Så här skriver en journalist som heter Daniel Kederstedt i Svenska Dagbladet: Rick Santorum tycker att ”… alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Det är givetvis ett bisarrt och direkt falskt påstående i en artikel som hela tiden ligger på gränsen till lögnen, med hårdvinklingar som skulle få en garvad kvällstidningsreporter att rodna av skam.

Det är därför ni bör följa mina och Manuel Ferrers kommentarer. I alla fall mina.

Varje primärval handlar om förväntingar mer än resultat, eftersom förutsättningarna är så olika mellan olika delstater. Att komma trea, med liten marginal till ettan och tvåan, kan vara en jätteframgång i en delstat där befolkningen inte passar det egna budskapet, och de andra kandidaterna har personliga rötter.
Alltså bör Newt Gingrich, om han inte blivit tokig av Mitt Romneys attacker, lägga ner sin kampanj om han vinner Georgia, hans politiska hemstat, med för liten marginal. Var den exakta gränsen går är oklart, men kryper skillnaden till tvåan ner under tio procentenheter, och särskilt om tvåan heter Romney, då har vinnaren Newt ändå förlorat.
För Rick Santorum handlar dagen om Tennessee, Oklahoma och Ohio. Han vinner om han vinner de två första och är mycket nära Romney i Ohio. Skulle han dessutom slå Romney kan han förlora klart i övriga sju stater och ändå jubla.
Romney överlever vad som än händer i dag, men är svårt skadad av en klar förlust i Ohio. Skulle han istället vinna med betryggande marginal i Ohio, och ligga nära eller till och med faktiskt vinna i Tennessee eller Oklahoma, då kommer trycket på Santorum och Gingrich att ge upp kampen att bli oerhörd. Det kommer inte längre att finnas andra skäl än ilska och hämnd, för dem att attackera Romney i nya val. Och det skulle inte ses med blida ögon av partietablissemanget.
Den här logiken – förväntingar mot resultat – gäller i alla enskilda val i dag. Vinner Mitt Romney i Massachusetts, men med otänkbara tio procent till tvåan, då är det en jätteförlust, o.s.v. Därför är det inte nog att bara räkna ihop procent och placeringar, man måste sätta in dem i ett sammanhang. Det gör jag på Aftonbladet TV i morgon förmiddag.

Eftersom radioprataren Rush Limbaughs groda fortfarande dominerar medierapporteringen i USA följer här en snabb resumé. Rush är en legendarisk och konservativ radioman som gjort sig känd för sina obekväma och ibland bisarra åsikter. Den typen av radiopratare finns det dessutom gott om i landet. I torsdags brann det till igen: han kallade juriststudenten Sandra Fluke som deltagit i en inofficiell hearing för demokraterna för ”slut” och ”prostitute”. Orsaken är den pågående och infekterade debatten om sjukvårdreformens innehåll – och framför allt om preventivmedel ska omfattas av försäkringen. I Rush huvud: om vi skattebetalare ska pynta hennes sexliv blir vi följaktligen hallickar och hon prostituerad. Sedan dess har Obama ringt Sandra, alla republikanska kandidater tagit avstånd och Rush själv publicerat en ursäkt. Men alla fortsätter prata om Rush.

ABC News sammanfattning

Komikern Bill Maher skruvar till på ett roligt sätt i sin TV-show

Enligt källor till Politico lämnade Harry Reid, demokratisk majoritetsledare i Senaten, och Nancy Pelosi, demokratisk minoritetsledare i Huset, ett möte med Obamas folk i torsdags med långa näsor. Anledningen är att Obama kommer att hålla i plånboken i år, och inte dela med sig varken av Obama for Americas eller Democratic National Committees pengar. I vanliga fall rakar presidenten in en massa pengar, som används dels till den egna kampanjen, dels till att hjälpa en massa demokrater som försöker vinna sina egna val. Så gjorde exempelvis Obama både 2008 och 2010. Men inte i år.
För inte länge sedan skröt Obamas folk om att hans kampanj skulle dra in en miljard dollar, och man kan undra om denna åtgärd signalerar att det går trögare än väntat.
Notera dessutom att Obamas kalender är i praktiken helt tom när det gäller fund raisers och valmöten för några andra demokrater än honom själv.

En växande opinion inom det republikanska partiet är att Rick Santorum och Newt Gingrich bör lägga ner sina kampanjer, till fromma för den faktiska kandidatens, Mitt Romneys, chanser att besegra Obama.
Det är en ständigt återkommande svängning i varje primärvalsprocess, och brukar signalera att slutet är nära.
I ABC:s This Week i går, med gamle Clintonrådgivaren George Stephanopoulos som programledare, kom den konservative kommentatorn George Will med ett annat djärvt förslag till strategi: ge upp!
Will, som är smart och förstår sig på baseball (om vilket han skrivit ett antal böcker) resonerar enligt följande: Obama kommer att vinna i november, säkert, därför är det klokare för det republikanska partiet (GOP) att satsa på att vinna Senaten och utvidga sin majoritet i Representanthuset.
”Sällan har en intelligent man haft så fel”, replikerade senare Bill Kristol, chefredaktör för Weekly Standard.
Jag håller på min gamle kompis Kristol i detta…

Vi börjar med stereotypen: demokraten är en bildad New York-bo som har koll på senaste motionstrenden, kan placera in Stockholm på världskartan och vet skillnaden mellan Joyce Carol Oates och James Joyce. Republikanen däremot är en trångsynt man som döpt sitt älskade jaktgevär efter sin döda mormor och är svag för slitna flanellskjortor. Han stora dröm är att en dag ”hunt kangaroos in Austria”.

