En gammal uppfattning är att presidentkandidater väljer sin vice med förhoppningen att denne ska kunna leverera sin hemstat. I själva verket finns det mycket lite som tyder på att väljarna fungerar på det viset. Det klassiska exemplet på hur detta faktiskt fungerade var när JFK plockade LBJ som running mate – egentligen mer för att hjälpa till i Södern, än i Texas specifikt.

Läs Robert Caros litterära kraftprov i fyra volymer (nummer fem är planerad) om LBJ, den senaste, The Passage of Power, behandlar just detta.

I en spekulationsartikel om huruvida Mitt Romney kan ta en delstat med särskild hjälp av en vice president-kandidat från den delstaten, noterar Micah Cohen att Romney/Pawlenty är den mest populära uppställningen i Minnesota, men att den fortfarande ligger elva procent efter Obama/Biden i mätningarna.

Minnesota har röstat på den demokratiske presidentkandidaten sedan Fred Flintstone var ung.

*****

President Barack Obama har samlat in betydligt mindre pengar än väntat. Mitt Romney har samlat in mer pengar än väntat. Obamas kampanj har spenderat betydligt mer än Romneys kampanj. Prognosen kan inte bli någon annan än att Romneys kampanj kommer att kunna utöva ett rejält tryck på Obamas kampanj från augusti och framåt. Känslan är att Obamas kampanj begått ett strategiskt misstag i hur pengarna använts.

Nu tycks det gå sämre och sämre för Nancy Pelosi och demokraterna i Huset att samla in pengar för de tjogtals nyckelval som måste tas på största allvar om Dem’s ska ha någon som helst chans att ta tillbaka majoriteten

Ledande demokrater drar sig undan från Pelosi och vill inte låta sig associeras med Husets demokrater, bland annat genom att inte ställa upp på fundraisers. Pelosi, som har ett mycket jämnt humör (alltid irriterad), är inte glad, men kan inget göra. I USA tänker politiker typiskt på sin egen valkrets och sitt eget omval först, och krävs det att bråka med partiets ledning, så tvekar man inte.

*****

Medan president Barack Obama åkte till Aurora, Colorado, för att ge stöd åt de sörjande och uppmuntran till dem som lokalt har en lång och tung uppgift framför sig, höll Mitt Romney tal i San Francisco. Återigen ändrade han sitt planerade tal till något ”mindre partisanskt”, och berömde presidenten för dennes agerande i samband med massmordet: I know the president is in Colorado today before he’ll be here in San Francisco, he’s visiting with families of the victims, which is the right thing for the president to be doing on this day and we appreciate that.

*****

Romney sprang visst på Australiens utrikesminister i en lobbyn till sitt hotell. Enligt Romney hade Bob Carr sagt att USA, ”… bara är en budgetuppgörelse ifrån att allt prat om USA:s nedgång ska upphöra” – och Romney gör en poäng av att han bad om tillåtelse att citera Carr.

Å ena sidan har Carr rätt, USA har precis allt på plats för att gå in i framtiden med stor tillförsikt, förutom en stark, parlamentarisk överenskommelse som långsiktigt tar sig an underskott och skuld. Å andra sidan är det inte lätt att se hur en sådan överenskommelse ska komma till stånd. Vad som krävs är majoritet för GOP i Huset, en filibustersäker majoritet för GOP i Senaten och Mitt Romney i Vita Huset – och därefter skickligt, politiskt handlag.

Vi är inte där i dag.

*****

Vi har inte sett mycket av Rick Santorum sedan han lämnade racet. Han har givit Romney sitt officiella stöd, men knappast kampanjat för denne – något enstaka framträdande, that’s all.

Bortom rampljuset har han dock ordnat både bok och egen Super Pac, och därmed garanterat sig en plats i utkanten av ljuskägeln. Precis rätt agerat om han tror att Romney kommer att förlora, och han själv tänker göra om försöket att bli president om fyra år.

