Mycket har gått galet i det som tidigare betraktades som den säkraste kampanjen på länge. Genom hela det republikanska primärvalet begick Mitt Romney få strategiska misstag, och de som ändå gjordes hanterades av kristeamet på ett imponerande sätt. Men i somras började det väloljade maskineriet krackelera. Det var som om kampanjen blev mänsklig först efter att Högsta Domstolen godkände Obamacare. Det följdes sedan upp med den pinsamma PR-trippen till andra sidan Atlanten, Clint Eastwoods egendomliga framträdande på konventet, kritiken mot USA:s ambassad i Egypten och filmen från insamlingsträffen i Boca Raton. Man får självfallet göra misstag, det är en livshållning som gäller även en presidentkandidat. Men hanteringen av alla klavertrampen har varit minst sagt undermålig – framför allt eftersom alla vet att de kan så mycket bättre.

I dag fick vi äntligen se ett bevis på det. Efter den mardrömslika veckan för Romney-kampanjen offentliggjordes hans deklaration för inkomståret 2011. Den visar att Mitt och hans fru Ann tjänat 13.7 miljoner dollar och betalat 14,1 % i skatt. Dessutom publicerades ett brev från revisorsbyrån Pricewaterhouse Coopers som i några korta punkter lovade och svor att han sedan 1990 aldrig understigit 13,6 % i skatt till det gemensamma. Några bevis för det kommer vi dock aldrig få se. Men själva tidpunkten för offentliggörandet följde krismallen slaviskt:

Fredag – bästa dagen att dra ut negativa nyheter. Mediehusen har bantad personalstyrka på helgen och mycket av TV- och radioprogrammens innehåll är redan bestämda. Dessutom med god marginal till första TV-debatten den 3 oktober.

Slaskprincipen – finns det en större negativ nyhet (läs: ”47 procent av befolkningen beter sig som offer”) som media är upptagna av kan det vara en god idé att tömma kvarvarande skräp i byrålådan. Ingen redaktion klarar av att bära flera stora negativa nyheter om samma person eller parti samtidigt. I bästa fall kan det nya som kastas in i mediebrasan ta bort fokus från den initiala och ofta större skandalen. Om det görs i lagom dos, kanske bör tilläggas.

Frivillig skatt – egentligen hade Romney fått lägre skatt – mellan 9-11 procent – om han utnyttjat hela avdragsrätten för välgörenhet. Nu valde han att betala högre skatt och hamnade då över den magiska gränsen om 13 procent som han tidigare sagt att han alltid betalat.

Betyget blir därför ett stort A till kristeamet. Men frågan om Romneys hemliga deklarationer lever såklart kvar. För vem tror att han tidigare i livet valde att betala högre skatt än nödvändigt? Någon?