I dag står 23 delegater på spel i Puerto Rico, som varken är en delstat eller har rösträtt i det faktiska presidentvalet. Men det är amerikanskt territorium, och får vara med och utse kandidater för båda partierna.

Luis Fortuno är Puerto Ricos unge, framgångsrike och populäre guvernör. ”Min gode vän”, sade Rick Santorum – sedan gav Fortuno sitt officiella stöd till Mitt Romney.

Det är ett öppet race mellan Santorum och Romney, men som vanligt talar Romneys överlägsna organisation till dennes fördel. De senaste dagarna har han själv varit på besök, dessförinnan var hustrun Ann Romney på plats några dagar. Romneys advance team såg till att Romney möttes av Viva, Romney! när han framträdde. Det hjälper heller inte att Santorum häromveckan tycktes påstå att Puerto Rico borde byta språk till engelska om man ville bli USA:s 51:a delstat.

Men Santorum har också besökt San Juan. Han har backat vad beträffar sitt språkkrav, och Puerto Rico består av en konservativ och katolsk befolkning. Frågan är vem som mest känner sig hemma med salsa, reagge och karneval…

Well, svaret på den frågan är nog ingen. Men mitt tips blir: Romney.

Barack Obama har ett Twitterkonto där hans medarbetare (egenförfattade tweets från Obama signeras -bo) skickar glada tillrop, slogans och annat man kan förvänta sig. I går roade de oss med en tweet som länkar till något roligt.

(Jag har också ett twitterkonto, @RolandPMSweden, följ mig för en smula kommentarer om valet i USA, och diverse annat.)

Den 8 maj röstar man i North Carolina om ett grundlagsförbud mot samkönade äktenskap och registrerade partnerskap. President Barack Obama har indirekt uttalat sig i frågan.

”… det är uppenbart att presidenten länge har motsatt sig splittrande och diskriminerande försök att förneka samkönade par rättigheter och förmåner”, säger Cameron French, talesman för Obama i North Carolina.

Det är högst ovanligt att presidenten uttalar sig om folkomröstningar i enskilda delstater på det här viset. Tanken med federationen är att det ska vara en, eh, federation, där delstaternas politiska processer är primära i en mängd avseenden. Exempelvis när det gäller deras egna grundlagar. Möjligen tycker Obama att det är dags att hälla mer bensin på de socialmoraliska frågorna. För övrigt säger han nämligen inte något nytt. Hans beslut att inte ta ställning för samkönade äktenskap står fast, hans retorik att dölja detta faktum är obruten.

***

”Body man” är den person som tar hand om sin upptagne och viktige chef: hämtar kemtvätt, småpratar i väntsalen, tar samtalen från hustrun, fixar maten, hämtar laddaren till datorn, &c. (Jag behöver en sådan, hör av dig om du är intresserad av att ta ett nytt steg i karriären.) Typiskt håller de sig i bakgrunden, och att träda fram eller göra sig själv synlig brukar vara ett säkert recept för att bli av med jobbet.

Därför är det smått överraskande att Mitt Romneys body man, Garrett Jackson, nu startar sin egen blogg. Givetvis är det ett försök att visa den mänskliga sidan av  kampanjen och kandidaten, med observationer ur kampanjens och kandidatens vardag. Beordrat, snarare än tillåtet.

***

Newt Gingrich stod för gårdagens pep talk när han mötte studenter i Barrington, Illinois:

”Faktum är att jag älskar livet. Jag älskar att gå upp på morgonen. Jag älskar att se vad det ska bli för väder. Jag älskar djur. Jag älskar att umgås med människor. Jag tycker om att lära mig saker. Så jag är verkligen i grund och botten glad varje dag eftersom varje dag, om ni frågar mig, är cool. Jag är fortfarande här. Och det är helt enkelt en bra sak. Jag tror att den som uppskattar livet får extra energi. Man blir friskare. Människor som ler är friskare än människor som rynkar på näsan. Det är bokstavligt sant. Rent statistiskt blir du sjukare mer sällan om du ler.”

***

President Barack Obama har egenheten att lita för mycket på sin egen bildning och intelligens, ett säkert recept för att släppa grodor ur munnen (Newt är likadan). Häromdagen refererade han olyckligt till USA:s 19:e president, Rutherford B. Hayes (1822-1893): “En av mina företrädare, president Rutherford B. Hayes, ska ha sagt om telefonen: ’Det är en fantastisk uppfinning, men vem behöver en sådan.’ Han tittade bakåt, han tittade inte framåt. Han förklarade varför vi inte kan göra saker, istället för varför vi kan göra saker.”