*****

Washington Times har en bra sammanfattning av läget för Obama just nu, enligt torsdagens New York Times/CBS-mätning, och med hänsyn taget till kampanjernas ekonomiska läge.

Jag sammanfattar sammanfattningen: Obama ligger risigt till. Men läs själva.

Precis som Barack Obama ställde Mitt Romney in sina politiska engagemang med anledning av massmordet i Aurora, Colorado. I ett fyra minuter kort tal levde han precis som presidenten upp till kraven på en ledare i en svår stund:

“There will be justice for those responsible, but that’s another matter for another day. Today is a moment to grieve and remember, to reach out and to help, to appreciate our blessings in life. Each one of us will hold our kids a little closer, linger a bit longer with a colleague or a neighbor, reach out to a family member or friend.”

*****

Dygnet efter HD:s beslut att godkänna Obamacare gav donatorer 4,6 miljoner USD till Romneys kampanj. Sammanlagt samlade kampanjen in 24 miljoner i juni (106 miljoner om man räknar överiga kampanjorganisationer). Intressant är att små donationer (under 200 dollar) ökade med mer än hundraprocent jämfört med maj, och uppgick till 10 miljoner.

Romneys kampanj köpte annonser för knappt tjugo miljoner i juni, att jämföra med Obama, som annonserade för 43 miljoner dollar samma månad.

*****

Ron Paul, som fortfarande inte (i teknisk mening) hoppat av som kandidat, säger att han ”kanske kommer att rösta för Romney”.

*****

Den stora tänkaren Cher uttalar sig om president valet på Twitter:

”I Know u aren’t in2 politics,but you’ll pay High Price if u Don’t Know the enemy.Mitt Would Steal The Penny’s Off His OWN Eyes 2 B PRESIDENT.”

Hon kommenterade också Obamas och Romneys reaktioner på tragedin i Aurora:

“OBAMA! 2day He talked bout his Great Sadness off top oh his head! Romney needed 2 READ Cards 2 tell how SAD he was.”

Lågt och ironiskt, eftersom Obama, som verkligen gjorde ett starkt intryck i sitt korta kondoleanstal, alltid kritiserats för att han inte öpnnar munnen utan en teleprompter framför näsan.

*****

Mediamogulen Rupert Murdoch har kritiserat Romney för dennes sätt att bedriva kampanj, och varit en av de mest uppmärksammade konservativa kritikerna av den republikanske presidentkandidaten. Men kanske håller Romney på att vinna över Murdoch.

I dag skrev Murdoch på Twitter:

”At last Romney attacks, looks better. Keep it up! Still needs to address all Hispanics, 80 per cent Multi- cultural. Dole got 20, Bush 45.”

*****

President George W Bush har en inbjudan till konventet i Tampa nästa månad, men har avböjt att komma. Bush förklarar att Romney har hans fulla stöd, men att han fortfarande väljer att hålla sig borta från den politiska scenen.

Det är en lång amerikansk tradition att före detta presidenter inte lägger sig i det politiska skeendet. Jimmy Carter och Bill Clinton är undantag till reglen.

Tragedin i Aurora utanför Denver har naturligtvis fått stor uppmärksamhet här i USA. President Barack Obama skulle ha hållit ett vanligt tal vid ett vanligt valmöte, men när han gick upp på scenen hade han självklart bytt ut sitt manus för att prata till folket om massmordet.

Så långt inga konstigheter. Men i det här läget är det svårt att undvika frestelsen att göra politik av en mänsklig tragedi, och kanske särskilt så för Obama, som har en tendens att använda händelser som skulle kunna ena det amerikanska folket till att, subtilt men tydligt, föra fram ett politiskt budskap.

Inte den här gången. Presidenten höll ett värdigt och medkännande tal, som inte handlade om något annat än vad det borde. Jag tror att en del av de drabbade kunde hämta en smula styrka ur talet och, framför allt, att de många runtomkring de drabbade påmindes om vad som nu är deras uppgift.

