Debatten i går var, tycker jag, den sämsta jag sett på den nivån någonsin. Vi som uppskattar den intellektuella höjden på det politiska samtalet i USA fick anledning att tvivla på vårt omdöme.

De som är mest nöjda med debatten torde vara Obamas folk. Efter Romneys utklassningsseger i förra veckan, i den mycket substantiella debatten mot Obama, fanns risken att bilden av Romney/Ryan som en överlägsen kombo skulle förstärkas. Crazy Uncle Joe mot klassens ljus, Paul Ryan — det fanns skäl att vara nervös.

Men Biden avväpnade Ryan med en blandning av bufflighet och hån. Det får han mycket kritik för i dag i pressen, men han var aldrig ute efter eget beröm. Han var ute efter att stoppa Romneys momentum gentemot Obama, eller åtminstone förhindra att det fick ytterligare skjuts. Det lyckades han med.

En sak slog mig under den del av debatten där Biden faktiskt vann på substans, nämligen utrikesdiskussionen. Romney och Ryan är en spegelbild i det sammanhanget av Obama och Biden när det gäller jobb och ekonomi.

Allt Obama och Biden gör i frågor om jobb och ekonomi är att kritisera och klaga på Romney och Ryan. Men de har inget alls eget att komma med.

Inom utrikespolitiken är det så Romney och Ryan agerar: de klagar och kritiserar Obama, men har sedan inget eget att komma med när de ombeds avslöja sitt alternativ.