Det görs mätningar varenda dag i USA, av allt möjligt. De skiftar i kvalitet, och även när de är av samma kvalitet kan de mäta helt olika saker. Om man exempelvis vill mäta hur läget är mellan Barack Obama och Mitt Romney inför höstens presidentval är det skillnad på att mäta nationellt och att mäta på delstatsnivå, att mäta troliga väljare eller registrerade väljare eller bara ett tvärsnitt av befolkningen. Urvalsprinciperna spelar roll också i andra avseenden, exempelvis om man fångar in mobiltelefonanvändare på ett effektivt sätt. Och så vidare.

Med det sagt, medan följer en mängd aktuella mätningar (sammanställda av RealClearPolitics), som, vill jag nog vidhålla, illustrerar en poäng jag gjort några gånger de senaste dagarna: att ingenting händer i mätningarna (vilket inte utesluter att det döljs intressanta rörelser om man gräver djupare i materialet).

Blandade mätningar från 19 juli:

Är USA på väg åt rätt håll?

Obamas job approval:

General election:

I sin senaste kolumn sammanfattar Karl Rove innebörden av president Barack Obamas sällsynt obehagliga smutskastningskampanj mot Mitt Romney – och som vanligt slår han huvudet på spiken i flera avseenden. Jag ger länken nedan, men bjuder på en sammanfattning.

Attacken att Romney ”skickat jobb utomlands” bedömdes av Washington Post vara ”missledande, orättvis och osann” och kallade i en ledare påståendet för ”struntprat”. Annenbergs FactCheck.org hittade inget stöd för anklagelsen, och det har ingen annan heller gjort. Obama har spenderat närmare 200 miljoner kronor under tre månaders TV-reklam för att göra detta påstående – mot bättre vetande.

Att Romney skulle ha varit VD för Bain efter 1999 är trams. Om det vore sant har Romney gjort sig skyldig till grov kriminalitet. Alla vet att han ägnade åren efter 1999 åt att jobba med OS i Salt Lake City. Det har inte hindrat Obamas kampanj från att påstå detta, med presidenten själv som främste dyngspridare.

Att stå kvar som CEO i formalia till motsvarigheten till VPC är rutin, något avgående VD:ar ofta gör under vissa givna omständigheter – som tjänstledighet. Apples VD Steve Jobs gjorde exakt samma sak när han avgick 2009. Självklart hade Securities and Exchange Commission vetat om i fall Romney bluffade. Därför kallade FactCheck.org Obamas påstående för ”missledande”, medan Washington Post förklarade att ”fakta i allt väsentligt friar Romney”.

Attackerna på Romneys pengar i utländska skatteparadis gäller redovisade och i USA skattade pengar, investerade genom olika fonder. Det är inget ovanligt sätt att spara pengar, och utnyttjas av ett antal anställda på Obamas eget kontor i Vita Huset. Ja, Romney har mer pengar än de flesta, men det finns inget skumt eller ovanligt i hur han investerar dem. Strukturen på anklagelsen är densamma som när svenskar anklagas för att äga aktier i tveksamma branscher av anledningen att de sparar pengar i fonder som äger aktier i den sortens företag.

Trots att Obama struntar i sanningen och kampanjar som en Texasdemokrat på 1940-talet har attackerna haft vissa negativa effekter för Romney. Som jag nämnt tidigare har den lett till kritik bland konservativa tyckare och donatorer för Romneys sätt att driva sin kampanj. De har dessutom gett stöd åt Obamas krav på Romney att lämna ut fler år av sin deklaration. Sammanlagt har detta lett till den bästa effekten för Obama: han har sluppit prata om sitt eget misslyckade presidentskap, diskussionen har gällt Romney. Och detta har varit avgörande för Obama under en period då olika siffror givit ytterligare styrka åt Obamas misslyckande, i form av dåliga jobbrapporter, sjunkande konsumentförtroende, och så vidare.