Här är Obamas hela tal.

Vad handlar valet till president i USA om? I grund och botten detta:

“If you’ve got a business — you didn’t build that. Somebody else made that happen.”

Så sade president Barack Obama i Roanoke, Virginia, i fredags. Om någon blir president i USA med en sådan attityd till business, ansvar, risk och utfall, då har han lyckats förändra landets befolkning. Inte för evigt, kanske, men budskapet skulle ha diskvalificerat varje kandidat i varje val fram till Barack Obama.

Diskvalificerar det honom också?

Det görs mätningar varenda dag i USA, av allt möjligt. De skiftar i kvalitet, och även när de är av samma kvalitet kan de mäta helt olika saker. Om man exempelvis vill mäta hur läget är mellan Barack Obama och Mitt Romney inför höstens presidentval är det skillnad på att mäta nationellt och att mäta på delstatsnivå, att mäta troliga väljare eller registrerade väljare eller bara ett tvärsnitt av befolkningen. Urvalsprinciperna spelar roll också i andra avseenden, exempelvis om man fångar in mobiltelefonanvändare på ett effektivt sätt. Och så vidare.

Med det sagt, medan följer en mängd aktuella mätningar (sammanställda av RealClearPolitics), som, vill jag nog vidhålla, illustrerar en poäng jag gjort några gånger de senaste dagarna: att ingenting händer i mätningarna (vilket inte utesluter att det döljs intressanta rörelser om man gräver djupare i materialet).

Blandade mätningar från 19 juli:

Är USA på väg åt rätt håll?

Obamas job approval:

General election:

I sin senaste kolumn sammanfattar Karl Rove innebörden av president Barack Obamas sällsynt obehagliga smutskastningskampanj mot Mitt Romney – och som vanligt slår han huvudet på spiken i flera avseenden. Jag ger länken nedan, men bjuder på en sammanfattning.

Attacken att Romney ”skickat jobb utomlands” bedömdes av Washington Post vara ”missledande, orättvis och osann” och kallade i en ledare påståendet för ”struntprat”. Annenbergs FactCheck.org hittade inget stöd för anklagelsen, och det har ingen annan heller gjort. Obama har spenderat närmare 200 miljoner kronor under tre månaders TV-reklam för att göra detta påstående – mot bättre vetande.

Att Romney skulle ha varit VD för Bain efter 1999 är trams. Om det vore sant har Romney gjort sig skyldig till grov kriminalitet. Alla vet att han ägnade åren efter 1999 åt att jobba med OS i Salt Lake City. Det har inte hindrat Obamas kampanj från att påstå detta, med presidenten själv som främste dyngspridare.

Att stå kvar som CEO i formalia till motsvarigheten till VPC är rutin, något avgående VD:ar ofta gör under vissa givna omständigheter – som tjänstledighet. Apples VD Steve Jobs gjorde exakt samma sak när han avgick 2009. Självklart hade Securities and Exchange Commission vetat om i fall Romney bluffade. Därför kallade FactCheck.org Obamas påstående för ”missledande”, medan Washington Post förklarade att ”fakta i allt väsentligt friar Romney”.

Attackerna på Romneys pengar i utländska skatteparadis gäller redovisade och i USA skattade pengar, investerade genom olika fonder. Det är inget ovanligt sätt att spara pengar, och utnyttjas av ett antal anställda på Obamas eget kontor i Vita Huset. Ja, Romney har mer pengar än de flesta, men det finns inget skumt eller ovanligt i hur han investerar dem. Strukturen på anklagelsen är densamma som när svenskar anklagas för att äga aktier i tveksamma branscher av anledningen att de sparar pengar i fonder som äger aktier i den sortens företag.

