Två mil från farmen Shady Brooke stängdes plötsligt huvudleden av. ”Too many people”, skrek motorcykelpolisen till mig när jag frågade var jag nu skulle ta vägen. Men efter lite trixande genom bondgårdar och enskilda vägar var jag till slut framme vid Romneys valmöte i Pennsylvania.

Från bilen såg den provisoriska utescenen ut som ett rymdskepp som landat på leråkern och längs med vägarna ringlade köerna av förväntansfulla människor. Barn, vuxna, krigsveteraner, pensionärer – alla typer och former syntes till utom svarta och latinamerikaner. Med mitt spanska utseende fyllde jag omedelbart ett behov i den politiska Maslow-trappan. Och vem är jag att döda stämningen med att avslöja min svenska bakgrund?

Men några minuter in i Mitt Romneys tal sprack dock fasaden. Jag började försiktigt skaka på huvudet och till slut hörde jag mig själv säga: ”Men börja då någon gång.” Romney hade inlett anförandet med att klaga på att Obama alltid angriper honom. Politik ska ju vara lustfylld och ge svar på väljarnas oro. Men sen började Romney räkna upp Obamas alla tillkortakommanden. En, två, tre, fyra, fem…hundra. Det tog aldrig slut. Det var då jag sa det. Tyvärr tillräckligt högt för att höras av alla som stod packade runt omkring mig.

Om blickar kunde döda hade jag lämnat jordelivet vid 38 års ålder på en leråker några mil norr om Philadelphia.

Efteråt gick jag fram till de få Obama-supportrar som spänt upp en stor banderoll mellan sig. Vi skakade hand och konstaterade gemensamt att det var otroligt mycket folk som tagit sig hit för lyssna på ”Miffed” (jo, de kallade honom så).

Sen bar det iväg hem till DC genom natten.

***

Vinner Romney Pennsylvania i kväll utklassar han Obama i valet. Men tro mig: det kommer inte att ske.