Typ.

Men statistiken delar sällan våra hollywoodinspirerade fördomar. Till att börja med är New Yorks två senaste borgmästare republikaner (nuvarande borgmästaren Bloomberg valde dock att ställa upp som oberoende i det senaste valet). Och i topp bland de mest demokratiska delstaterna placerar sig i ordningsföljd District of Columbia, Hawaii, Rhode Island och Massachusetts.

Även åsiktsskillnaden mellan demokratiska och republikanska väljare är förhållandevis liten. Båda väljargrupperna har landets ekonomi som den enskilt viktigaste valfrågan 2012. Därefter följer arbetslösheten på en andraplats för demokrater och en tredjeplats för republikaner – det federala budgetunderskottet anses något viktigare. De är också överens om att Bill Clinton varit den bästa demokratiska och Ronald Reagan den bästa republikanska presidenten sedan slutet av 60-talet. De delar avslutningsvis även samma hotbild: Iran och China är landets i särklass största och värsta fiender (den politiskt intresserade undrar såklart vad som hände med dem andra så omtalade ondskans axelmakter? Det enkla svaret: they are yesterday´s news, folks).

Sen har de naturligtvis olika uppfattningar i en mängd värderingsfrågor. Exempelvis anser hela 81 procent av de demokratiska väljarna att skillnaden mellan fattig och rik är en viktig valfråga. Det ska jämföras med blygsamma 35 procent bland republikaner. Det statliga räddningspaketet för bilindustrin 2009 och sjukvårdsreformen är andra tydliga vattendelare.

Men borrar man i religionstillhörighet kan man snabbt konstatera att ”ras” (ja, jag vet) har större betydelse än själva styrkan i tron. En djupt religiös ”white” är oftare republikan medan lika religiösa ”Hispanics, Asians och blacks” identifierar sig som demokrater.

Något att tänka på nästa gång du smaskar popcorn till en sydstatsrulle. Snubben i pickuppen kan nämligen vara demokrat…

Så vem vinner i november? Kommer den historiske Barack Obama, som flyttade in i Vita Huset i sällskap med omåttliga förväntningar, att åka hem till Chicago med en av de svåraste förlorarstämplar som amerikansk politik äger: one-term president?
Just nu verkar det inte så. Flera saker har hänt som skapat en känsla av oundviklighet för den sittande presidentens omval. För det första har flera nyckeltal för ekonomin indikerat att USA äntligen är på väg åt rätt håll (arbetslöshetssiffror, tillväxt, börsen). För det andra har Obamas hållning i utrikespolitiska frågor beskrivits i mer positiva termer än på länge, och många bedömare tror att han faktiskt kommer att vara stark i denna för demokrater sedan länge svaga gren. För det tredje har de republikanska primärvalen försvagat motståndaren, (vilken det än blir) genom svag entusiasm inom det republikanska partiet, ofokuserade kandidater, klantiga uttalanden, och en allmän känsla av obehag inför skeendet hos den amerikanska allmänheten.
Och, ja, om jag var tvungen att satsa min sista skjorta på ett resultat i dag, då hade jag också tippat att Obama sitter kvar. Men det finns några invändningar, som borde göra demokraterna nervösa.
För det första är Obama inte så populär, och hans ledning mot sin potentiella motståndare inte så stor, som dessa borde vara med tanke på att ALLT just nu går hans väg. Hans approval ratings (hur uppskattad hans insats som president är bland allmänheten) ligger lägre än vad som historiskt brukar krävas för ett omval. Han leder med enstaka procent när man matchar honom mot Rick Santorum och Mitt Romney. Uppskattningen för hans största politiska segrar och viktiga förslag är låg.
Man undrar, kort sagt, hur det kommer att se ut när allt inte går hans väg. Det kan vi nämligen vara säker på: det är inte över.
För det andra är Obama och, framför allt, hans kampanjledare inte lika bra på sina jobb som de själva tror. De är oerfarna, tar stora risker i metod och strategi utan att begripa att de tar stora risker, och kommer att möta en motståndare (det republikanska partiet och alla dess kringorganisationer) som under en följd val har varit skickligare än demokraterna på att övertyga det amerikanska folket. Förutom vid Obamas egen seger 2008 har högern utklassat vänstern i USA när det gäller det rena hantverket.
För det tredje är Obama ovanligt sårbar för plötsliga och viktiga händelser. Vad händer om ekonomin plötsligt tar en smäll? Vad händer om Irankrisen eskalerar? Jag tror alla kan vara överens om att Obama inte har det förtroendekapital som automatiskt ger honom en fördel vid den sortens situationer. Han kan lyckas med att ta initiativet, men han kan också misslyckas. Det har han gjort förr.
Min högst personliga uppfattning är att Obama i dag har en 60/40 procents chans att vinna sitt omval. Inte mycket krävs för att de siffrorna ska byta plats.