Trots att Obama struntar i sanningen och kampanjar som en Texasdemokrat på 1940-talet har attackerna haft vissa negativa effekter för Romney. Som jag nämnt tidigare har den lett till kritik bland konservativa tyckare och donatorer för Romneys sätt att driva sin kampanj. De har dessutom gett stöd åt Obamas krav på Romney att lämna ut fler år av sin deklaration. Sammanlagt har detta lett till den bästa effekten för Obama: han har sluppit prata om sitt eget misslyckade presidentskap, diskussionen har gällt Romney. Och detta har varit avgörande för Obama under en period då olika siffror givit ytterligare styrka åt Obamas misslyckande, i form av dåliga jobbrapporter, sjunkande konsumentförtroende, och så vidare.

Därför är det viktigt för Romney att finna en motattack som inte är gnällig eller arg. I den stund han lyckas att, för det första, sätta den korrekta perceptionen bland väljarna att Obama struntar i sanningen för att slippa prata om läget i nationen och, för det andra, lyckas sätta fokus där det hör hemma, på politiska misslyckanden och alternativa åtgärder för jobb och tillväxt, då kommer de opinionssiffror som sedan länge knappast rört sig, att börja visa dåliga nyheter för den sittande presidenten.

Här är Roves kolumn.

Under primärvalskampanjen utstod Mitt Romney mycket kritik från sitt partis högerfalang, som gick ut på att han egentligen, i smyg, är mindre renlärigt konservativ än vad han lät påskina för att vinna nomineringen.

Något ligger det i detta, men jag tror nog att det finns en annan tolkning som är närmare sanningen: att Romney, för att bli framgångsrik i liberala Massachusetts, låtsades vara mera moderat än vad han egentligen är. Det är en beskrivning som jag har fått bekräftad av ett par goda vänner till Mitt, och som dessutom får stöd av all erfarenhet jag har av framgångsrika och seriösa mormoner i USA.

Kritiken har i stor utsträckning tystnat. Mest beror det såklart på att man nu sluter upp bakom sin kandidat för att kunna vinna den stora trofén, men jag vill tro att det också till liten del beror på att man dels uppfattar Romney som mer seriös ju mer man ser av honom, dels att gräsrötterna och partiets aktivister på högerkanten sansat sig en smula.

Men sedan ett par veckor har en annan sorts kritik från höger. Den kommer inte från de hårda ideologerna i ämnen som gäller policy, utan snarare från sansade, intellektuella tungviktare och viktiga donatorer. Deras klagan går ut på att Romney driver sin kampanj på fel sätt, eller åtminstone är för endimensionell i sitt budskap.

Det är sant att Romney bara säger en sak: Det är jobben och tillväxten det handlar om. Kritikerna saknar värdegrunden. Varför är det viktigt med jobb och tillväxt? Hur ser det goda liv ut, som ett land med stark ekonomi lägger grunden för? Hur ser banden ut mellan människors goda värderingar och kapitalismen – på vilket sätt är de beroende av varandra? Vad är USA, bortsett från ett land med entreprenörer? Vad är en entreprenör, mer än en person som kommer på att nytt sätt att kränga bildäck?

Vi känner igen debatten från Sverige, där Moderaterna fått samma – välförtjänta – kritik för att inte placera ’arbetslinjen’ i ett mänskligt, värderingsmässigt och socialt sammanhang.

Teorin är att Romney inte kommer att vinna om han inte också vinner väljarnas entusiasm på detta djupare plan. Och observationen är att han bara pratar om jobb och tillväxt.

Är kritiken befogad? Well, det vore fånigt att påstå att Romney är en Reagan eller Thatcher (eller Bohman). Han kommer aldrig att bli det. Den alltid läsvärda kolumnisten Peggy Noonan har en poäng när hon skriver om Romney:

”He says very different things in the same tone. ‘Pass the mustard!’ ‘This means war!’ ‘Flowers are pretty!’ ‘Don’t tread on me!’ It’s all the same tone, the same level of import and engagement. Which it would be if you’re sort of … well, if you see issues as entities to deploy as opposed to think about and weigh.”

