Det duggar nu tätt mellan alla mätningar. Backar Obama i opinionen? Ökar Newt? Kommer bensinpriset avgöra? Vad säger kvinnorna?

En sak kan man vara tämligen säker på: det blir sällan som mätningarna säger. Ta Sverige som exempel. Socialdemokraterna var bara för en månad sedan uträknade – nu vinner de valet, om man ska tro de senaste resultaten. Dessutom: är det rimligt att 1000 respondenter i ett land med ca 310 miljoner invånare utgör ett representativt urval av befolkningen? Naturligtvis inte. Därför är felmarginalen i dessa mätningar alltid stor. De kan på sin höjd tjäna som trendspaningar och ögonblicksskildringar av väljarkårens uppfattningar. I morgon är det dock nya kalsonger som gäller.

Ska man tror NYT/CBS mätning hoppas flest republikanska primärvalsväljare nu på – Rick Santorum. Felmarginal eller trend? Bestäm själv.

Och enligt Gallups mätning som presenterades i går ökar Obamas ”approval” i den viktiga jobbfrågan bland både män och kvinnor.

I kväll släpptes en teaser från dokumentären om Barack Obamas presidentperiod. Den fokuserar på dödandet av Bin Ladin och avslutas med Bill Clintons ord: ”Jag hoppas att jag hade fattat samma beslutet”.

Kan teasersläppet ha något att göra med den debatt som uppstått efter att en amerikansk soldat skjutit ihjäl 16 civila afghaner i Kandahar?

Vad gäller den incidenten tycker även Rick Santorum att USA ska be om ursäkt. Något han inte ansåg att USA behövde göra när amerikanska soldater nyligen ertappades med att bränna Koranen. Ursäkten från president Obama var då ett ”uttyck för svaghet”, enligt Santorum.

I kulisserna till det republikanska nomineringsvalet och presidentvalet i november pågår 33 senatsval runt om i landet. För den politiskt intresserade kan det vara minst lika givande att följa en betydligt mindre valrörelse. Kampanjernas ofta begränsade resurser – i jämförelse med de nationella versionerna – tvingar kandidaterna att vara påhittigare och ofta även råare i motståndarkritiken.

Exempelvis föregicks Mitt Romneys förlust i senatsvalet 1994 mot Ted Kennedy av en smart och elak negativ kampanj som tog sikte på alla människor som fått sparken av Romneys riskkapitalbolag Bain Capitals. Utanför större arbetsplatser i Massachusetts restes skyltar med budskapet: ”Vi fick sparken och nu står ni på tur om Mitt Romney får bestämma.”

Efter att den framstående republikanske senatorn Jon Kyl i början av 2011 meddelat att han inte ställer upp till återval står nu kampen i Arizona mellan demokraten och åklagaren Don Bivens och republikanen Jeff Flake. I Bivens första TV-annons går han hårt åt Flake för att underblåsa republikanernas ”könskrig” med bland annat inklippta sekvenser av Rush Limbaughs numera ökända attack på studenten Sandra Fluke.

Vem hade gissat att feminismen skulle stå i centrum i år? Simone De Beauvoir har all anledning att le, var hon nu än befinner sig.

***

RPM 1: jag hävdade framför allt att det är skillnad på en komikers skämt och en politisk radiomans påhopp. Allt annat lika är en komikerns uppgift att roa – även när det inte är särskilt kul utan bara plumpt, lågt, elakt och skitigt. Men humor, you know.

RPM 2: nationella mätningar är som du riktigt beskriver ett trubbigt instrument – i synnerhet i USA där organisation, pengar och battleground states ofta avgör valets utkomst. Kerry ledde exempelvis många gånger dessa mätningar mot Bush. Likaså Gore, för att ta moderna exempel. Och även mellan McCain och Obama var det länge förhållandevis jämnt. Men samtidigt: ingen förståndig person tror att det blir en parkpromenad för Obama i höst. Tvärtom.

***

Den uppmärksamme noterade att jag ändrat Solanas namn till De Beauvoir. Varför? Det är helt enkelt en diskussion jag kommer förlora. Av förklarliga skäl. Så då släpper vi det.

