I Politico skriver Glenn Thrush att Barack Obamas största fiende i debatten mot Mitt Romney på onsdag är – Obama själv.

Det ligger något litet i detta. Tanken är att Obama ska visa sin överlägsna, arroganta sida. Att väljarna inte ska tycka om honom, vilket ju skulle kunna skada hans starkaste tillgång i kampen mot Romney.

Men jag vet inte. Det är en analys som passar så väl in i bilden av Obama som mer fantastisk och intelligent än någon annan – det enda som kan skada honom är att han är FÖR fantastisk och intelligent. Ungefär som när man ombeds berätta om sina svaga sidor, och lyfter fram ”ibland är jag för snäll”.

Jag tror att den största risken för Obama i debatten är att förväntningarna sätts alldeles fel. Mitt Romney är en person som genom hela sin karriär varit en mycket effektiv debattör. Dessutom har väljarna fått lära sig att han är mycket tråkigt och saknar medkänsla.

Obama är en person som genom sin korta karriär inte alls har imponerat som debattör. Däremot bär många med sig förväntingar som satts av hur Obama hanterar situationer där han får förbereda ett tal och ge det till en sympatisk publik, där ingen säger emot honom.

Debatten kan komma att präglas av detta, att Romney överträffar förväntningarna medan Obama inte alls når upp till dem. Då kan man också hoppas på att Romneys självförtroende växer, medan Obamas irritation blir synlig, och att det ger Romney tillfälle att skada Obama där det verkligen räknas: att pressa honom hårt på faktisk politik.

Obama är i ett läge där han har allt att förlora. Hans debattstrategi kommer att formas av detta: att spela runt bollen på egen planhalva, inte ta några risker, fördriva tiden, vänta på slutsignalen.

Antagligen är han skicklig nog att lyckas med det. Mina förväntingar på den enormt upphaussade debatten är därför att det blir en tråkig 0-0-match. Vilket gör Obama till den store vinnaren.