En video av Barack Obama, när denne håller tal till afrikanamerikanska, protestantiska pastorer under primärvalsprocessen 2007, har publicerats av Daily Caller, och lett till viss kontrovers. Det är ännu inte klart om den kommer att svälla till något som får stor uppmärksamhet i medierna, eller om historien kommer att tyna bort. Att den första debatten sker i kväll kan komma att bidra till det senare.

Vad är ”skandalen”? I huvudsak tre saker. För det första, Obama inleder sitt tal med att hylla sin egen pastor, Jeremiah Wright, som han senare tog avstånd från. Pastor Wright är ledare för en församling i Chicago, och är enligt alla rimliga mått mycket konfrontativ när det gäller frågan om relationen mellan svarta och vita i USA. En del av hans uttalanden har varit mycket obehagliga och hatiska, riktade mot det vita Amerika, som Wright tycks uppfatta som en fiende.

För det andra, Obama gick till val på den omvända berättelsen, en om försoning. Men det här talet framstår inte som försonande. Att han är mörkhyad innebär såklart att han delar en erfarenhet med alla afrikanamerikaner, men att prata jive är inte en del av att vara svart. Attityden att svarta förväntas klä sig på ett visst sätt, prata på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt, uppfattas av många som svårt kontraproduktiv i kampen att lyfta de svarta i USA. Jag har talat med svarta amerikaner som uppfattar den sortens fördomar som deras svåraste hinder att bryta sig loss ur stereotypen: de hånas av vänsterradikala svarta för att vara svarta på utsidan och vita på insidan.

Om Obamas tal kommer att uppfattas som att han underblåser den sortens attityder, då avviker det från den berättelse han annars framförde under sin kampanj.

För det tredje, det här talet var ingen hemlighet. Journalister fanns på plats. Men det verkar som om de inte rapporterade de kontroversiella delarna av Obamas tal. Det passar ihop med påståendet att medierna var så mycket på Obamas sida att de friserade sin rapportering för att han skulle besegra Hillary Clinton. Det var den sortens beteende som gjorde Bill Clinton så frustrerad under den valrörelsen.

Som sagt, vi får se vart det här tar vägen. Det är såklart en djupt obehaglig historia i vilket fall som helst. Balansgången är hårfin mellan vad man bör säga och inte bör säga, bör tycka och inte bör tycka, i de här sammanhangen. Och, generellt, varje gång Barack Obamas hudfärg uppfattas som relevant för hans gärning som politiker och för vem han är som människa påminns vi om något vi skulle vilja kunna duscha oss rena ifrån.

Samtidigt är förnekelse ingen god strategi. Svarta amerikaner delar en smärtsam historia, och det är viktigt att den diskuteras; det är viktigt att den erfarenheten får delas. Att rikta kritik mot Obama för det här talet får inte spilla över i något som förnekar dessa viktiga självklarheter.

Men vägen framåt kan inte vara att inflammera såret. Det finns ett stråk inom den progressiva, afrikanamerikanska opinionsbildningen som är mycket problematisk i det avseendet. Om Obama valde att underblåsa dessa stämningar bör han kritiseras. Dessutom är det såklart ett problem om han säger en sak i ett sammanhang och något annat i andra sammanhang. Det är något Mitt Romney fått berättigad kritik för. Obama ska inte undgå samma kritik om han uttrycker samma dubbelmoral.