Det går nog inte att sägas på något annat sätt: Mitt Romney är en utrikespolitisk pajas. Hårda ord kan tyckas. Men efter hans senaste inhopp på den internationella arenan delas den uppfattningen även av ett stort antal profilerade republikaner. Inte nog med den numera världsberömda PR-resan i somras som The Guardian träffande döpte till ”Insult-the-world-tour”. Då lyckades han ju med konststycket att först förolämpa britternas förberedelse av OS-spelen och sedan förklara de ekonomiska skillnaderna mellan Israel och Palestina med kulturen, ty det hade han läst i en bok.

Efter den vidriga attacken mot den amerikanska ambassaden i Libyen i går visade Romney åter prov på politisk tondövhet. Först gjorde han ett uttalande – men med krav på att ingen fick publicera uttalandet före midnatt – där han gick till hård attack mot president Obama. Sedan drog han tillbaka embargot och lät ändå medierna att återge uttalandet innan minnesdagen för 11 september var över.

Enligt Romney var det skamligt att Obama-adminstrationens första reaktion på attacken varit att ”sympatisera med förövarna” och inte att ”fördöma attackerna.” Det han förhoppningsvis inte förstod var att den så kallade ”reaktionen” kom från den mördade ambassadörens kollegor i grannlandet Egypten. Ambassaden i Kairo hade tidigare under dagen försökt att lugna ner protesterna mot en amerikansk amatörfilm som vanhedrar profeten Muhammed.

Så inte nog med att Romney bröt mod seden om politisk sammanhållning vid tragedier. Han tog en nedbruten ambassadörs ord som just mist sin kollega för att ge sig på presidenten i valrörelsen. På minnesdagen för 11 september dessutom.