Den prestigefyllda juristskolan Harvard skakades i början av 90-talet av en infekterad mångfaldsdebatt. Av 59 professorer på skolan var endast fem kvinnor och tre afroamerikaner. Derrick Bell var en av dem – och dessutom med en lång historia i den svarta medborgarrättsrörelsen. Han inledde därför 1990 en högljudd protestaktion för att skolan skulle inrätta den första professuren för en afroamerikansk kvinnlig jurist. Dåvarande chefredaktören på Harvard Law Review och för övrigt den förste afroamerikanen på posten, Barack Obama, deltog i manifestationen med ett hyllningstal till Derrick Bell. Se det unika klippet här.

***

Hoppar av rent praktiska skäl över att kommentera alla konspirationsteorier som omgärdat filmklippet. De är helt enkelt alldeles för många.

I veckan sänds dokumänteren om Obamas fyra år i Vita Huset. Newt Gingrich vill naturligtvis inte vara sämre. Därför släpper han i dag filmen om sig själv. 16 minuter närmast outhärdliga klipp från liten till gammal Newt. En film för den med grava sömnproblem.

51 procent av kvinnorna skulle om det var val i dag rösta på demokraterna. 36 procent på republikanerna. Samtidigt är det helt jämnt mellan männens röster. Sedan slutet av 2011 har gapet mellan könen ökat explosionsartat. Inte så konstigt egentligen. Efter att primärvalen drog i gång på allvar går det inte en dag utan att TV, radio och tidningar i USA fylls med politiska uttalanden om ultraljud, abort, preventivmedel och kvinnans roll i samhället i allmänhet och familjen i synnerhet.

Det har varit den bidragande orsaken till vad liberala spindoktorer nu kallar ”war on women”. Jag vill tro att varenda republikansk tänkare utom Rick Santorum har insett att det måste bli ett slut på denna utomordentligt korkade strategi. Till och med Ricks fru Karen har påtalat problemet för sin make. Till Politico sa hon: ”Jag har bett min man att sluta svara på denna typ av frågor”. Men Rick kan helt enkelt inte låta bli. Radiomannen Rush Limbaughs galna påhopp på juriststudenten Sandra Fluke gör därmed saken sämre. Exempelhögen blir liksom ytterligare en kilometer högre.

Nu svarar republikanerna med att gå till frontalangrepp på komikern Bill Maher. I bästa fall skapar man fokusförflyttning för ett litet tag. Men grundproblemet kvarstår. Om inte gapet minskar vinner Obama med säkerhet valet i november. Och att som Mitt Romney i panik kasta in gamla fina mormor i talen är knappast det omtag som frågan kräver. För egentligen är det ganska enkelt: den amerikanska kvinnan behöver inte – oavsett partitillhörighet – en konservativ manlig medelålderspolitiker som varje dag berättar hur hon bäst lever sitt liv.

En gång i tiden var republikanernas käpphäst att politiker och stat skulle ge fan i att bestämma hur folk levde. Jag gillade det anarkistiska draget.

Under strecket

Bill Maher är komiker och skämtade. Sarah Palin var då vicepresident. Rush Limbaugh är inte komiker och skämtade inte. Sandra Fluke är en ung och okänd student. Någon som uppfattar skillnaden? Annars bedöm själv: Bill Maher om Sarah Palin. Rush Limbaugh om Sandra Fluke.

Rick Santorum vann i kväll väntat valet (”caucuses”) i Kansas och Romney lika väntat i Wyoming – en delstat han för övrigt också vann 2008. Näst på tur väntar sydstaterna Alabama och Mississippi samt Hawaii på tisdag. Frågan alla ställer sig är om Romney kan besegra Santorum i de konservativa fästena i södern. Det skulle om inte annat skynda på färden mot nomineringen. Även Newt Gingrich har en del att tänka på. I går sågs han dansa med sin fru till ett coverband till kl 02 på natten och dagens resultat innebär att det väntar en svår uppförsbacke. Från kampanjen hörs nu röster om att det definitivt är slut om han misslyckas på tisdag. Mycket talar därför för att Santorum önskningar snart blir uppfyllda: det blir ett ”en-mot-en-race” mot mål.

***

Följande är opinionsläget enligt mätinstitutet Rasmussen Report:

Alabama: Gingrich 30 %, Santorum, 29 %, Romney 28 %.

(Mike Huckabee vann Alabama 2008 med 41 % före John McCain 37 %. Alabama var då en av delstaterna i Super Tuesday.)

