Under de besök jag gjort i Washington DC sedan president Barack Obama tillträdde har ett tema varit genomgående från republikaner och demokrater: Under de första avgörande åren uppvisade Obama en förlamande inkompetens i den exekutiva konsten, som ofta ställde till onödiga problem, och som försvårades av hans egen uppfattning att han visste precis hur jobbet skulle skötas.

Det mest berömda och avgörande exemplet var när Representanthusets talman John Boehner och presidenten förhandlade fram ett sparpaket som mycket väl kunde ha vänt den ekonomiska krisen – och Obama sedan oförutsägbart och oförklarligt krävde ytterligare skattehöjningar av Boehner. Det var som om han trodde att saken gällde att pruta på en bil, och Boehner reagerade med att lämna förhandlingarna.

Skälet till Boehners vrede var givetvis att Obama trixade med paketet paketets skattehöjningar, som alla tror att republikanerna i alla lägen vägrar att gå med, och som innebar ett högt politiskt pris för Boehner personligen och för republikanerna i Huset. Möjligen trodde Boehner att Obama fifflade med deras överenskommelse. Sanningen var snarare att presidenten inte begrep vad han sysslade med, vilket också ligger nära journalisten Bob Woodwards slutsats i boken The Price of Politics, som kommer ut den 11 september. Woodward: ”Det blev allt tydligare att ingen styrde Washington. Det innebar trubbel för alla, men särskilt för Obama.”

Det är en av de ihållande myterna om Obamas tid i Vita Huset att republikanerna obstruerat och hindrat samarbete mellan partierna. Skulden ligger i lika hög grad hos det demokratiska partiet, som i Harry Reid, Nancy Pelosi och Barack Obama har en trio av sällsynt kompromisslöst slag, utan förståelse för att det andra partiet också har en agenda. Kompromissen som hade kunnat vända skutan, som Obama klantade bort, är ett exempel på det, sättet att halvfiffla igenom Obamacare är ett annat.