck av San Antonios (en dryg timme från Wimberley, där jag bor) borgmästare Julian Castro. Han log ungefär som de bilförsäljare vi träffat de senaste veckorna i jakt på en ny bil, och kändes ungefär lika intresserad av mitt bästa. Om en politiker någonsin gått upp på scenen med målsättningen att göra något riktigt bra för sig själv, så var det Castro i går – och det lyste igenom i varje avfyrat leende.

Den åsikten, noterar jag, är det fler kommentatorer som delar.