Det finns en mängd saker som talar för att Mitt Romney i dag väljs till USA:s president – allt ifrån ekonomins tillstånd till antalet skyltar på människors gräsmattor, entusiasmen bland gräsrötterna, stämningen om man läser, pratar med, tittar på, lyssnar till partiaktivister.

Om det inte fanns några opinionsmätningar skulle bookmakers inte ge mycket tillbaka på en Romney-seger, det vågar jag lova.

Sedan har vi dessa mätningar. Nationellt har Romney legat bra till länge, men om man studerar de delstater som kommer att avgöra valet är det inget snack: antingen vinner Obama eller så har mätningarna fel. Konsekvent och kontinuerligt.

Om Romney vinner kommer vi att få två mycket intensiva debatter. Den ena kommer att handla om dessa mätningar, hur många de är, hur mycket plats de får i medierna, hur pålitliga de är, hur politiska de är. Det är en bra och nödvändig debatt (i vilket fall, egentligen).

Den andra debatten kommer att gälla hur krångligt det är att rösta, och vänstern kommer att hävda att högern stulit segern genom att hindra minoriteter att rösta. I detta har de fel, men bakom den anklagelsen ligger en debatt som också är viktig: hur väger man valsäkerheten mot tillgängligheten? USA har inte träffat rätt i den avvägningen. Förklaringen är enkel, man betonar valsäkerheten väldigt mycket på grund av sin historia, som är belamrad med valfusk.

Att GOP ger stöd åt bestämmelser som gör det svårare att rösta för grupper som typiskt röstar på demokraterna är självklart, så fungerar politiska partier. Det tydligaste exemplet jag känner till är det demokratiska partiets historiska kamp för att hålla afrikanamerikaner från valurnorna, men detta är inte en vänster/höger-fråga. Sådan är partipolitiken.