Men jag har tre invändningar. För det första, jag tror verkligen att Romney vinner i längden, ju mer man ser av honom. Anledningen till att han framstår som tråkig är enkel. Han är tråkig, och han varken kan eller försöker spela en annan roll. Den autenciteten (autentisk i sin icke-autencitet, om du så vill) inger över tid en känsla hos väljarna att mannen som söker deras röst är den han påstår sig vara. De som ber honom domdera från pulpeten och ta på sig en annan persona ber om trubbel.

För det andra, jobb och tillväxt är viktiga. Intellektuella bjässar kan rya om ideologisk substans, men de flesta väljare är intresserade av att de och deras grannar har jobb, att de kan ha goda skäl att hoppas på ett bättre liv för sina barn än vad de själva haft, att pengarna ska räcka till mer än mat, kläder och tak över huvudet. Kanske en grillfest, kanske en Thailandsresa, kanske en ny platt-TV.

För det tredje, vi befinner oss i en period av kampanjen då det handlar om att lägga en grund. Vad gäller valet? Jo, å ena sidan en verklighetsfrånvänd ideolog, som kan hålla tal så att stenar gråter, men som inte kan göra jobbet, och inte ens själv begriper det. Å andra sidan en person som i konkret bemärkelse förstår hur man skapar jobb och tillväxt. Kanske inte en poet eller förste älskare, men låt honom ta över så kommer vi att ha råd med poeter och kärlek, inte bara prosa och oro.

Den distinktionen är viktig för Romney att göra. Jag ser inget fel i att han är noggrann i det avseendet. Och sedan kommer nästa fas av kampanjen, då det bjuds gott om tillfällen att bygga på den grunden, med färgstarkare språk och mänskligare tilltal. Romney har en vice president att utse, det kommer att vara en signal på att slutspelet är på väg att börja. Han har ett tal vid partikkonventet, som är en formidabel möjlighet att sätta en ny ton, eller snarare addera en ton till den förutsägbara melodi han hittills spelat. Det kommer tre debatter mellan Romney och Obama, som också är goda tillfällen att visa sig själv som, inte bara motkandidat, utan också en annan sorts människa än Obama. Och vi ska komma ihåg att Obama, denna formidabla talare, hittills aldrig varit någon vidare debattör.

Kritiken mot Romney är tänkvärd, men hittills ser jag inte att Romney gjort något som utesluter att han innan valdagen kommer att kunna uppnå exakt det som hans belackare efterlyser.

På resa utomlands med mycket begränsad tillgång till internet påverkar just nu mängden inlägg från min sida. Som tur är har RPM landat i Texas och håller därmed sydstatsfanan högt på bloggen. För er som missade att köpa söndagstidningen sammanfattade jag den senaste veckans snackisar – fågel och fisk – här. Så långt försvarstalet.

Nu raskt över till det stora mörka moln som tornar upp sig i horisonten för Mitt Romney: hans framgångsrika tid som riskkapitalist. I grunden naturligtvis beundransvärt och allt annat fint det går att säga om en person som byggt upp en verksamhet med egna händer. Men säg den som nått finanstoppen utan att ta en genväg någon gång? Varför skatta här när man kan skatta där, för att ta ett av många exempel. Följaktligen har Mitt Romney öppnat bankkonton i s.k. skatteparadis och i länder med, låt oss kalla det, tuffare banksekretess.

Samtidigt duggar det hela tiden nya besvärande avslöjanden som sätter Romneys kampanjstab under hårt tryck. Allt tyder på att han ljugit om tidpunkten för när han egentligen lämnade sitt riskkapitalbolag. 1999 sa han under primärvalet och kunde därmed inta ta ansvar för några investeringar efter det. Men dokument efter dokument visar att han haft en aktiv roll fram till 2003. Nu kräver ett antal ledande republikaner att Romney ska lägga korten på bordet och offentliggöra privata deklarationer i samma omfattning som andra presidentkandidater. Med Alabamas republikanske guvernör Robert Bentleys egna ord: “If you have things to hide, then maybe you’re doing things wrong…I think you ought to be willing to release everything to the American people.” Men Romney vägrar. I stället kräver han en ursäkt för den pågående hetsjakten mot honom. Chicagos borgmästare och Obamas f.d. stabschef, Rahm Emanuel, uppmanade i förrgår Romney att ”sluta grina”, och återigen sa han vad många tänkte men inte vågade säga. 

