Precis som väntat röstade Senaten enligt partilinjen om Buffett-regeln i går, med resultatet 51 för och 45 emot. Omröstningen var förberedande och inte den faktiska omröstningen om lagförslaget, och innebär alltså att GOP nu kan använda de fördröjningstekniker som kallas filibuster för att hindra en faktisk omröstning. För att undvika filibuster krävs 60 röster.

Att Barack Obama och demokraterna tvingar fram den här situationen visar att man vill använda Kongressen som ett verktyg för opinionsbildning, snarare än som en lagstiftande församling där kompromisser mejslas ut. Så arbetar båda partier, inget konstigt med det – förutom Obamas hundra gånger upprepade löfte att han inte skulle arbeta på det viset.

Det finns en god chans att taktiken visar sig lyckad. Opinionsmätningar visar, föga förvånande, att Buffett-regeln har gott stöd bland folket. För Mitt Romney och republikanerna gäller det nu att visa hur dumt förslaget faktiskt är.

Politico sammanfattar veckans talk shows. Mot slutet kommer man till Hilary Rosens påstående att Ann Romney inte jobbat en dag i sitt liv.

Amerikaner har samma syn på skatter som resten av världen haft genom hela historien – förutom några länder i norra Europa under några decennier i slutet av den senmoderna perioden. Annars har det varit självklart: skatter är överhetens sätt att sko sig på dem som arbetar.

Därför är denna nya reklamfilm effektiv i sin enkelhet.

Återigen har Barack Obama pratat om the Buffett rule. Bakgrunden är att miljardären Warren Buffett förra året sade att det var fel att hans egen skattesats var lägre än hans sekreterares. Det visade sig senare att Buffett inte riktigt höll med om the Buffett rule, sådan Obama formulerade den, men begreppet hade fastnat.

I den vevan, för ett år sedan, sade Obama detta: “Warren Buffett’s secretary shouldn’t pay a [higher] tax rate than Warren Buffett. . . . And that basic principle of fairness, if applied to our tax code, could raise enough money [to] stabilize our debt and deficits for the next decade. . . . This is not politics; this is math.”

Ursäkta, men snicksnack. Det var politik, inte matematik. Obama blev mycket riktigt hårt kritiserad för påståendet. Det kryllar av beräkningar som vissar vilken enormt liten droppe i havet skatteintäkterna från den tillämpade Buffettregeln (minst 30 procent skatt för miljonärer) skulle bidra med. Nu har Kongressens bipartisanska skattekommitté räknat ut att Buffettregeln skulle förstärka statskassan med mellan fyra och fem miljarder USD om året. Charles Krauthammer har räknat ut att det skulle täcka Obamas underskott för 2011 – om vi adderar ihop hur mycket det ger över de närmaste 250 åren.

Så vad sade Obama då i förra veckan? Jo, att Buffettregeln kommer att hjälpa landet att ”… bli av med sitt budgetunderskott”. Sant, på samma sätt som det påskyndar nästa jordbävning i Stilla Havet att jag stampar i golvet. Jag förstår att Obama ska gå till val på skrämselpropaganda och klasskampsretorik, men jag begriper inte att han vidhåller att Buffettregeln gör något åt underskottet. Han kunde motiverat den med moral, men med matematik…?

Under veckan som gått har han återigen blivit hårt attackerad, fått se ledande demokrater instämma med Obamas kritiker, och själv närmast tvingas erkänna i en intervju att Buffettregeln är en gimmick.

Jag har sagt det förr: denna president är inte lika smart som han verkar.

Manuel postade en film för ett tag sedan, som visade hur Barack Obama satt inför TV-kamerorna i något litet land, med det lilla landets statschef eller premiärminister vid sin sida, och tycktes söka efter orden för att beskriva det lilla landets betydelse. Sedan fann han dem: ”X (fyll i namn på land) is punching above its weight.”

Alltså, X har större inflytande än vad dess storlek motiverar. X:are är med andra ord särskilt duktiga.

Problemet var att Obama hade sagt samma sak på samma sätt till en mängd länder, och alla dessa tillfällen hade klippts ihop i Manuels exempel.

Jag tror att vi kommer att få se varianter på detta ända fram till valet. Budskapet är såklart att Obama låter som om han säger viktiga saker och att han menar dem, men i själva verket är det bara ord för att få mottagaren att känna sig bra och tycka om honom, lita på att han säljer något av kvalitet. En traditionell snake oil salesman, alltså.

Allt detta bara för att berätta att det nu lagts ut ytterligare ett exempel.

