Enligt en ny opinionsmätning av Washington Post/ABC News skulle ett val mellan Rick Santorum och Barack Obama bli mycket jämt, samma sak för ett val mellan Obama och Mitt Romney. Analysen pekar ut de höga bensinpriserna som en anledning till Obamas svårigheter i opinionen. Bakom detta ligger givetvis ett vidare missnöje med hur presidenten resonerar kring energifrågor, en oerhört viktig fråga i USA av både symboliska, privatekonomiska och säkerhetspolitiska skäl.

Så här tidigt går det inte att dra några slutsatser av den här typen av mätningar, åtminstone inte beträffande utgången. Däremot tycks det som om en tendens börjar skönjas för den som studerar ett stort antal mätningar och ställer dem i relation till vad det pratas om vid mättillfället. Nämligen att Obama vinner i opinionen när fokus ligger på hans kommande motståndare, medan han förlorar när fokus ligger  på honom själv, och hans politik.

Det kan man tolka på olika sätt om man är i spekulationsbranschen (som jag). Å ena sidan är det potentiellt dåliga nyheter för Obama, eftersom den republikanska motståndaren troligen inte kommer att uppfattas lika negativt efter sommaren, med större avstånd till den deprimerande primärvalsprocessen.

Å andra sidan kan det vara goda nyheter för Obama, med tanke på att ekonomin i vissa avseenden tycks befinna sig i en uppåtgående fas. Det som sänker honom kan vara borta, kanske till och med stärka honom, efter sommaren.

Fortfarande kvarstår alltså att ekonomins riktning kommer att vara helt avgörande för hur höstens kampanjer kommer att formuleras, och för utfallet.

Jag hade uttryckt mig på ett annat sätt, men för övrigt håller jag med om mycket av det Manuel skriver om republikanernas korkade könskrig. Framför allt Rick Santorum har svårt att låta bli att bete sig ungefär som RFSL:s företrädare i Sverige: att tolka allt som sker i världen ur ett perspektiv som handlar om sexuell samvaro.

För RFSL är det ju inte så konstigt. Det är deras pryl. Men det funkar inte för en presidentkandidat. Att han i någon mening luras till det är ingen ursäkt, utan ger snarare ammunition åt dem som menar att Santorum inte är presidentämne.

Men i en sak har Manuel faktiskt alldeles fel. Det är när han skriver att Bill Mahers (och många andras) äckliga angrepp på republikanska politiker som Sarah Palin, Michelle Bachman, m.fl, är mindre allvarliga, eftersom de frivilligt har placerat sig i offentligheten, där de har starka positioner. Och då syftar jag inte på det faktum att Sandra Fluke också frivilligt placerat sig i offentligheten, utan på detta:

Rush Limbaughs tillmälen – slampa, prostituerad – riktade mot Fluke utgjorde en politisk kritik. Denna respektlösa och kränkande retorik var just det: extremt misslyckad retorik. Men bakom detta dolda sig ett innehåll som var helt rimligt, nämligen synpunkten att staten inte bör subventionera preventivmedel. Kring detta kan man ha olika åsikter, men det är väl svårt att påstå att det inte är en legitim hållning? Likaså är det uppenbart att det är denna sakfråga som Limbaugh far efter.

Med könsorden mot Palin och Bachmann är saken en helt annan. Maher et al kallar dem för de råaste könsord av inga andra skäl än att de är kvinnor som gett sig in i politiken. Inget av deras grövsta påhopp äger några andra kvaliteter än att vara just grova påhopp. De kan jämföras med att hela tiden använda nedvärderande omdömen om en politikers kroppshydda, hudfärg eller någon annan tillfällig och irrelevant egenskap.

Återigen, jag önskar att Limbaugh inte hade ett radioprogram, just på grund av hans aggressiva och förråande tonläge. Men vänsterns angrepp på kvinnliga politiker till höger spelar i en annan division, och den är ännu lägre.

Boken Game Change handlade om kampanjen 2008, som slutade med att Barack Obama valdes till president. Tyngdpunkten låg på Hillary Clinton, hur otrevlig, ogenomtänkt och jobbig hon för det mesta var. Andra teman: John McCains temperament, Bill Clintons påverkan, Barack Obamas personlighet (stabil) och Sarah Palins svårigheter med att kastas rakt in i rampljuset.

Filmen Game Change har nu släppts, gjord av samma team som låg bakom Recount, propagandafilmen om efterspelet till George W Bush valseger 2000.

Kort omdöme, efter att ha sett några klipp, trailern, läst recensioner: se den inte.