Därför är det viktigt för Romney att finna en motattack som inte är gnällig eller arg. I den stund han lyckas att, för det första, sätta den korrekta perceptionen bland väljarna att Obama struntar i sanningen för att slippa prata om läget i nationen och, för det andra, lyckas sätta fokus där det hör hemma, på politiska misslyckanden och alternativa åtgärder för jobb och tillväxt, då kommer de opinionssiffror som sedan länge knappast rört sig, att börja visa dåliga nyheter för den sittande presidenten.

Här är Roves kolumn.

Under primärvalskampanjen utstod Mitt Romney mycket kritik från sitt partis högerfalang, som gick ut på att han egentligen, i smyg, är mindre renlärigt konservativ än vad han lät påskina för att vinna nomineringen.

Något ligger det i detta, men jag tror nog att det finns en annan tolkning som är närmare sanningen: att Romney, för att bli framgångsrik i liberala Massachusetts, låtsades vara mera moderat än vad han egentligen är. Det är en beskrivning som jag har fått bekräftad av ett par goda vänner till Mitt, och som dessutom får stöd av all erfarenhet jag har av framgångsrika och seriösa mormoner i USA.

Kritiken har i stor utsträckning tystnat. Mest beror det såklart på att man nu sluter upp bakom sin kandidat för att kunna vinna den stora trofén, men jag vill tro att det också till liten del beror på att man dels uppfattar Romney som mer seriös ju mer man ser av honom, dels att gräsrötterna och partiets aktivister på högerkanten sansat sig en smula.

Men sedan ett par veckor har en annan sorts kritik från höger. Den kommer inte från de hårda ideologerna i ämnen som gäller policy, utan snarare från sansade, intellektuella tungviktare och viktiga donatorer. Deras klagan går ut på att Romney driver sin kampanj på fel sätt, eller åtminstone är för endimensionell i sitt budskap.

Det är sant att Romney bara säger en sak: Det är jobben och tillväxten det handlar om. Kritikerna saknar värdegrunden. Varför är det viktigt med jobb och tillväxt? Hur ser det goda liv ut, som ett land med stark ekonomi lägger grunden för? Hur ser banden ut mellan människors goda värderingar och kapitalismen – på vilket sätt är de beroende av varandra? Vad är USA, bortsett från ett land med entreprenörer? Vad är en entreprenör, mer än en person som kommer på att nytt sätt att kränga bildäck?

Vi känner igen debatten från Sverige, där Moderaterna fått samma – välförtjänta – kritik för att inte placera ’arbetslinjen’ i ett mänskligt, värderingsmässigt och socialt sammanhang.

Teorin är att Romney inte kommer att vinna om han inte också vinner väljarnas entusiasm på detta djupare plan. Och observationen är att han bara pratar om jobb och tillväxt.

Är kritiken befogad? Well, det vore fånigt att påstå att Romney är en Reagan eller Thatcher (eller Bohman). Han kommer aldrig att bli det. Den alltid läsvärda kolumnisten Peggy Noonan har en poäng när hon skriver om Romney:

”He says very different things in the same tone. ‘Pass the mustard!’ ‘This means war!’ ‘Flowers are pretty!’ ‘Don’t tread on me!’ It’s all the same tone, the same level of import and engagement. Which it would be if you’re sort of … well, if you see issues as entities to deploy as opposed to think about and weigh.”

Men jag har tre invändningar. För det första, jag tror verkligen att Romney vinner i längden, ju mer man ser av honom. Anledningen till att han framstår som tråkig är enkel. Han är tråkig, och han varken kan eller försöker spela en annan roll. Den autenciteten (autentisk i sin icke-autencitet, om du så vill) inger över tid en känsla hos väljarna att mannen som söker deras röst är den han påstår sig vara. De som ber honom domdera från pulpeten och ta på sig en annan persona ber om trubbel.

För det andra, jobb och tillväxt är viktiga. Intellektuella bjässar kan rya om ideologisk substans, men de flesta väljare är intresserade av att de och deras grannar har jobb, att de kan ha goda skäl att hoppas på ett bättre liv för sina barn än vad de själva haft, att pengarna ska räcka till mer än mat, kläder och tak över huvudet. Kanske en grillfest, kanske en Thailandsresa, kanske en ny platt-TV.

