David Guggenheim är en mycket god människa. Oscarvinnaren och regissören av fredspristagaren Al Gores PowerPoint-presentation An Inconvenient Truth har avslöjat att han gick med på att sänka sin lön för att regissera filmen om Barack Obamas första period som president, The Road We’ve Traveled.

”Det är det bästa jag kan göra för mina barn och för mitt land”, säger Guggenheim.

Vilket mod! Vilket offer!

Medierna i USA beskriver alltså filmen som en dokumentär. I sådana fall är de gripande filmerna om Iprenmannen också dokumentärer om smärtstillande medel. Att se Joe Biden stirra in i kameran och berätta om hur ensam Obama var när han fattade beslut om räden mot Osama Bin-Ladens gömställe kan vara ett av filmhistoriens mest patetiska ögonblick, särskilt när scenen sedan glider över i en återinstallation av den klassiska scenen med siluetten av John F Kennedy i motljus i Ovala Rummet, fast nu med Obama i huvudrollen.

Sådana här propagandafilmer får man såklart göra. Men Obamas beställning av ytterligare en Jesus-framställning av sig själv (inför förra valet beordrade han en liknande hyllning av sig själv, som han sedan köpte tid av TV-kanalerna att sända över hela landet) visar inte väljarna hur fantastisk han är som stor ledare, djup tänkare och god människa (godare, får man förmoda, än Guggenheim själv, godare än Tom Hanks, som gör berättarrösten, förmodligen också han för sänkt lön).

Vad filmen visar är Obamas allra sämsta sidor: uppblåst självbild, brist på omdöme, oförmåga att omge sig med kritiska rådgivare.

Om man bortser från dem som skulle ha röstat på Obama under alla tänkbara omständigheter, finns det ingen människa som kan se den här filmen utan att fyllas med en fnittrande känsla av klentrogenhet: ”WHAT?!?”Jag tror inte ens att den inger den känsla av obehag som normalt skulle infinna sig vid visningen av en sådan oförblommerad propagandafilm från världens mäktigaste man. Till det är den för okänslig, för överdriven.

”De är inte lika bra på det de gör som de själva tror”, sade en person med god insyn i Obamas kampanj till mig. Den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Medan den oerfarne och uppblåste Jim Messina, Obamas kampanjledare, får ryggdunkningar av David Plouffe (Obamas kampanjledare 2008: ”historiens med överskattade”) ser vanligt folk hur filmen förstärker den bild av Obama som republikanerna vill skapa inför hösten: elitistiskt, självgod, megalomanisk.

Givetvis är det enormt mycket mer effektivt när Obama själv satsar ett stort antal miljoner dollar på att teckna den bilden, än när republikanerna själva försöker påstå det. Så skåla i era fina viner på kampanjhögkvarteret i Chicago. Hemma i vardagsrummen runt om i landet sitter samtidigt miljoner mittenväljare och skakar på huvudet och undrar, ”Vem tror han att han är?”. Obama tror att dessa människor saknar förmågan att uppfatta de nyanser hans idolfilm innehåller. I själva verket är det han själv som inte uppfattar dem.

Det skrivs mycket om Barack Obamas high tech-kampanj, de många hundra superintelligenta unga män och kvinnor som hamrar iväg på sina datorer i det halvhemliga högkvarteret i Chicago. Här är en artikel ur New York Times.

Personligen tror jag att risken för övermod är överhängande, både vad gäller metodernas träffsäkerhet och deras effektivitet. Fortfarande vinns val i huvudsak på det gamla, vanliga sättet.

En god vän till mig med god insyn i Obamas kampanj ansåg detta vara dess största svaghet: ”De är inte lika bra som de tror att de är.”

Nu ökar pressen på Newt Gingrich att avsluta sin kampanj. Politico och New York Times – och säkert hundra till som jag inte läst – rapporterar i dag om behind-the-scenes-kontakter mellan Rick Santorums och Gingrichs folk, som går ut på att Gingrich skadar möjligheten att besegra Mitt Romney, eftersom Romney-kritiska väljare delas mellan Santorum och Gingrich. Därför är det dags för Gingrich att packa ihop.

Det stämmer givetvis. Självklart svarar också Gingrich att han inte alls har några planer på att hoppa av. Och lika självklart betyder det inte ett dugg: så säger man ända tills man kallar till presskonferens och berättar att man ska hoppa av.

Det ironiska är att Gingrich i hög grad tycks utmana Romney på grund av personlig motvilja till denne, samtidigt som hans närvaro hjälper Romney. Vilken morgon som helst kan Gingrich vakna och överväldigas av detta faktum.

Det skapar i sådana fall den man-mot-man-situation som Santorum vill ha, men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. För det första, ansvarsfulla väljare som inte tycker om Romney kan rösta på Newt eller Rick. Ingen skada skedd, Mitt vinner ändå. Men när en röst på Rick faktiskt kan bidra till att placera honom som GOP:s kandidat mot Obama, då kanske man tänker efter en gång till?

För det andra, med Newt ute ur racet kommer pressen på Santorum att också dra sig ur att växa kraftigt.

A propos Manuels bryderier om hur man räknar delegater: detta är ett tillfälle då hans förvirring är berättigad. Politico har emellertid en Delegate Tracker som är till god hjälp. Om det bara vore lika lätt att hjälpa honom med allt annat han är förvirrad över…

Romneyanhängaren (tidigare medarbetare) Kevin Madden gör en nykter observation.

Att leva i USA och kommentera politik handlar lika mycket om spekulationer om framtiden som analyser av pågående skeenden. Så varför inte tjuvstarta inför 2016?

