David Guggenheim är en mycket god människa. Oscarvinnaren och regissören av fredspristagaren Al Gores PowerPoint-presentation An Inconvenient Truth har avslöjat att han gick med på att sänka sin lön för att regissera filmen om Barack Obamas första period som president, The Road We’ve Traveled.

”Det är det bästa jag kan göra för mina barn och för mitt land”, säger Guggenheim.

Vilket mod! Vilket offer!

Medierna i USA beskriver alltså filmen som en dokumentär. I sådana fall är de gripande filmerna om Iprenmannen också dokumentärer om smärtstillande medel. Att se Joe Biden stirra in i kameran och berätta om hur ensam Obama var när han fattade beslut om räden mot Osama Bin-Ladens gömställe kan vara ett av filmhistoriens mest patetiska ögonblick, särskilt när scenen sedan glider över i en återinstallation av den klassiska scenen med siluetten av John F Kennedy i motljus i Ovala Rummet, fast nu med Obama i huvudrollen.

Sådana här propagandafilmer får man såklart göra. Men Obamas beställning av ytterligare en Jesus-framställning av sig själv (inför förra valet beordrade han en liknande hyllning av sig själv, som han sedan köpte tid av TV-kanalerna att sända över hela landet) visar inte väljarna hur fantastisk han är som stor ledare, djup tänkare och god människa (godare, får man förmoda, än Guggenheim själv, godare än Tom Hanks, som gör berättarrösten, förmodligen också han för sänkt lön).

Vad filmen visar är Obamas allra sämsta sidor: uppblåst självbild, brist på omdöme, oförmåga att omge sig med kritiska rådgivare.

Om man bortser från dem som skulle ha röstat på Obama under alla tänkbara omständigheter, finns det ingen människa som kan se den här filmen utan att fyllas med en fnittrande känsla av klentrogenhet: ”WHAT?!?”Jag tror inte ens att den inger den känsla av obehag som normalt skulle infinna sig vid visningen av en sådan oförblommerad propagandafilm från världens mäktigaste man. Till det är den för okänslig, för överdriven.

”De är inte lika bra på det de gör som de själva tror”, sade en person med god insyn i Obamas kampanj till mig. Den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Medan den oerfarne och uppblåste Jim Messina, Obamas kampanjledare, får ryggdunkningar av David Plouffe (Obamas kampanjledare 2008: ”historiens med överskattade”) ser vanligt folk hur filmen förstärker den bild av Obama som republikanerna vill skapa inför hösten: elitistiskt, självgod, megalomanisk.

Givetvis är det enormt mycket mer effektivt när Obama själv satsar ett stort antal miljoner dollar på att teckna den bilden, än när republikanerna själva försöker påstå det. Så skåla i era fina viner på kampanjhögkvarteret i Chicago. Hemma i vardagsrummen runt om i landet sitter samtidigt miljoner mittenväljare och skakar på huvudet och undrar, ”Vem tror han att han är?”. Obama tror att dessa människor saknar förmågan att uppfatta de nyanser hans idolfilm innehåller. I själva verket är det han själv som inte uppfattar dem.

Den har varit en snackis ett tag: dokumentärfilmen, The Road We´ve Traveled, om Barack Obamas fyra år vid makten som släpps nästa torsdag. Filmen som regisserats av Davis Guggenheim, mannen bakom Al Gores dokumentär ”En obekväm sanning”, blir ca. 17 min lång och har Hollywood kändisen Tom Hanks som berättarröst. Se trailern först av alla här.

Det skrivs mycket om Barack Obamas high tech-kampanj, de många hundra superintelligenta unga män och kvinnor som hamrar iväg på sina datorer i det halvhemliga högkvarteret i Chicago. Här är en artikel ur New York Times.

Personligen tror jag att risken för övermod är överhängande, både vad gäller metodernas träffsäkerhet och deras effektivitet. Fortfarande vinns val i huvudsak på det gamla, vanliga sättet.

En god vän till mig med god insyn i Obamas kampanj ansåg detta vara dess största svaghet: ”De är inte lika bra som de tror att de är.”

Det finns något romantiskt med en golvad människa som vägrar att ge upp. Newt Gingrich lanserar i dag Facebook-kampanjen ”Romney Record”. På sidan samlas allt negativt som finns att tillgå om Romney i det nya Timeline-formatet. Newt tar besattheten och skitkastningen till ännu en ny nivå. I think I like, måste jag erkänna.

Mitt Romneys kampanjdirre, Rich Beeson, skickade i natt ut ett pep-mejl till alla supportrar. Efter den något lama totalsegern av Super Tuesday behövs en snärtig story att förmedla till media och kampanjaktiva.