För det tredje, vi befinner oss i en period av kampanjen då det handlar om att lägga en grund. Vad gäller valet? Jo, å ena sidan en verklighetsfrånvänd ideolog, som kan hålla tal så att stenar gråter, men som inte kan göra jobbet, och inte ens själv begriper det. Å andra sidan en person som i konkret bemärkelse förstår hur man skapar jobb och tillväxt. Kanske inte en poet eller förste älskare, men låt honom ta över så kommer vi att ha råd med poeter och kärlek, inte bara prosa och oro.

Den distinktionen är viktig för Romney att göra. Jag ser inget fel i att han är noggrann i det avseendet. Och sedan kommer nästa fas av kampanjen, då det bjuds gott om tillfällen att bygga på den grunden, med färgstarkare språk och mänskligare tilltal. Romney har en vice president att utse, det kommer att vara en signal på att slutspelet är på väg att börja. Han har ett tal vid partikkonventet, som är en formidabel möjlighet att sätta en ny ton, eller snarare addera en ton till den förutsägbara melodi han hittills spelat. Det kommer tre debatter mellan Romney och Obama, som också är goda tillfällen att visa sig själv som, inte bara motkandidat, utan också en annan sorts människa än Obama. Och vi ska komma ihåg att Obama, denna formidabla talare, hittills aldrig varit någon vidare debattör.

Kritiken mot Romney är tänkvärd, men hittills ser jag inte att Romney gjort något som utesluter att han innan valdagen kommer att kunna uppnå exakt det som hans belackare efterlyser.

De senaste dagarna har det plötsligt dykt upp en mängd spekulationer om vilken person Mitt Romney kommer att välja som sin vice president-kandidat. Det beror väl dels på att också kampanjerna gått in i sommartorka när det gäller nyhetsvärde, dels på att det faktiskt börjar dra ihop sig. Man kan tänka sig att Romney offentliggör sitt beslut ganska snart nu, kanske redan inom en månad.

Tre + en kandidater nämns oftast. Tim Pawlenty, som tidigt och oförklarligt hoppade av sin egen kampanj för att bli GOP:s presidentkandidat. Han är en pålitlig och skicklig politiker, med gedigen arbetarbakgrund. Hans politiska bakgrund definieras framför allt av att han varit guvernör i Minnesota.

Nummer två är Bobby Jindal, Louisianas unge och framgångsrike guvernör, som länge betraktats som en självklar, framtida presidentkandidat. Hans aktier sjönk något efter ett uselt, nationellt tal häromåret, men hemma i sin delstat har han gjort ett mycket bra jobb och är populär.

Trean är Rob Portman, senator från Ohio. Han omges mest av allt av bilden att han är en tråkig, vit medelklassman, något som understryks av att hans medarbetare titt som tätt hävdar motsatsen.

Också den fjärde kandidaten, outsidern: Condi Rice, den karismatiska statsvetaren och Rysslandsexperten från Stanford, som bundit sin politiska karriär till George W Bush, som säkerhetspolitisk rådgivare och utrikesminister.

Det finns ytterligare kandidater, Chris Christie, Marco Rubio och Paul Ryan, för att nämna några av de vars namn omtalats oftast. Särskilt Rubio har varit mångas favorit, i dag verkar det som om färre skulle vilja satsa på honom.

Själv tänker jag inte tippa kandidat, jag har för lite att gå på. Det enda jag med säkerhet vet är att det tidigt och länge pågick en intern kampanj för Rubio, uppbackad både av tunga namn inom GOP och tunga donatorer.