Det är uppenbart att Romneykampanjen snart måste byta spår. Hans nuvarande språkregel håller inte längre tillbaka vattenflödet: “I am simply not enthusiastic about giving them hundreds or thousands of more pages to pick through, distort, and lie about.” Ja, det kommer att kosta i det korta perspektivet att släppa ut skattetrixandet i mediefläkten. Men alternativet är värre. Ingen klarar fyra månader av ständiga avslöjanden och kritik från de egna leden i den grundläggande frågan: vem var du innan du ville bli president? Inte ens Mitt Romney.

Ps. Håll utkik efter DNC:s kommande annons mot Mitt Romney. Heter något i stil med ”Mitt dancing around the issues.” Hård som sten. Bland annat används familjen Romneys dressyrhäst i filmen.

De senaste dagarna har det plötsligt dykt upp en mängd spekulationer om vilken person Mitt Romney kommer att välja som sin vice president-kandidat. Det beror väl dels på att också kampanjerna gått in i sommartorka när det gäller nyhetsvärde, dels på att det faktiskt börjar dra ihop sig. Man kan tänka sig att Romney offentliggör sitt beslut ganska snart nu, kanske redan inom en månad.

Tre + en kandidater nämns oftast. Tim Pawlenty, som tidigt och oförklarligt hoppade av sin egen kampanj för att bli GOP:s presidentkandidat. Han är en pålitlig och skicklig politiker, med gedigen arbetarbakgrund. Hans politiska bakgrund definieras framför allt av att han varit guvernör i Minnesota.

Nummer två är Bobby Jindal, Louisianas unge och framgångsrike guvernör, som länge betraktats som en självklar, framtida presidentkandidat. Hans aktier sjönk något efter ett uselt, nationellt tal häromåret, men hemma i sin delstat har han gjort ett mycket bra jobb och är populär.

Trean är Rob Portman, senator från Ohio. Han omges mest av allt av bilden att han är en tråkig, vit medelklassman, något som understryks av att hans medarbetare titt som tätt hävdar motsatsen.

Också den fjärde kandidaten, outsidern: Condi Rice, den karismatiska statsvetaren och Rysslandsexperten från Stanford, som bundit sin politiska karriär till George W Bush, som säkerhetspolitisk rådgivare och utrikesminister.

Det finns ytterligare kandidater, Chris Christie, Marco Rubio och Paul Ryan, för att nämna några av de vars namn omtalats oftast. Särskilt Rubio har varit mångas favorit, i dag verkar det som om färre skulle vilja satsa på honom.

Själv tänker jag inte tippa kandidat, jag har för lite att gå på. Det enda jag med säkerhet vet är att det tidigt och länge pågick en intern kampanj för Rubio, uppbackad både av tunga namn inom GOP och tunga donatorer.

Då är det mer intressant att titta på dels framgångsrika kandidater i modern tid och Mitt Romneys typiska modus operandi. Under de senaste decennierna har George Bush, Al Gore och Dick Cheney varit mycket framgångsrika på sina poster, alla tre karakteriseras av att de kom in med mycket erfarenhet och starka nätverk. Dan Quayle var ett ständigt problem för Bush, och valdes av taktiska skäl, inget annat. Av kandidater som inte vann valet minns vi Jack Kemp, Joe Lieberman, John Edwards och Sarah Palin. Även om Lieberman och Edwards måste kallas erfarna, tror jag ändå att det låg mer taktik än materia bakom valet av dem, och Palin var såklart ett hundraprocentigt taktiskt val. Ingen av dem hjälpte huvudkandidaten att vinna, och det är möjligt att de till och med på marginalen minskade dennes chanser.