Undertexten var givetvis att Obama själv i detta avseende är motsatsen till president Hayes, som dessutom var republikan (surprise!). Nå, det lilla problemet var bara att Hayes enligt vad som är känt aldrig sade det Obama påstod, och dessutom framstår som en teknikoptimistisk och framstegsvänlig person. Sålunda har Obama fått kritik från historiker och andra för sin felaktiga beskrivning av sin företrädare. Senaste i raden är Stephen A. Hayes, släkt med president Rutherford och ordförande i ansvarsnämnden för Rutherford B. Hayes Presidential Center: ”Vi har dussintals historiker och anställda i Ohio som tillbringar dagarna med att studera historien och ingen vet var det citatet kom  ifrån.”

President Hayes har under de senaste decennierna värderats särskilt för sin progessiva hållning i rasfrågan och sitt ledarskap när det gällde att föra USA in i den industriella eran.

***

Det har uppfattats som en självklar sanning att Rick Santorum skulle tjäna på att Newt Gingrich hoppar av. En ny Gallupundersökning visar emellertid att de som föredrar Gingrich skulle delas ungfär lika mellan Santorum och Mitt Romney i ett sådant läge.

Som alla vet har det historiskt sett alltid varit mycket lite pengar inblandade i amerikansk politik, åtminstone om man jämför exempelvis med Sverige.

Vad? Trodde ni att det var tvärtom?

Faktum är att det är först med pengamaskinen Barack Obama som USA börjat närma sig Sverige i att spendera pengar för att övertyga väljarna. Anledningen är dels att Obama haft förmågan att väcka mycket stark entusiasm hos donatorer, dels att han mer hänsynslöst än andra väljer bort principer till förmån för cash.

Ändå finns det en hel del som tyder på att också Obama det här året kan få problem med finansieringen. Det tycks helt enkelt som om de som mer än gärna öppnade plånboken för fyra år sedan nu är njuggare i attityden. De är besvikna på Obama.

Där var alltså tre påståenden. Vi börjar med det sista, om Obamas svårigheter att dra in pengar i år.

Målet för Obamas kampanj var att dra in en miljard dollar för 2012. Sedan kampanjen inleddes har man emellertid inte lyckats skrapa ihop mer än i genomsnitt 24 miljoner dollar i månaden. Det betyder att man kommer att landa flera hundra miljoner dollar lägre än vad man bedömde som möjligt i inledningen av kampanjen.

Ett skäl är alltså att många donatorer tvekar inför att ge igen. Av dem som gav 2008 var det under första kvartalet av den här kampanjen bara knappa sju procent som förnyade sitt åtagande. Det är mycket tid kvar, men vid en jämförelse är det ynkligt, typiskt ligger siffran betydligt högre. För George W Bush var läget första kvartalet av dennes kampanj mer normala 20 procent. (Påståendet är pålitligt, eftersom det kommer från personen som ledde Bushs kampanj, Karl Rove, liksom mycket av den information jag hänvisar till i det här inlägget.)

Den bristande entusiasmen har dessutom tvingat Obamas kampanj att be om mindre donationer. För fyra år sedan uppmanade man anhängare att ge mellan 10 och 50 dollar. I år ber man om 3 dollar, och lovar dessutom att lotta ut en middag med presidentparet till en lycklig vinnare bland dem som skänker. (Det är, vad jag kan dra mig till minnes, ett nytt påfund i år. Mitt Romney gör samma sak.)

Jag har flera gånger påstått att Obamas enorma kampanjhögkvarter i Chicago är en svaghet, med fel folk som gör fel saker. Rove visar på hur det är också en ekonomisk svaghet: det kostar skjortan. Under andra kvartalet 2011 spenderade Obamas kampanj en fjärdedel av vad den drog in. Bush gjorde av med mindre än en tiondel vid motsvarande period. Tredje kvartalet gjorde Obama av med hälften, Bush med en fjärdedel. I januari gjorde Obamas kampanj av med mer än en och en halv gång så mycket som den drog in, Bush vid samma tid gjorde av med 60 procent. Resultatet hittills är att Obama i slutet av januari hade 91,7 miljoner dollar i kassan. Bush hade 122 miljoner dollar. Och då är alltså Obama historiens mest imponerande pengamaskin, medan John Kerry faktiskt besegrade Bush i grenen samla in och göra av med pengar 2004.

Problemet för Obama är att mycket tyder på att det är de fasta kostnaderna för det bisarrt stora högkvarteret i Chicago som drar mest pengar. Inte annonser eller massutskick eller andra typiska kampanjåtgärder. Och självklart är det svårare både praktiskt, symboliskt och mänskligt att spara på högkvarteret. Att mitt i kampanjen tvingas sparka några hundra heltidsanställda är ingen rolig åtgärd. Istället läggs energin på att samla in pengar för att hålla igång maskinen.