Då är det mer intressant att titta på dels framgångsrika kandidater i modern tid och Mitt Romneys typiska modus operandi. Under de senaste decennierna har George Bush, Al Gore och Dick Cheney varit mycket framgångsrika på sina poster, alla tre karakteriseras av att de kom in med mycket erfarenhet och starka nätverk. Dan Quayle var ett ständigt problem för Bush, och valdes av taktiska skäl, inget annat. Av kandidater som inte vann valet minns vi Jack Kemp, Joe Lieberman, John Edwards och Sarah Palin. Även om Lieberman och Edwards måste kallas erfarna, tror jag ändå att det låg mer taktik än materia bakom valet av dem, och Palin var såklart ett hundraprocentigt taktiskt val. Ingen av dem hjälpte huvudkandidaten att vinna, och det är möjligt att de till och med på marginalen minskade dennes chanser.

Vad beträffar Joe Biden är det svårt att kategorisera honom i båda avseendena. Han valdes uppenbart av taktiska skäl, men kom också in som en de facto mycket erfaren och kunnig politiker, med starka band inåt i partiet. Han spelade knappast någon som helst roll för Obamas seger 2008, och huruvida han varit en lyckad vice president, well, det beror alldels på hur man skär korven. Ingen kan säga emot att han gång på gång ställt till med bekymmer för Obama, på exakt det sätt som befarades. Samtidigt har han varit just den aktive vice president som Obama sökte, och utan tvekan har många av Obamas viktiga beslut föregåtts av långa diskussioner med Biden.

Väg detta mot Romneys typiska tendens att inte vara spektakulär i sitt agerande, och vi har goda skäl att låta oss överraskas om det blir en överraskning.

Denna observation ska vägas mot två behov som Romney har inför kampanjen. Dels att förhålla sig till bilden av den rike, vite mannen, som inte begriper något, som står mot de fattigas medkännande förkämpe. Dels behovet av att ge sin kandidatur en viss känsla av spänning och förväntan.

Ett sätt att förhålla sig till detta är såklart att inte bry sig om det: han fokuserar på det jobb som folket behöver ha gjort i DC, att spela det politiska spelet kan andra göra. Då väljer han en motsvarighet till Bob Doles running mate, Jack Kemp.

Eller så väljer han den kandidat som bäst fyller dessa behov, men begränsar urvalet till erfarna och erkänt skickliga politiker. Han söker med andra ord sin egen Joe Biden.

Mätningarna fortsätter att säga ingenting – åtminstone vid första anblicken. Nyss kom ytterligare ett knippe – den här gången från olika swing states – som ger Obama eller Romney ledningar inom felmarginalen.

Säger detta något efter en stunds eftertanke? Möjligen detta:

Under den senaste tiden har Obamas kampanj ägnat sig åt en smutskastningskampanj av Mitt Romney som, om man väger samman olika saker, saknar motstycke i kampanjhistorien.

För det första har man satsat oerhörda mängder pengar, hittills 100 miljoner dollar i en handfull battleground states, det allra mesta på TV-reklam. För det andra är reklamen nästan uteslutande negativ och attackerar Mitt Romney, istället för att promota Obama. För det tredje är budskapet i bästa fall irrelevant för vilken president Romney kan tänkas bli: det handlar om att Romney varit en framgångsrik affärsman. För det fjärde har man samlat på sig en ansenlig mängd Pinocchionäsor för att förvrida fakta till den grad att man knappast kan sägas hålla sig till sanningen.

Efter denna massiva och obehagliga attack har alltså ingenting hänt i mätningarna. Man undrar om Obama skadas av sin negativism, inte minst med tanke på att den kanske starkaste ingrediensen i hans vinnande varumärke varit att han inte är den sortens politiker. Och man undrar vad som händer när – om – Romney får grepp på kritiken och förmår bemöta den, eller snarare avvärja den, kanske till och med vända den mot Obama.

Det har pratats mycket om att Romney har mer pengar än Obama. Jag vill vänta till kampanjen är över innan jag drar slutstrecket i det avseendet. Men en sak är säker: Obama har spenderat mycket, mycket mer än vad Romney gjort hittills. Och Romney har inte mycket, mycket mindre pengar. Styrkeförhållandena kommer att skifta i output vad beträffar reklam när Romney öppnar plånboken.