Mississippi: Romney 35 %, Gingrich och Santorum 27 %.

(John McCain vann Mississippi 2008, men eftersom nomineringen i praktiken var avgjort hade samtliga huvudkandidater redan hoppat av.)

Minns du Obama Girls från 2007? Ett av de mer tacky inslagen i den valrörelsen. Men den blev snabbt en viral succé. Nu svarar First Love Band med låten Game On. Två amatörtjejer som hyllar Rick Santorum med bland annat textraden: ”There will justice for the unborn”.

Hyllade HBO – produktionsbolaget bakom succéserierna Sopranos, Boardwalk Empire och The Wire – premiärvisar i kväll Game Change om John McCains presidentvalskampanj 2008. I rollen som John McCain ses Ed Harris och Sarah Palin spelas av Julianne Moore. Även om republikaner rasar mot ”vänstervridna” HBO:s nidporträtt av Sarah Palin kommer effekten bli den rakt motsatta. Vem skulle inte vilja se Forrest Gump som USA:s president?

Mitt Romneys fru Ann har skickat ut uppmaningen att hylla Mitts födelsedag nästa vecka. Men tyst – säg det inte till Mitt. Det ska nämligen bli en överraskning. Därför har Ann lagt upp hela födelsedagskuppen på Mitts egen kampanjsida. Alla 3-åriga väljare fnissar glatt. Vi andra plockar fram skämskudden.

Varför kastar inte Santorum och framför allt Gingrich och Paul in handduken? Svaret på den frågan är många, men ingen är viktigare än att det fortfarande finns en teoretisk möjlighet att vinna nomineringen. Trots allt är endast hälften av alla delegater som Romney skrapat ihop hitintills bundna att rösta på honom på partikonventet efter sommaren. Resten får rösta efter eget huvud. ”Unbound delegates” kallas de och var ytterst nära att avgöra det republikanska nomineringsvalet 1976 mellan Reagan och Ford.

Överkurs: Alltid lika pedagogiske Ben Swann på FOX 19 förklara hur man räknar delegater (den observante noterar dock att det är Ron Pauls kampanj som publicerat inlägget på youtube).

Tänk att en 2 minuter lång trailer för Obamas kommande dokumentär kan väcka så mycket undanträngda känslor. Jag kan inte tolka det, och många andra kända och okända konservativa som gått i spinn sedan i går, på något annat sätt än att de ledsnat ordentligt på den egna nomineringsprocessen. Projektion tror jag det kallas om jag minns min Sigmund rätt.

Sanningen är att den pågående valrörelsen helt ballat ut. Det som egentligen skulle bli precis tvärtom: lång (för att ta mediefokus), intensiv (för att mobilisera), debattglad (för att engagera) och positiv (för att sprida budskapet). Kvar på den önskelistan är endast den oändliga längden.

Hur kunde det gå så fel? Låt oss börja med tedrickarna. Oavsett om republikanska lobbyister och spindoktorer var med om att sjösätta rörelsen eller inte, närde partiet ett litet hungrigt monster som behövde konstant uppmärksamhet och ständig matning. Och oj vad det kom att matas. Det var fredagsmys dygnet runt. Därför var det kanske inte så märkligt att monstret började ta mer plats när det växt sig tillräckligt stort. Men ingen av alla föräldrar vågade dra några skarpa gränser. Tvärtom beställdes mera godis på löpande band och i kongressvalet 2010 firades stora triumfer.

Men så satte partiet till slut ned foten. Mitt Romney skulle bli allas kille från och med nu. Va!? En riskkapitalist som gillar sjukvårdsreformer och inte har hang-ups på varenda liten moralfråga som går att leta fram. En sorts konservativ mittenkandidat helt enkelt. Monstret blev självfallet besviken och sprang slutligen till Rick Santorum för att söka tröst och medlidande.

Och för det andra. Republikanernas offentliga pajkastning saknar helt motstycke i amerikanska val. Aldrig någonsin har så mycket pengar investerats på att smutskasta sin egen partivän.  Enligt Washington Post har 462 av sammanlagt 600 miljoner kronor som kampanjerna och deras Super PACs investerat i reklam varit negativa budskap. 77 procent! 462 millar! Negativt!

Hm.

Därmed till frågan: är Guggenheims harmlösa film republikanernas största problem just nu? Allvarligt?