När blev Hilary Rosen medarbetare till Barack Obama, undrar Manuel. Svar: När hon började ta emot pengar av hans kampanj för att ge den kommunikationsråd. Hennes byrå arbetade med Obama inför valet 2008 och har sedan presidenten tillträdde skrivits in som besökare i Vita Huset 35 gånger, varav tre för personliga möten med Obama. Gratis? För gammal vänskaps skull?

Och om det nu är så att hon inte är professionellt involverad i återvalskampanjen, vad var det som fick kampanjchefen själv, Jim Messina, och Obamas kanske närmaste rådgivare, David Axelrod, att fara ut och ta avstånd från hennes kommentarer? Är det något de regelmässigt gör när privatpersoner säger saker de inte håller med om? Hm, de har hittills inte tagit avstånd från något jag sagt i varje fall.

Historien kommer i varje fall att leva vidare. I morgon ska Ann Romney framträda på Fox News för att prata om hur det är att uppfostra fem barn samtidigt som man lider av MS och drabbas av bröstcancer. Möjligen förklarar hon för Rosen att det inte är ett liv som kan beskrivas som att man ”inte jobbat en dag i hela sitt liv”. Och samtidigt börjar en del demokrater gnugga händerna. Debatten, hoppas de, sätter fokus precis där de vill ha det, nämligen på det faktum att Ann Romneys liv verkligen inte har liknat din genomsnittlige mammas, vare sig det har varit en yrkesarbetande kvinna eller hemmafru.

Nu dröjer det väl inte länge förrän det hela beskrivs som ytterligare en genialisk plan av Obama. Och då upphöjs väl Rosen återigen till faktisk medarbetare…

Det här är en informativ intervju med Mitt Romney på två olika sätt. Dels visar den tydligt vilka talking points Romney kommer att använda sig av – hela vägen till november om inget dramatiskt sker. Dels visar den tydligt hur Fox News anstränger sig för att inte lika mycket utgöra en journalistisk förespråkare av det republikanska partiet. Kanalen har aldrig varit så oseriös som många vill låta göra gällande, men uppdraget – att företräda högern – gick icke desto mindre för långt, vilket ledningen nu gett tydliga order om att rätta till. Vilket, det ska också understrykas, inte heller betyder att den kommer att upphöra vara högerkanalen.

I och med Fox News rättning är nu MSNBC utan konkurrens den tydligaste trumpeten för ett parti och en politik.

Natten har varit blodig. Det började med att Barack Obamas medarbetare Hilary Rosen klagade på twitter att Ann Romney ”aldrig jobbat en dag i hela sitt liv”. Påhoppet orsakade en rasande storm från särskilt kvinnliga twittrare, som påpekade att Mrs. Romney under sin tid som MS-sjuk uppfostrat fem pojkar. Var inte det att jobba? Är det fel att stanna hemma med barnen? Och är det feministernas mål att ta bort en valmöjlighet för kvinnor?

Rosen, PR-expert som besökt Vita Huset 35 gånger under Obamas dryga tre år som president, försökte rädda ansiktet. ”Jag beundrar Ann Romney”, var den inte helt tonsäkra uppföljaren. Nu ryckte David Axelrod, senior advisor till Obama, och Jim Messina, Obamas kampanjledare ut och försökte rädda situationen genom att slänga Rosen framför en buss. Båda skrev att hennes ord om Ann Romney var oförlåtliga och att hon borde be om ursäkt.

Tre synpunkter på det. För det första, Messina, som har sagt att han värdesätter lojalitet mest av allt, och Axelrod offrade utan att blinka en kvinnlig medarbetare som gjort bort sig. För det andra, det visar att Obamas kampanj skrämdes av Rosens tabbe, som avslöjar en svaghet i deras strategi att vara kvinnornas parti, nämligen att det demokratiska partiets ledarskap genomsyras ev en elitistisk syn på kvinnor som stannar hemma med sina barn. För det tredje, det var idiotiskt gjort av Axelrod och Messina från ett krishanteringsperspektiv: när två så tunga namn kommenterar saken garanterar de att den lämnar twitter och blir en riktig nyhet.

Situationen fick Ann Romney att öppna ett twitterkonto, som hittills bara levererat en tweet: ”Jag valde att stanna hemma och uppfostra fem pojkar. Tro mig, det var hårt arbete.”

Jag tror henne för jag vet.

I går packade Rick Santorum ihop sin kampanj efter en oplanerad helg med familjen föranledd av dotterns sjukdom – ett beslut som jag i måndags misstänkte skulle komma. Därmed infinner sig en del frågor, några av betydelse, andra av akademiskt intresse.

För det första, varför hoppade han av nu, med ett par veckor kvar till det primärval i Pennsylvania som skulle skänka honom revansch för det försmädliga nederlaget i senatorsvalet 2006 och möjligen en boost inför vad han tidigare uppfattat som make-or-break-valet i Texas?