Vad beträffar Joe Biden är det svårt att kategorisera honom i båda avseendena. Han valdes uppenbart av taktiska skäl, men kom också in som en de facto mycket erfaren och kunnig politiker, med starka band inåt i partiet. Han spelade knappast någon som helst roll för Obamas seger 2008, och huruvida han varit en lyckad vice president, well, det beror alldels på hur man skär korven. Ingen kan säga emot att han gång på gång ställt till med bekymmer för Obama, på exakt det sätt som befarades. Samtidigt har han varit just den aktive vice president som Obama sökte, och utan tvekan har många av Obamas viktiga beslut föregåtts av långa diskussioner med Biden.

Väg detta mot Romneys typiska tendens att inte vara spektakulär i sitt agerande, och vi har goda skäl att låta oss överraskas om det blir en överraskning.

Denna observation ska vägas mot två behov som Romney har inför kampanjen. Dels att förhålla sig till bilden av den rike, vite mannen, som inte begriper något, som står mot de fattigas medkännande förkämpe. Dels behovet av att ge sin kandidatur en viss känsla av spänning och förväntan.

Ett sätt att förhålla sig till detta är såklart att inte bry sig om det: han fokuserar på det jobb som folket behöver ha gjort i DC, att spela det politiska spelet kan andra göra. Då väljer han en motsvarighet till Bob Doles running mate, Jack Kemp.

Eller så väljer han den kandidat som bäst fyller dessa behov, men begränsar urvalet till erfarna och erkänt skickliga politiker. Han söker med andra ord sin egen Joe Biden.

Mätningarna fortsätter att säga ingenting – åtminstone vid första anblicken. Nyss kom ytterligare ett knippe – den här gången från olika swing states – som ger Obama eller Romney ledningar inom felmarginalen.

Säger detta något efter en stunds eftertanke? Möjligen detta:

Under den senaste tiden har Obamas kampanj ägnat sig åt en smutskastningskampanj av Mitt Romney som, om man väger samman olika saker, saknar motstycke i kampanjhistorien.

För det första har man satsat oerhörda mängder pengar, hittills 100 miljoner dollar i en handfull battleground states, det allra mesta på TV-reklam. För det andra är reklamen nästan uteslutande negativ och attackerar Mitt Romney, istället för att promota Obama. För det tredje är budskapet i bästa fall irrelevant för vilken president Romney kan tänkas bli: det handlar om att Romney varit en framgångsrik affärsman. För det fjärde har man samlat på sig en ansenlig mängd Pinocchionäsor för att förvrida fakta till den grad att man knappast kan sägas hålla sig till sanningen.

Efter denna massiva och obehagliga attack har alltså ingenting hänt i mätningarna. Man undrar om Obama skadas av sin negativism, inte minst med tanke på att den kanske starkaste ingrediensen i hans vinnande varumärke varit att han inte är den sortens politiker. Och man undrar vad som händer när – om – Romney får grepp på kritiken och förmår bemöta den, eller snarare avvärja den, kanske till och med vända den mot Obama.

Det har pratats mycket om att Romney har mer pengar än Obama. Jag vill vänta till kampanjen är över innan jag drar slutstrecket i det avseendet. Men en sak är säker: Obama har spenderat mycket, mycket mer än vad Romney gjort hittills. Och Romney har inte mycket, mycket mindre pengar. Styrkeförhållandena kommer att skifta i output vad beträffar reklam när Romney öppnar plånboken.

Utan tvekan har Obamas attacker mot Romney utgjort ett problem för denne. Men Foremans kroppslag utgjorde ett problem för Ali i Kinshasa 1974, och vi vet vad som hände när Foreman slagit sig trött och Ali fortfarande stod på benen.

Är det något liknande vi håller på att se nu?