Varje primärval handlar om förväntingar mer än resultat, eftersom förutsättningarna är så olika mellan olika delstater. Att komma trea, med liten marginal till ettan och tvåan, kan vara en jätteframgång i en delstat där befolkningen inte passar det egna budskapet, och de andra kandidaterna har personliga rötter.
Alltså bör Newt Gingrich, om han inte blivit tokig av Mitt Romneys attacker, lägga ner sin kampanj om han vinner Georgia, hans politiska hemstat, med för liten marginal. Var den exakta gränsen går är oklart, men kryper skillnaden till tvåan ner under tio procentenheter, och särskilt om tvåan heter Romney, då har vinnaren Newt ändå förlorat.
För Rick Santorum handlar dagen om Tennessee, Oklahoma och Ohio. Han vinner om han vinner de två första och är mycket nära Romney i Ohio. Skulle han dessutom slå Romney kan han förlora klart i övriga sju stater och ändå jubla.
Romney överlever vad som än händer i dag, men är svårt skadad av en klar förlust i Ohio. Skulle han istället vinna med betryggande marginal i Ohio, och ligga nära eller till och med faktiskt vinna i Tennessee eller Oklahoma, då kommer trycket på Santorum och Gingrich att ge upp kampen att bli oerhörd. Det kommer inte längre att finnas andra skäl än ilska och hämnd, för dem att attackera Romney i nya val. Och det skulle inte ses med blida ögon av partietablissemanget.
Den här logiken – förväntingar mot resultat – gäller i alla enskilda val i dag. Vinner Mitt Romney i Massachusetts, men med otänkbara tio procent till tvåan, då är det en jätteförlust, o.s.v. Därför är det inte nog att bara räkna ihop procent och placeringar, man måste sätta in dem i ett sammanhang. Det gör jag på Aftonbladet TV i morgon förmiddag.