Den lyder ungefär så här: Mitt Romney har vunnit elva av de femton senaste primärvalen och har nu lite mer än dubbelt så många delegater som Rick Santorum och fyra gånger fler än Newt Gingrich. Super Tuesday var också Santorum och Gingrich sista möjlighet att knappa in på Romney. I de kvarvarande 34 primärvalen är endast fyra sådana där ”vinnaren-tar-allt”, och i samtliga dessa – Utah, New Jersey, Washington D.C. och Delaware – ligger Romney i topp i opinionsmätningarna. Och före tisdagens val avgjordes hälften av dem genom ”caucuses”, men endast sju av de återstående valen avgörs på det sättet (läs: caucuses – eller nomineringsmöten – kräver generellt inte lika mycket av organisatoriska förberedelser). Kort och gott: Det som nu återstår är en sorts inofficiell Eriksgata fram till partikonventet.

Beeson glömmer dock ett antal fakta i sitt pep. Romney har hitintills endast lyckats att samla ca. 3,2 miljoner röster, vilket ska jämföras med Santorum och Gingrich ca. 2 miljoner vardera. Detta trots att han har en kampanjkista och partibackning som utmanarna bara kan drömma om.

Han vann efter stora svårigheter sin egen delstat Michigan med ytterst blygsamma 3 procent och Ohio-segern var ännu tajtare trots att den egna kampanjen och Super PAC:en ”Restore our future” öste pengar i köpta medieutrymmen. Vad händer om och när Newt Gingrich tar sitt förnuft till fånga och hoppar av – vilket det just nu spekuleras vilt om. John Fund på National Review Online skriver träffande om Romneys problem med att entusiasmera väljarbasen.

Avslutningsvis ett förtydligande. Fick ett sms i morse: ”Tycker du och Roland inte om varandra?” Nu tycker kanske inte jag att våra två senaste inlägg skulle utgöra något som helst bevis för att så skulle vara fallet, men samtidigt vet jag ironi är en debattörs värsta fiende. 2008 bevakade vi USA-valet tillsammans, och under många och långa månader kom vi både att stötta varandra men också att retas vid tillfälle. Ni som inte följt oss tidigare kan därför omöjligt veta detta – och att Roland är världens bästa republikan.

Nu ökar pressen på Newt Gingrich att avsluta sin kampanj. Politico och New York Times – och säkert hundra till som jag inte läst – rapporterar i dag om behind-the-scenes-kontakter mellan Rick Santorums och Gingrichs folk, som går ut på att Gingrich skadar möjligheten att besegra Mitt Romney, eftersom Romney-kritiska väljare delas mellan Santorum och Gingrich. Därför är det dags för Gingrich att packa ihop.

Det stämmer givetvis. Självklart svarar också Gingrich att han inte alls har några planer på att hoppa av. Och lika självklart betyder det inte ett dugg: så säger man ända tills man kallar till presskonferens och berättar att man ska hoppa av.

Det ironiska är att Gingrich i hög grad tycks utmana Romney på grund av personlig motvilja till denne, samtidigt som hans närvaro hjälper Romney. Vilken morgon som helst kan Gingrich vakna och överväldigas av detta faktum.

Det skapar i sådana fall den man-mot-man-situation som Santorum vill ha, men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. För det första, ansvarsfulla väljare som inte tycker om Romney kan rösta på Newt eller Rick. Ingen skada skedd, Mitt vinner ändå. Men när en röst på Rick faktiskt kan bidra till att placera honom som GOP:s kandidat mot Obama, då kanske man tänker efter en gång till?

För det andra, med Newt ute ur racet kommer pressen på Santorum att också dra sig ur att växa kraftigt.

Ännu en gång spelar RPM mig ett spratt. Jag tänker att det är en sorts prövning jag ska genomgå för att testa min tro. Är du inte egentligen konservativ? Ser du inte det uppenbara: hur mainstream-media vinklar, manipulerar, förpestar? Han gör i ordning ett politiskt gesällprov. Tur eller skicklighet, jag hittar omedelbart felet och inser att RPM och alla andra republikaner har rätt. Även Politico djävlas när dem kan  – eller så sköts inrapporteringen av Ohios resultat med hjälp av brevduvor.

(skärmdump av Politicos Delegate Tracker kl. 23.00 den 7 mars)

A propos Manuels bryderier om hur man räknar delegater: detta är ett tillfälle då hans förvirring är berättigad. Politico har emellertid en Delegate Tracker som är till god hjälp. Om det bara vore lika lätt att hjälpa honom med allt annat han är förvirrad över…

Romneyanhängaren (tidigare medarbetare) Kevin Madden gör en nykter observation.

Att leva i USA och kommentera politik handlar lika mycket om spekulationer om framtiden som analyser av pågående skeenden. Så varför inte tjuvstarta inför 2016?