Mitt andra påstående var att Obama har  ett liberalare förhållande till sina principer än din genomsnittlige amerikanske politiker när han är på jakt efter stålar. Vi minns hur han inför förra valet av principskäl lovade att begränsa sig till det statliga kampanjbidraget. Detta löfte höll han ända tills det stod klart att han skulle kunna samla in mer pengar på egen hand, då ändrade han sig. Resultatet var att han spenderade tre gånger så mycket pengar som John McCain (sista veckan innan valet var det fem gånger så mycket). I år har Obama bestämt sig för den mycket ovanliga åtgärden att inte hjälpa några av sina partikamrater med pengar. Varenda cent som samlas in till partiet ska landa i Obamas kassa, medan demokratiska senatorer, representanter och guvernörer som står inför egna val får klara sig själv.

HD:s utfall 2010 har skapat Super Pacs, en slags ”fristående” organisationer som kan ta emot hur mycket pengar som helst och satsa dem på valfritt politiskt budskap eller kandidat. Däremot är det förbjudet att samordna exempelvis Mitt Romneys kampanj med den Super Pac som stöder honom. År 2010 fördömde Obama dessa Super Pacs och kallade dem för ”ett hot mot demokratin”. I år satsar han stenhårt på sin egen Super Pac. Samordning? Nå, i förra veckan sågs en av Obamas viktigaste medarbetare, David Plouffe, äta middag och samla in pengar i sällskap med aktivisterna i Priorities USA Action. Arrangörer: Priorities USA Action.

A propos middag med David Plouffe. Jag träffade honom häromåret över en bit mat. Han är en hängiven Obamaaktivist. Han uppträder inte med Priorities USA Action utan att prata med chefen både före och efter, det kan jag lova.

En annan sak. När Rush Limbaugh kränkte Sandra Fluke fördömde Obama uttalandet och till och med ringde Fluke för att ge henne sitt stöd. När den vulgäre misogynen Bill Maher – som sagt långt värre saker om Sarah Palin än vad Limbaugh sade om Fluke– skänkte en miljon dollar till Obamas Super Pac då hörde vi inga fördömanden från Obama. Pengar luktar inte.

Det är också slående hur mycket tid Obama lägger på att kampanja och dra in pengar (åt sig själv, alltså, motsatsen är slående när det gäller hans åtaganden för partikamrater ). Han inledde sin omvalskampanj i april i fjor och har sedan dess smörjt kråset vid 103 donationsmiddagar. Energin som Obama lägger på sitt omval ställs ofta av kritiker i relation till det jobb han faktiskt får betalt för, att vara president. En annan aspekt av detta är att han väldigt ofta tycks hitta goda, exekutiva skäl att resa till delstater som kommer att vara speciellt viktiga i november. I Air Force One, med sin Vita Huset-stab.

Slutligen, pengar i amerikanska val respektive svenska. Den första stora skillnaden är såklart genomskinligheten. Vi vet exakt hur mycket pengar amerikanska politiker samlar in, vilka det är som skänker, och hur pengarna används. I Sverige vet vi varken det ena, andra eller tredje. Förutom att detta är en demokratisk styrka i det amerikanska systemet, och en demokratisk risk i det svenska, innebär det att det är svårt att jämföra hur mycket pengar som används i de båda länderna för att vinna val.

Tillsammans samlade John McCain, Barack Obama och alla deras formella eller informella kampanjorganisationer in omkring 1,5 miljard dollar förra valet. Det är en struntsumma, motsvarande drygt trettio kronor per medborgare. Om någon anser att det är mycket att lägga trettio kronor per medborgare vart fjärde år för att välja landets president värderar man nog demokratin lite väl lågt. Exempelvis lägger amerikanerna sextio kronor per år på att köpa påskgodis, något den konservative kommentatorn George Will ofta påpekar.

I Sverige vet vi alltså inte hur mycket partierna lägger på att övertyga väljarna. Men om man studerar olika uppskattningar landar man exempelvis när det gäller LO:s kampanj för sossarna och bidrag till sossarna kring hundra miljoner kronor för en mandatperiod. Enligt SVT:s Aktuellt satsade Svenskt Näringsliv en halv miljard på eurokampanjen. Låt oss gissa att man matchar LO under en mandatperiod i hur mycket pengar man satsar på opinionsbildning. Då är vi uppe i 200 miljoner kronor, och vi har inte börjat räkna vad partierna själva lägger, eller hur mycket en mängd andra intresseorganisationer spenderar. Men låt oss säga att det är lika mycket. Då hamnar vi på 400 miljoner kronor i Sverige under en mandatperiod på att övertyga väljarna om vilket parti de bör rösta på, vilka frågor de bör låta sig vägledas av, och hur de bör tycka i dessa frågor. Det är lika med nästan 50 procent mer än i USA, räknat per medborgare. Och då ska vi bära i minnet att valet 2008 slog alla rekord i USA i dessa avseenden.

