Johan Ingerö tar i sitt förra inlägg här på Proffstyckarbloggen upp påståendet att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Självklart kan man ironisera över den något ansträngda vinkeln i artikeln han hänvisar till. Men faktum är att regeringen uppvisat just impotens – i betydelsen oförmåga – i den fråga man själv slagit fast var den viktigaste under mandatperioden; att minska arbetslöshet och utanförskap.

Siffror från regeringens eget arbetsmarknadsdepartement visar att ”utanförskapet”, det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer de senaste fyra åren. Och det är särskilt gruppen arbetslösa som ökat.

Jag är förstås väl medveten om att vi haft en lågkonjunktur under den här perioden. Men det räcker inte som förklaring till att arbetslösheten i Sverige ökade snabbare i samband med finanskrisen än i de flesta andra europeiska länder. Alliansen, och då inte minst Fredrik Reinfeldt och moderaterna, kommer att få det tufft i valrörelsen när han tvingas svara på hur en arbetslöshet som 2006 höll på att sjunka (i september 2006 låg den på lite drygt 6 procent, enligt SCB) kunnat hamna på dagens högre nivåer (8,8 procent) efter att de borgerliga fått driva sin politik.

Ingerö skriver för övrigt också om Beatrice Ask, brott och straff samt vikten av trygghet. På något sätt känns inte just justitieminister Ask som garanten för trygghet – åtminstone inte rättstrygghet. Jag ber att få hänvisa till den bingobricka Piratpartiets Rick Falkvinge tagit fram, där man kan markera hennes uttalanden som vart och ett tar bort något av rättsstatens grunder.

I dagens Aftonbladet finns en lätt skämtsam (hoppas jag!) artikel om att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Medicinprofessor Stephan Rössner får besvara frågan om ”alliansen har skapat ett osexigare samhälle där många fler män behöver medicin mot impotens”.

Nåväl, vem är jag att förvägra Aftonbladets läsare ett gott skratt såhär i semestertider? En och annan rolig artikel sitter nog inte fel när partiledarna under de kommande månaderna kommer att tävla om vem som kan se allvarligast ut.

Men för att ändå återgå till allvaret: det finns onekligen exempel på politiskt betingad impotens i Sverige. Den gångna midsommarhelgen firades som seden bjuder, med dans och fylla. I Haparande blev firandet lite väl upphetsat, varför polisen valde att ingripa mot en samling berusade tonåringar. Ingripandet gick dock inte som planerat. Den tonåring som först grips lyckas slita sig fri, medan hans kompisar hotar och hånar och på andra sätt stör poliserna.

Det slutar med att poliserna ger upp och lommar iväg mot patrullbilen, med oförrättat ärende. Ungdomarna jublar över sin seger, och skanderar hånfulla ramsor alltmedan poliserna dryper av som en hop hemlösa, strykrädda hundar.

Just denna gång är det naturligtvis inte någon katastrof. Tonåringarna hade med största sannolikhet inte gjort sig skyldiga till annat än lite fylleskrän. Men deras respekt för polisen måste rimligen ha fått sig en rejäl knäck. Nästa vecka kanske någon av grabbarna får sin moped stulen. Kommer han då att välja den lagliga vägen med polisanmälan, eller kommer han att ta sitt slagträ och själv leta rätt på tjuven, väl medveten om att poliserna varken förmår förhindra brott eller ens freda sig själva?

Den här sortens händelser speglar ett av de värsta hoten mot vår välfärd, nämligen frånvaron av ett fungerande våldsmonopol som skyddar vanligt folk mot lagbrytare. I stället för att helt resolut sätta stopp för våldshandlingar använder sig statsmakten av ”dialogpoliser” för att förhindra upplopp och skadegörelse. Som om lagen var förhandlingsbar, som om det gick att möta kriminella gäng och politiska extremister på halva vägen.

Det enda brott som justitieminister Beatrice Ask har gått i bräschen för att ta tag i är köp av sexuella tjänster. Tydligen tror hon att det är stökiga sexköpargäng som folk oroar sig för när de går hem från busstationen på fredagskvällen.

Den här valrörelsen behöver en rejäl debatt. Om brottslighet och om straff, om trygghet och om rätten att slippa känna sig som en flykting i det egna hemkvarteret. Vilket parti vågar ta upp handsken? 