Utan tvekan talade Santorum ur hjärtat när han motiverade beslutet med att familjen behöver honom. Föräldrarna och barnen kom tillsammans fram till att det är dags att sluta under de dagar då yngsta dottern låg på sjukhus. Men det är också givet att han inte hade hoppat av om han haft en hyfsad chans att vinna nomineringen. I det avseendet var det tre saker som avgjorde. Dels kommer kampen för att primärvalet i Texas ska räknas som winner-take-all inte att lyckas, vilket omöjliggör för Santorum att vinna många fler delegater än Mitt Romney i delstaten, ens om han gör ett mycket bra val. Dels blir det allt tydligare att de ekonomiska villkoren håller på att nöta ner Santorums kampanj. Romneys organisation är helt enkelt för mäktig. Dels slutar inte Newt Gingrich, vilket innebär att den efterlängtade uppmaningen från Newt till sina supporters att rösta på Santorum inte kommer.

Slutsatsen Santorum drog var att han inte har en chans att vinna nomineringen, ens om allt går hans väg. Helgen hemma gav honom tid att tänka och känna efter.

För det andra, vilken blir Santorums roll framöver? I det långa loppet är det omöjligt att spå. Ska han försöka att bli guvernör eller senator igen? Ställa upp i presidentvalet 2016 eller 2020? Fungera som oberoende opinionsbildare med talk radio, Fox News och Philadelphia Inquirer (där han varit kolumnist) som bas? En sak är uppenbar, nämligen att Santorum nu skapat sig ett namn och en stark supporterbas bland konservativa i USA, som han kan utnyttja i en sådan roll.

I det korta loppet ställs frågan om och hur han kommer att ge Romney sitt stöd. Faktumet att han inte nämnde Romney i sitt avskedstal har lyfts fram som skäl att tro att det kommer att finnas ett problem framöver i det här avseendet. Det är emellertid en vantolkning från dem som önskar trubbel åt republikanerna. Att Santorum ägnade talet åt sig själv, sin kampanj och framför allt alla anhängare är inte det minsta konstigt. Dessa tal handlar om vemod och farväl och det som varit. Nästa tal handlar om framtiden, och då kommer Romney att inte bara nämnas, utan dessutom ges starkt stöd av Santorum.

Faktum är att Romney och Santorum redan talats vid om hur och under vilka former detta ska ske. Att det inte sker är en omöjlig tanke.

Däremot är det grannlaga hur Romney ska använda sig av Santorum fram till valet. Det är viktigt för Romney att vara generös mot dem han besegrat för att sålunda ena partiet, och det är viktigt också för att maximera den egna kampanjen. Men är Santorum en hjälp i höst, när mittenväljarna ska lockas? Min gissning är att Santorum kommer att göra behind-the-scenes-arbete åt Romney för att hjälpa denne med den konservativa bas som varit svår för Romney att locka. Utöver det blir Santorums roll snarast att åka runt och hjälpa republikaner i olika delstatsval och distriktsval, med framträdanden och som dragplåster vid fund raisers. Hans tack kommer att bli ett tal på prime time vid konventet om knappt fem månader.

För det tredje, vad betyder detta för Romney och Barack Obama? Svaret är: inte särskilt mycket. De visste att den här dagen skulle komma, och har planerat för den. Det enda de inte visste var exakt när Santorum skulle avbryta sin kampanj. Romneys och Obamas kampanjer hade redan sakta börjat riktas in mot november. För Obamas del har det inneburit att uppbyggnadsfasen av hans kampanj börjat glida över i användandet av hans kampanjorganisation. För Romneys del har det inneburit att han vänt siktet mot Obama istället för mot motståndarna i primärvalen. Detta kommer nu att bli ännu tydligare för dem båda.

Framför allt betyder gårdagen att man nu går in i en period då två saker måste ske: att samla in pengar och att definiera motståndaren. Hur dessa uppgifter fullgörs är fullkomligt avgörande för utgången i november. I praktiken innebär det att vi inte kommer att se kandidaterna särskilt mycket framöver. De kommer att vara upptagna med att resa runt och vinna stöd och öppna andras plånböcker. Samtidigt kommer deras kampanjer att beskriva motståndaren på det vis som de vill att väljarna ska uppfatta dem, och till detta kommer deras Super PAC’s att vara till stor hjälp.

När Rick Santorum höll sitt segertal efter Iowa var hans numera klassiska, första ord, ”Game on!”. Nu är det, som Santorum själv sade i sitt avskedstal, nära till hands att säga, ”game over”. När det gäller drabbningen mellan Mitt Romney och Barack Obama är det emellertid game on på riktigt.

Må bäste man vinna. Alltså Mitt Romney.