Förutsägbart 1: Manus har skrivits utan vidare hänsyn till boken. Tyngdpunkten ligger nu på Sarah Palin, som framstår som bindgalen.

Förutsägbart 2: Det republikanska partiets gräsrötter framställs som om möjligt ännu vansinnigare än Palin.

Förutsägbart 3: Filmen ljuger. I en nyckelscen vrålar en supporter till Palin, ”Kill him!”, när Obama kommer på tal. Detta finns inte i boken och fanns inte i verkligheten (två gånger spreds rykten om en sådan händelse under 2008, Secret Service undersökte båda, och fann att de var grundlösa). På motsvarande sätt förvrids innehållet i en mängd sammanhang till att lämna både det faktiska skeendet och boken som legat till grund för manus.

Jag blir ständigt förvånad över hur vänstern beskyller den amerikanska högern för att förråa och fördumma debatten. Jag menar, ser de verkligen inte bjälken i det egna ögat? Jag ser gång på gång högerskribenter som klagar över dårfinkarna i de egna leden, som tillrättavisar och fördömer högerns skränfockar. Senaste exemplet är den armada av fördömanden från höger som Rush Limbaugh möttes av häromveckan.

Men inom vänstern finns inte mycket av motsvarande inre renhållningsarbete. Det är väl därför som en studie häromåret kom fram till att bloggar som klassas som vänster innehåller ungefär elva gånger så många personangrepp och svordomar som bloggar som räknas som höger.

Filmen Game Change är ytterligare en vänsterprodukt som bidrar till att hälla bensin på den elden. Man skulle kunna luta sig tillbaka, lägga upp fötterna på skrivbordet, och le åt saken. Det finns nämligen gott om belägg för att hatet från vänster skadar det demokratiska partiet bland väljarna.

Men det hade faktiskt varit värt ännu mer att alla hade försökt att vara lite snällare mot varandra.

I Wyoming säkrade Mitt Romney 7 delegater, medan Rick Santorum tog hem 3. I Kansas vann däremot Santorum 33 delegater mot Romneys 7. Dock finns det 17 delegater från Wyoming som kommer att fördelas senare, och av dessa kommer Romney att få en stor majoritet.

Sammanlagt äger Romney nu 424 delegater, exakt dubbelt så många som Santorums 212. New Gingrich har smalat ihop 103, Ron Paul 45. Kvarvarande, icke fördelade delegater från avklarade val är 82.

Manuel noterar att Gingrich dansade till 02.00 med Callista. Det är inte det enda tecknet på att Newt bestämt sig för att lägga av om inte Alabama eller Mississippi överraskar honom med en eller helst två segrar (sömn är hårdvaluta för de hårt arbetande kandidaterna). Hans egen talesperson R.C. Hammond förklarade i förrgår att det krävs en dubbelseger i Mississippi och Alabama på tisdag för att chefen ska fortsätta. Senare tog han tillbaka detta, men varifrån kom det? Och i ett tal samma dag refererade Gingrich till sin pågående kampanj i imperfektum…

Faktum är att tisdagen börjar likna Super Tuesday i ett avseende: förhoppningar om att det hela ska ta slut. Romney  har slagläge i Mississippi och Alabama. Tar han båda kan han vara ensam ganska snart. Å andra sidan, det finns också scenarior som förstärker följden av Super Tuesday, att detta kommer att pågå i ytterligare tre månader. Dubbelseger för Santorum i Syd, och det kommer att strömma pengar till dennes kampanj.

I dag är det primärval i Wyoming och Kansas, viktiga delstater. Men organisation och pengar gör avtryck också i sammanhang som inte är lika synliga. Sålunda har Mitt Romney nu utan större uppmärksamhet vunnit nio delegater från Norra Marianaöarnas Samvälde, som tillhör USA:s territorium, och dessutom nio ytterligare delegater från Guam, också del av USA:s territorium.

Ni har läst om Rush Limbaughs osmakliga angrepp på Sandra Fluke. Radiovärden påstod att Fluke, som tagit sig för att driva kampanj för rätten till skattesubventionerade preventivmedel, var en ”slampa” och ”prostituerad”, eftersom hon ”kräver pengar för att ha sex”. Rimligt, då, menade Limbaugh, att hon filmar akten och visar den för skattebetalarna, så att de får lite valuta för pengarna, eller åtminstone kan skapa sig en uppfattning om vad de får för pengarna.

När Mitt Romney, oförberedd, tillfrågades vad han ansåg om Limbaughs svammel, svarade han: ”I’ll just say this, which is it’s not the language I would have used.”

Och det är klart, han hade kunnat förklara varför han inte skulle ha använt de orden: de är kränkande, idiotiska och smutsar ner det offentliga rummet. Men det var knappast heller så att han gav Limbaugh sitt stöd.