Efter gårdagens resultat finns det goda skäl att tro att det dröjer till juni innan GOP:s kandidat är utsedd. Berättelsen kring detta handlar om att kandidaterna av olika skäl är svaga, deras brister gör att de inte förmår samla partiet bakom sig.
Det är bara delvis sant.
För fyra år sedan såg republikanerna hur den utdragna kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama höll demokraterna i mediernas fokus och fungerade som en effektiv skola för segraren inför höstens huvuduppgörelse. Man bestämde sig för att förändra sin egen primärvalsprocess för att uppnå samma sak. Delvis har detta skett genom att man flyttat på enskilda val, men huvudsakligen genom att en mängd delstater nu delar ut delegater på andra sätt. Några förbinder sig inte att ge delegater enligt valresultat, utan vid särskilda delstatskonvent, men framför allt delar fler delstater ut delegaterna i proportion till valresultatet istället för att vinnaren får alla delegater själv.
Det betyder såklart att det dröjer betydligt längre innan en kandidat vunnit så många delegater att det blir hopplöst för motståndarna att fortsätta.
En annan skillnad jämfört med tidigare är att kandidaterna kan finansieras indirekt genom Super Pacs, ”oberoende” pengainsamlings- och kampanjorganisationer. En stark mekanism bakom att kandidater hoppar av är att de efter några förluster blivit så osäkra investeringar att donatorer överger dem. I år kan man fortsätta också när det ser mycket mörkt ut, om bara man har en eller två stenrika uppbackare, som har råd att kasta pengar i sjön och känner stark lojalitet med en kandidat.
Slutsatsen är att detta race troligen varit över redan vid samma spelregler som för fyra år sedan, och pratet om att Mitt Romney är svag hade aldrig fått fart.
Sedan är det en annan femma att mycket av detta är strategiska misstag begångna av republikanerna själva.

Det gick som jag befarade i natt: resultaten ger varje kandidat skäl att fortsätta sin kampanj. Trots att det mesta talar för att Mitt Romney hann upp och förbi Rick Santorum i Ohio, ger vinsten inget direkt momentum till honom. Den hade redan diskonterats, så att säga, trots att Santorum varit i ledningen i mätningarna ända fram till sista veckan.
Möjliga förlorare i natt är för det första Ron Paul, som inte lyckades överraska positivt någonstans, och gick sämre än vad han hoppats i North Dakota. För det andra och framför allt, Newt Gingrich, som hade kunnat börja prata om sin tredje comeback om han vunnit Tennessee eller Oklahoma, men dessa delstater gick till Santorum. Han vann visserligen sin hemstat Georgia, vilket ger honom skäl att fortsätta sin kampanj, men kvällen gjorde det ännu tydligare att Santorum är och förblir Romneys huvudsakliga utmanare. Till och med Romney tycks dessutom ha besegrat Gingrich i både Tennessee och Oklahoma.
Men även om Santorum hade en bra kväll är nomineringen fortfarande Romneys på sikt. Dag för dag, dörr till dörr, hjärta till hjärta, som en närmast resignerad Romney uttryckte det i natt. Det är för tidigt att veta exakt hur delegaterna fördelades i natt, men en snabb höftning säger att Romney vunnit omkring 180 delegater, medan Santorum säkrat ytterligare cirka 70. Vi kan förvänta oss att Romney påpekar detta faktum ofta de närmaste dagarna.
I går höll Barack Obama presskonferens, inplanerad för att ”regna på republikanernas parad” dagen efter Super-Tisdagen. Han önskade de republikanska kandidaterna lycka till, och Romney besvarade detta med en egen välgångsönskning till presidenten. Den visade sig gå i uppfyllelse.
Sammanfattning:
Ohio: Romney knappt före Santorum
Georgia: Gingrich
Idaho: Romney
Massachusetts: Romney
Tennessee: Santorum, Romney tvåa före Gingrich
Oklahoma: Santorum, Romney tycks vara knapp tvåa före Gingrich
North Dakota: Santorum
Vermont: Romney
Virginia: Romney
Alaska: oräknad

Jag sitter och läser olika kolumner, förhandsspekulationer, opinonsmätningar, &c, inför dagens val. Ser att Manuel varit inne på Intrade och noterat hur också oddsen svängt kraftigt till Mitt Romneys fördel. Står sig de allra senaste prognoserna är den rationella slutsatsen att Rick Santorum måste ge upp och att Newt Gingrich har en mikroskopisk chans att åter utmana Romney (och den kommer han att försöka ta). Mycket av den dåliga stämningen kring republikanernas primärvalsprocess kan kännas ganska avlägsen snarare än vi tror.
Men paradoxalt nog betyder det också att Romney nu är mer sårbar än för några dagar sedan, enligt det resonemang om förväntingarnas betydelse som jag förde i går. Han förväntas nu vinna i Ohio, och faktum är att det valet fortfarande är mer oförutsägbart än så. Han till och med förväntas vinna i Oklahoma, en delstat han hade ”vunnit” med en knapp förlust för bara några dagar sedan.
Frågan är om Romneys momentum bär hela vägen i mål. Annars kan det som betraktades som en seger i fredags bli en förlust i natt.

Så här skriver en journalist som heter Daniel Kederstedt i Svenska Dagbladet: Rick Santorum tycker att ”… alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Det är givetvis ett bisarrt och direkt falskt påstående i en artikel som hela tiden ligger på gränsen till lögnen, med hårdvinklingar som skulle få en garvad kvällstidningsreporter att rodna av skam.

Det är därför ni bör följa mina och Manuel Ferrers kommentarer. I alla fall mina.