Obamas skrattretande propagandapekoral
avDavid Guggenheim är en mycket god människa. Oscarvinnaren och regissören av fredspristagaren Al Gores PowerPoint-presentation An Inconvenient Truth har avslöjat att han gick med på att sänka sin lön för att regissera filmen om Barack Obamas första period som president, The Road We’ve Traveled.
”Det är det bästa jag kan göra för mina barn och för mitt land”, säger Guggenheim.
Vilket mod! Vilket offer!
Medierna i USA beskriver alltså filmen som en dokumentär. I sådana fall är de gripande filmerna om Iprenmannen också dokumentärer om smärtstillande medel. Att se Joe Biden stirra in i kameran och berätta om hur ensam Obama var när han fattade beslut om räden mot Osama Bin-Ladens gömställe kan vara ett av filmhistoriens mest patetiska ögonblick, särskilt när scenen sedan glider över i en återinstallation av den klassiska scenen med siluetten av John F Kennedy i motljus i Ovala Rummet, fast nu med Obama i huvudrollen.
Sådana här propagandafilmer får man såklart göra. Men Obamas beställning av ytterligare en Jesus-framställning av sig själv (inför förra valet beordrade han en liknande hyllning av sig själv, som han sedan köpte tid av TV-kanalerna att sända över hela landet) visar inte väljarna hur fantastisk han är som stor ledare, djup tänkare och god människa (godare, får man förmoda, än Guggenheim själv, godare än Tom Hanks, som gör berättarrösten, förmodligen också han för sänkt lön).
Vad filmen visar är Obamas allra sämsta sidor: uppblåst självbild, brist på omdöme, oförmåga att omge sig med kritiska rådgivare.
Om man bortser från dem som skulle ha röstat på Obama under alla tänkbara omständigheter, finns det ingen människa som kan se den här filmen utan att fyllas med en fnittrande känsla av klentrogenhet: ”WHAT?!?”Jag tror inte ens att den inger den känsla av obehag som normalt skulle infinna sig vid visningen av en sådan oförblommerad propagandafilm från världens mäktigaste man. Till det är den för okänslig, för överdriven.
”De är inte lika bra på det de gör som de själva tror”, sade en person med god insyn i Obamas kampanj till mig. Den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Medan den oerfarne och uppblåste Jim Messina, Obamas kampanjledare, får ryggdunkningar av David Plouffe (Obamas kampanjledare 2008: ”historiens med överskattade”) ser vanligt folk hur filmen förstärker den bild av Obama som republikanerna vill skapa inför hösten: elitistiskt, självgod, megalomanisk.
Givetvis är det enormt mycket mer effektivt när Obama själv satsar ett stort antal miljoner dollar på att teckna den bilden, än när republikanerna själva försöker påstå det. Så skåla i era fina viner på kampanjhögkvarteret i Chicago. Hemma i vardagsrummen runt om i landet sitter samtidigt miljoner mittenväljare och skakar på huvudet och undrar, ”Vem tror han att han är?”. Obama tror att dessa människor saknar förmågan att uppfatta de nyanser hans idolfilm innehåller. I själva verket är det han själv som inte uppfattar dem.