Vilket inte hindrar Barack Obamas mouthpiece David Axelrod att utnämna Limbaugh till det republikanska partiets faktiska ledare, som en konsekvens av att Romney vek ner sig för Limbaugh. ”Hur ska han kunna stå upp mot Ahmedinejad” om han inte klarar av att stå emot Limbaugh, undrade Axelrod.

Utspelet är såklart en liten del i planen att definiera höstens motståndare till Obama som en del av en tokig och extrem höger. Uppförsbacken för en sådan plan är lång, med tanke på att motkandidaten kommer att heta Mitt Romney.

Samtidigt har den svårt misogyne talk show-värden Bill Maher skänkt en miljon dollar till Obamas Super PAC Priorities USA. På samma sätt som Limbaugh använder ett språk om Fluke som en anständig man håller sig för god för, excellerar Maher i vulgariteter när han beskriver republikanska kvinnor. Det är framför allt Sarah Palin och Michelle Bachmann som fått stå ut med hans påhopp, som enligt varje mått varit ännu värre än Limbaughs.

Därför kräver nu republikanska debattörer att Obama ska ge tillbaka pengarna från Maher. Förutom att det är ett dumt krav – Obama har ingen rätt att påverka en Super PAC – är det också mycket smart. Om Priorities USA ger tillbaka pengarna har man erkänt ett problem inom vänstern (som faktiskt utsträcker sig till betydligt fler personer än vad samma problem gör inom högern) och man stöter sig med en betydande del av sina egna hårdföra gräsrötter. Om man inte ger tillbaka pengarna försvagar man attackerna mot Limbaugh och framstår som intellektuellt ohederliga.

Hittills har Obama på ett presidentlikt sätt undvikit att låta sig smutsas ner av den här historien. Och det var säkert också Romneys avsikt med sin sparsmakade kommentar. Jag tror han lyckades, och att Axelrod framstod som tramsig.

Jag intervjuades av Amerikanska Nyhetsanalyser om Super Tuesday. Här kan du lyssna.

Jag måste ju svara Manuel, eftersom han missförstått det jag skrivit, projicerat, får man förmoda. Han skriver: ”Därmed till frågan: är Guggenheims harmlösa film republikanernas största problem just nu? Allvarligt?”
Och hela min poäng var ju den direkt omvända: filmen är en tillgång för republikanerna.

För övrigt har Manuel, enligt min och nästan alla republikaners bedömning, rätt i sin beskrivning av upplevelsen kring den pågående primärvalsprocessen. Den inger mest negativa känslor av det enkla skäl att den innehåller mest negativa inslag. Och den skadar Mitt Romney inför hösten.

Men.

För det första, huvudskälen till att det gått så fel har inte med Tea Party-rörelsen att göra, utan med dels HD:s nya tolkning av yttrandefriheten, som möjliggjort Super Pacs. Hade dessa varit tillåtna för fyra år sedan, hur tror ni den mycket inflammerade kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton hade sett ut? Dels har GOP på eget bevåg flyttat runt primärvalen och förändrat delegattilldelningen just för att förlänga processen. Man trodde detta var smart, eftersom Obama bedömdes ha tjänat på den utdragna kampen mot Hillary. I dag ångrar man sig.

För det andra, också detta kommer att sjunka undan. Romney hade varit i bättre skick – inte minst ekonomiskt – om han avgjort i tisdags, men när det väl är avgjort vänds uppmärksamheten in i framtiden. Redan nu kan vi förvänta oss att Romney allt mer kommer att rikta sin kampanj mot Obama.

Käre Manuel, vi låter ofta nuet påverka vårt omdöme alltför mycket i våra bedömningar av framtiden. Jag tror detta är fallet när man påstår att det som sker nu skadar Romney inför hösten. Återigen, det är säkert en korrekt bedömning, men skadan är inte så stor som många hoppas/befarar i dagsläget.

Slutligen, en annan sak. A propos att jag och Manuel emellanåt rasar mot varandra. Nej, det beror inte på bad feelings. Manuel är en god vän, ytterligt kunnig, smart och rolig. Dessutom världens bästa demokrat sedan Ronald Reagan.

Manuel postade häromdagen en länk till en sovande Newt, och det är precis som han skriver: kampanjandet är extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Här är en femminutersfilm om Newts bisarra vardag inför Super-Tisdagen, som ger en aning om hur livet är för den som söker väljarnas förtroende.

Här är länk till trailern till den halvtimmesfilm som sändes inför förra valet. Också den regisserad av den modige David Guggenheim.