Utan tvekan har Obamas attacker mot Romney utgjort ett problem för denne. Men Foremans kroppslag utgjorde ett problem för Ali i Kinshasa 1974, och vi vet vad som hände när Foreman slagit sig trött och Ali fortfarande stod på benen.

Är det något liknande vi håller på att se nu?

I Janerik Larssons utmärkta nyhetsbrev om amerikansk politik får jag tipset om en quiz om Obamacare, som erbjuds av Kaiser Permanente: besvara 10 frågor för att se om du vet vad Affordable Health Care Act egentligen innebär.

Precis som Janerik Larsson fick jag åtta rätt, men jag bestrider resultatet. Ett av mina fel var huruvida Obamacare innebär ”death panels”, rätt svar var nej, jag menar att det borde vara ja. Saken är en tolkningsfråga.

Ta testet själv.

Det gick sådär för Mitt Romney när han besökte NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). Han blev buad en smula, hånskrattad en smula. Men han fick också en del artiga applåder.

Jag tycker personligen att han agerade helt rätt i situationen – om han nu skulle ha åkt dit överhuvudtaget. Vid något tillfälle lät George W Bush bli att acceptera en inbjudan (av samma skäl som, exempelvis, KD borde hålla sig borta från Pride: NAACP handlar inte om orättvisor mellan etniska grupper, utan om storskaliga vänsterlösningar på de problem alla är överens om). Barack Obama åker inte heller gärna till NAACP, i år skickar han Joe Biden. Hypotesen är att Obama inte vill framstå som alltför svart.

Men nu var Romney där, och han var artig, tackade för inbjudan, men dolde inte sina övertygelser. ”Om ni vill ha en president med en politik som gynnar afrikanamerikaner ska ny rösta på mig”, förklarade han, till publikens oförställda munterhet. Och han sade också att om de hade haft möjligheten att se in i hans hjärta, då skulle de se en ärlig och stark vilja att föra en politik som gynnar utsatta grupper.

Well, I’m sorry, Mitt. Jag tror dig. Men de tror dig inte, och de kan inte se in i ditt hjärta.

Värst blev det när Romney vidhöll att Obamacare är dålig lag, som han vill eliminera:

“If our goal is jobs we must stop spending over a trillion dollars more than we earn. To do this, I will eliminate non-essential programs like Obamacare.”

Vid det tillfället var publikens reaktion direkt fientlig, på gränsen till det obehagliga.

Det har varit tyst ett tag, på grund av Almedalen och därefter min flytt till Texas. Men nu sitter jag i Wimberley, en bit utanför Austin, och livet är lugnare än vad det varit på fyra år. Alltså, tillbaka till att skriva, bland annat här, om USA-valet. Att vara på plats i landet bör rimligen betyda att det blir lättare att följa nyanser och händelser som inte får direkt genomslag i medierna.

GTT – Gone To Texas – är förresten ett gammalt uttryck som betyder ungefär att man brutit upp och givit sig av för att börja ett nytt liv på annan plats, inte sällan på grund av ekonomiska svårigheter. Det enda som stämmer i mitt fall är att jag brutit upp.

Om jag googlar den senaste veckan i minnet kommer jag inte ihåg att det hänt något särskilt viktigt i kampanjerna inför hösten. Det kom en ny jobbrapport, som var sämre än väntat, men den fick inget synligt genomslag. Jag tror att dess betydelse retroaktivt kommer att växa exponentiellt om också nästa månads rapport blir en besvikelse.

Efterspelet till HD:s dom har fortsatt, med diskussioner om John Roberts agerande, och huruvida det faktiskt kommer att vara möjligt för Mitt Romney och GOP att på politisk väg göra sig av med Obamacare.

Det finns en del juridiska frågor som är oklara – är det möjligt för president Romney att tillåta delstater att inte vara del av Affordable Health Care Act – men det enda som står riktigt klart är vad vi vetat hela tiden, nämligen att Obamacare kommer att bli kvar om inte Romney vinner Vita Huset och GOP vinner kongressen.

