Beträffande Libyen och morden i Benghazi tycks det stå klart att Mitt Romney gjorde klokt i att låta frågan bero under senaste debatten – den stannar alldeles av sig själv i rampljuset, och Romneys stora misstag i den här frågan var när han rusade ut i offentligheten och kritiserade president Barack Obama mitt under brinnande kris. Han framstod då som en politiserande person, mer än som en president, av det enkla skälet att han betedde sig mer som en politiserande person, än som en president.

Detta kritiserar Condi Rice honom rättmätigt för. Att Colin Powell far ut till Obamas försvar är mindre dramatiskt, motsatsen hade varit en jätteskräll.

Men nyheten stannar alltså kvar i fokus, och handlar allt mer om Vita Husets och Barack Obamas svaga hantering av Benghazi. Presidenten valde, i bästa fall mot bakgrund av bristfällig information, vilket är illa nog, att tolka morden som gatuhuliganers rättmätiga vrede som gick för långt. I värsta fall, och allt mer tyder på det, fanns det tillräckligt med information tidigt nog för att Vita Huset skulle förstå att det här var en händelse som bäst förstods som planerade och med sitt ursprung i organiserade terroristgrupper. Men den tolkningen passade inte Obama, så han valde att förtiga opassande information för det amerikanska folket, och sälja morden som en händelse som passade in i Obamas tolkning av den vidare konflikten mellan den fria världen och jihadisterna.

Varför skulle Romney tjata om det i debatten? Riskerna var för stora, låt Obama sjuda i sin egen soppa.

*****

Obamas knappa debattseger – om man ägnar sig åt stilpoäng – har uppenbarligen inte lyckats vända trenden till hans fördel. Men den tycks ha bidragit till att försvaga Romneys momentum, dennes ledning nationellt växer inte, hans ledning eller krympning av underläge, i battleground states tycks ha avstannat. Tillfälligt?

*****

Flera mätningarna den senaste tiden visar att Obamas överläge bland kvinnliga väljare krympt kraftigt. Jag skulle gissa att det huvudsakligen beror på att kvinnor och män väljer säkerhet och god ekonomi när det kommer till kritan, och snart kommer det till kritan.

Men det finns möjligen ett par andra orsaker. Obamas vansinniga försök att teckna Romney som i krig mot kvinnor är mer än något annat en strategi som utgår från att kvinnor inte tänker. Den slår tillbaka nu. Dessutom kan Obamas irriterade och hånfulla beteende i debatten och i sina tal slå tillbaka. Det doftar vrede, rädsla att förlora, brist på respekt för processen.

Hur ska man annars tolka det att Obama jämför det faktum att Romney bytt åsikt i en del frågor med långt gången cancer? Eller att Obama säger att ”barn ser att Romney snackar skit”. Det är på samma nivå som ”åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”. Vad är det för tonårsretorik? Och dessutom: ge mig USA:s utrikespolitik från 1980-talet sju dagar i veckan, den befriade en hel värld.