Man kan räkna kors och tvärs på många olika sätt och siffrorna från Sverige är mycket osäkra. Jag har höftat till efter eget omdöme och tagit hjälp av andras bedömningar, men ni måste ta det för vad det är: gissningar. Den grundläggande poängen tror jag dock är svår att snacka bort, nämligen att det är falskt att påstå att det är mycket pengar i politiken i USA jämfört med Sverige. Att vi inte vet varifrån pengarna till politikerna kommer, medan genomskinligheten i USA är föredömlig, är också ett svårbestridligt faktum.

***

Fredrik Segerfeldt mailar och berättar om siffror som tillhandahölls av projektet Enpartistaten, grundade bland annat på Carl B Hamiltons återkommande beräkningar. De kom fram till att S och LO tillsammans satsade sex gånger mer per capita än George W Bush. De räknade då in LO-medlemmarnas kampanjarbete, vilket jag valde att inte göra, då jag uppfattade det som frivilligarbete – vilket ju är mycket vanligt i amerikanska valrörelser. Men Fredrik berättar att det rörde sig om kampanjarbete på betald arbetstid för LO-medlemmarna. I sådana fall ska det givetvis räknas in, och Sverige fortsätter att lägga långt mer pengar än i USA på att övertyga väljarna att rösta på ett visst sätt.

Jon Stewart ställer frågan: Varför fortsätter Newt?

Missa inte Manuels fantastiska exempel – Har du haft sex med Rick Perry? – på hur lågt man kan sjunka i grenen oppo research (att leta svagheter i den politiska motståndarens bakgrund).

Och faktum är att detta inte är första gången som Rick Perry råkat ut för just detta. Förutom hans otrogenhet har det dessutom ryktats att Perry är homosexuell. Häromåret fanns en liknande uppmaning, som uppmanade partners till guvernören att träda fram mot ersättning. Jag kan inte, som Manuel, hitta liknande, slående bildbevis för saken, framför allt på grund av att en googlesökning på Rick Perry + homosexual ger träffar om helt andra saker.

Däremot kan jag berätta att folket som känner Perry också efter betydliga mängder bourbon vidhåller att han är lyckligt gift och att rykten om utomäktenskapliga affärer av olika slag är falska.

I Politico ger Maggie Haberman fem råd till Mitt Romney för hur han ska förändra sin kampanj.

1. Sluta prata om antalet delegater han leder med.

Min kommentar: Det är information som hela tiden bör placeras i mediebruset.

2. Sluta driva kampanj utan att ha ett budskap.

Min kommentar: Romney har ett budskap, att ekonomin är sämre än vad den behöver vara, och att han vet hur den kan få fart: lita på folk och företag, inte regeringen, the American way. Det är en styrka så länge han kan vinna utan att säga saker han måste backa ifrån i höst, när det gäller ett helt annat väljarlandskap.

3. Sluta förutsäga att han ska vinna delstater inför valdagen.

Min kommentar: Det är mycket viktigt att sätta rätt förväntningar. Jag vet inte när Romney misslyckats med detta. Att dämpa förväntningarna för mycket är minst lika potentiellt skadligt som motsatsen.

4. Sluta bete dig som om du inte är rik.

Min kommentar: Vad ska han göra? Bete sig som om han vore rik? Romney är inte någon glitterpinne, hans personlighet vinner i längden, just för att han inte anstränger sig särskilt mycket för att vara mindre torr, socialt obekväm och corny än vad han är. I den stund han börjar spela en roll kommer han verkligen att förlora på sitt sätt att vara.

5. Sluta placera dig själv istället för väljarna i centrum för valet.

Min kommentar: Det är sant att Romneys främsta budskap är att han kan fixa det, att han är garanten. Men min känsla är inte att han framstår som självupptagen.

Rådet Haberman inte gav, men som jag skulle bytt ut mot de fem ovan: Plocka in någon ny person att hjälpa till med kampanjens estetik, budskap och kommunikation. Alla de saker Haberman påpekar är, å ena sidan, i grund och botten oväsentliga, å andra sidan har hon en poäng. Något är lite fel i Romneys kampanj. Något hamnar lite vid sidan om det som sitter rätt. Ingen av Habermans invändningar hade varit alls giltig om nyanser hade sett lite annorlunda ut.