En lämplig grej att börja diskutera här skulle kanske vara alla dessa opinionsundersökningar. Inte minst under våren har det presenterats nästan en i veckan, från något av de många opinionsinstituten Sifo, Synovate, Novus, Skop, Demoskop med flera. Och förstås statens eget SCB.

Resultaten från dessa opinionsmätningar varierar. Ena dagen kan de rödgröna ha egen majoritet, andra dagen verkar alliansen sitta säkert. Småpartierna c och kd är ena dagen en del av det borgerliga regeringsunderlaget, andra dagen kommer de inte över tröskeln till riksdagen. Och vinglar på riksdagströskeln gör också Sverigedemokraterna.

Nu i veckan har Novus presenterat siffror som tyder på att det är ett mycket jämnt läge mellan blocken, men en ytterst knapp ledning för de rödgröna. Enligt samma opinionsmätning kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen som vågmästare. Synovates senaste siffror visar samtidigt att stödet för socialdemokraterna är rekordsvagt, medan moderaterna och alliansen rycker ifrån till ett stabilt försprång. Även i denna mätning kommer Sd in, men blir inte vågmästare.

Så vem ska man tro på?

Ett sätt att förhålla sig alla dessa mätningar är att titta på genomsnitten av de olika undersökningarna som görs. Detta kallas för ”poll of polls” och är en vedertagen metod i bland annat USA. På Sveriges Radios utmärkta valsajt finns ett så kallat väljarindex sammanställt av Novus Opinion för Ekot. De slutsatser man kan dra är att läget är oerhört jämt.

Allt detta visar på vikten av att den politiska debatten nu måste börja handla om sakfrågor; vad partierna gjort och vad man vill göra framöver. För de rödgröna handlar det om att påvisa att alliansen inte infriat sina löften om att bryta utanförskapet och minska arbetslösheten, något de har visst stöd för beroende på hur man tolkar statistiken.

Det fanns en tid då de stora medieaktörerna föredrog att låta ”opartiska” journalister kommentera valrörelserna. Ett antal år inom politik, PR och journalistik har dock lärt mig att ingen egentligen är opartisk. En insatt person kan knappast undgå att skaffa sig vissa åsikter på vägen, och inget fel i det.

Därför ska det bli jättekul att stöta och blöta valrörelsens alla skeenden tillsammans med Jonas Morian, som liksom jag själv är en rakt igenom partisk bedömare. Precis som Jonas har jag ett partipolitiskt förflutet, närmare bestämt inom Folkpartiet. Sedan 2006 är jag dock partifri. När jag inte skriver här ägnar jag mig med största sannolikhet åt mitt jobb som redaktör på Magasinet Neo eller åt mitt förordnande som SlösO – ombudsman mot slöseri med Skattemedel, som jag har på uppdrag av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening. Eventuell fritid ägnar jag helst åt familjelivet i en av Stockholms kranskommuner.

Men nu är det valår, och därmed skralt med fritid. Titta därför in här med jämna mellanrum för garanterat partiska synpunkter och analyser.

Nu kör vi valrörelse ända in i kaklet!

Okej, valdebatten har förstås pågått länge redan. Men inte primärt mellan just Johan Ingerö och mig – åtminstone inte här på Aftonbladet.se. Det ska bli kul att se vad detta kan ge.

För dem av er som inte känner till mig sedan tidigare så har jag bloggat om politik och samhällsfrågor sedan mars 2005, vilket är evigheter i bloggtermer. Jag är medlem i socialdemokraterna, men har varken lön från partiet eller aspirerar på några uppdrag. Mitt förhållande till partiet kan beskrivas som att jag är trogen, men inte lojal.

Själv tyckte jag att det var otroligt glädjande när Mona Sahlin presenterade det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Jag är inte lika entusiastisk över att även vänsterpartiet nu ingår i detta samarbete, men jag är pragmatisk och väljer att se detta som den bästa chans som nu finns att byta regering – och politik.

Just nu ser jag allra mest fram emot Almedalsveckan, en höjdpunkt på året för oss politiska nördar. Själv kommer jag att vara där hela veckan; följa seminarier, tal och debatter, mingla, blogga och sitta med i diverse paneler. Jag hoppas få träffa många av er där!