Det är inte heller tydligt att Obamacare blivit mer eller mindre populärt p.g.a. utslaget, även om en mätning i Washington Post pekar på att stödet ökat. Det är såklart en önskvärd utveckling för Obama.

I dag ska förresten Romney hålla tal inför NAACP, medborgarrättsrörelsen för afrikanamerikaner, som för länge upphört vara det, och i stället är en kampanj- och lobbyorganisation för demokrater på vänsterkanten. Romney kommer att få kämpa för varje applåd.

Opinionsmätningarna senaste veckan avslöjar ingenting. Det är jämnt mellan Obama och Romney, vanligaste resultatet är att Obama har en ledning inom felmarginalen. Min högst personliga spekulation är att det faktiskt avslöjar att HD-domen och Obamakampanjens agerande sedan dess varit framgångsrikt. I den kontrafaktiska verklighet där HD slog ner Obamacare tror jag att Romney varit i ledningen i dag.

Det finns en ny optimism och ett nygammalt fokus i Obamas läger. Och det nygamla fokuset är samma som var så kritiserat och misslyckat för någon månad sedan: klasskampsretoriken, skuldbeläggandet av Romney p.g.a. dennes rikedom och business.

Skattefrågan har också kommit i fokus, vilket nog inte är en lätt match för Obama. Han vill höja skatten för de rika, med tanke på ekonomins läge och att HD kallar straffavgiften i Obamacare för skatt, riskerar han att fastna i skattehöjarfällan – en dålig plats att befinna sig för amerikanska presidentkandidater.

Som en generell observation skulle jag vilja säga att kampanjernas förhållande till varandra håller på att finna formen efter två mycket viktiga saker, de senaste månadernas usla jobbrapporter efter den hyfsat acceptabla vintern, och Obamacare. Det är sommar och allmänheten ägnar sig inte särskilt åt att läsa om politik i tidningen, så skeendet kan fortgå lite under radarn. Mot slutet av augusti kommer ett helt nytt fokus, och då kan vi egentligen för första gången gissa trovärdigt om utgången – även om jag redan tippat att Romney tar det, något jag (om än inte med samma övertygelse) står fast vid.

För ett tag sedan påstod jag, och många andra, att det individuella mandatet under commerce clause stred mot USA:s grundlag: det vore som att låta staten tvinga alla att köpa broccoli.

Obamas tillskyndare ansåg att detta var en galen position. I torsdag slog HD tvärtom fast att den var riktig.

Nu påstår vi att det var lika fel att kalla straffavgiften för dem som inte köper försäkring för en skatt. Och, visst, som ett brev på posten kommer nu Obamas tillskyndare och hävdar att det visst kan tolkas som en skatt.

Här är en diskussion om utslaget som inleds med 45 sekunder med president Barack Obama, och vad han anser om påfundet att kalla straffavgiften för skatt.

Debatten om HD:s utslag i torsdag svalnar, men spekulationerna om hur det gick till bakom kulisserna när Roberts gick över till liberalerna fortgår.

Upphovet till gissningsleken är vissa formuleringar i de avvikande domarnas osignerade åsikt om majoritetens beslut, vilka låter som om Roberts i sista minuten bytte sida.

Enligt anonyma källor var det dock inte så det gick till. Istället beslutade Roberts sig för en månad sedan att upprätthålla Obamacare, efter att fram tills dess tillhört de fyra domare som nu avvek från majoriteten. Under det mesta av den tiden utsattes Roberts för mycket hård press från de konservativa domarna, överraskande nog ledda av Anthony Kennedy, men vek sig inte.

Det slutade med att Kennedy, Scalia, Thomas och Alito lämnade de interna förhandlingarna med Roberts. När deras avvikande argument skrevs signerade de inte det, och adresserade inte Roberts.

Om dessa rykten stämmer var Roberts alltså inte utsatt för en påtryckningskampanj från vänster, utan tvärtom. De är dock obekräftade rykten.