Vem är personen som kan fixa detta? Jag föreslår den oefterhärmlige Mike Murphy, som jag träffade på en konferenskryssning i Karibiska sjön för några år sedan. Han hjälpte Romney med dennes kampanj för att bli guvernör i Massachussets, och de håller fortfarande kontakten. Han har också jobbat med John McCain, Jeb Bush och Arnold Schwarzenegger.

Mike krossar alla fördomar om hur republikanska kampanjledare ser ut (vilket i och för sig är sant för de flesta framgångsrika republikanska kampanjledare). Nu har han på det hela taget dragit sig ur branschen. Jag tror han bor i Los Angeles och jobbar en del med Hollywood. Men han följer fortfarande med, kommenterar i kolumner och talk shows. Han skulle kunna vara yin till Romneys yang.

Michael Barone är, tycker jag, en av de bästa opinonsanalytikerna i amerikansk press. Nu har han noterat den klentrogenhet som spridit sig i demokratiska kretsar inför Barack Obamas svaga siffror i de senaste stora mätningarna. Hur är det möjligt, när allt tuffar på så fint och republikanerna bara babblar om preventivmedel?

Nå, som både jag och Manuel visat är det uppenbarligen inte alls givet att kvinnor anser att socialmoraliska frågor är antingen irrelevanta eller avgjorda till vänsterns fördel. Men Barone gör dessutom en annan poäng (som liknar något jag påstod i ett tidigare inlägg), nämligen att avståndet mellan budskapet att ekonomin nu går bättre, och den verklighet människor upplever är stor. Därför mottas glädjebeskeden med irritation av väljarna: försök inte tala om för oss att allt är bra, vi ser varenda dag hur politikerna misslyckats. Och under ett presidentvalsår står den sittande presidenten som främsta symbol för politiken.

Det pratas om hur de absoluta talen inte är lika viktiga som riktningen: arbetslösheten är hög, men den sjunker, vilket är viktigare, o.s.v. Också pekar man på hur Ronald Reagan vann sitt omval med siffror som liknar de Obama måste försvara, på grund av att det stod klart för väljarna att ekonomin var på väg uppåt.

Barone påminner om att läget är något annorlunda i dag. Senaste kvartalet växte ekonomin med 2,8 procent. Året innan Reagan valdes om steg BNP med 8,9 procent, alltså för hela året, inte bara för ett kvartal. I dag gläds Obama över två månader med mer än 200 000 nya jobb. Reagan hade två månader då det skapades 729 000 respektive 660 000 nya jobb.

Barone avslutar: om Obama hade kört ”Morning In America”-annonser i dag hade det utgjort material för Saturday Night Live.

Efter varje ny händelse räknar alla kandidater på de möjligheter som nu öppnats eller stängts. Efter Alabama, Mississippi och Hawaii har sålunda Rick Santorums Super Pac slutat att uppmana Newt Gingrich att hoppa av.

Anledningen: Newts närvaro kan vara det enda som hindrar Mitt Romney från att vinna femtio procent av delegaterna. Och då blir det en andra omröstning vid konventet, där avhoppare från Newt kan gå till Rick, som då kan besegra Mitt.

Min åsikt: Det är inte en trolig utveckling, utan snarare ett scenario som visar hur osannolikt det fortfarande är att Romney ska förlora nomineringen.

Sammanlagt har Mitt Romney hittills fått 3 238 971 röster i primärvalen. Huvudmotståndaren Rick Santorum har fått  2 082 469, medan Newt Gingrich fått  1 820 340. Fenomenet Ron Paul har vunnit  926 245.

Om man bryter ner siffrorna månad för månad blir bilden en annan. I januari fick Romney 1 071 678  röster, Santorum 378 995. I februari fick Romney 741 495 , medan Santorum fick 692 296, alltså nästan jämnt. I mars fick Santorum 1 334 362 mot Romneys 1 700 821. Intressant är att mars också var Gingrich bästa månad, med 1 116 137 röster. Som synes har de en poäng, som menar att Gingrich är Romneys bästa vän.

Nu kan man givetvis inte rätt av läsa dessa siffror och spåra trender. De avspeglar också vilken sorts stater det är som varit aktuella i respektive månad. Men att Romney fick tre gånger så många röster som Santorum i januari, ungefär lika många i februari, och bara drygt 25 procent fler i mars, det kan man inte snacka bort. Det har blivit jämnare.