En lämplig grej att börja diskutera här skulle kanske vara alla dessa opinionsundersökningar. Inte minst under våren har det presenterats nästan en i veckan, från något av de många opinionsinstituten Sifo, Synovate, Novus, Skop, Demoskop med flera. Och förstås statens eget SCB.

Resultaten från dessa opinionsmätningar varierar. Ena dagen kan de rödgröna ha egen majoritet, andra dagen verkar alliansen sitta säkert. Småpartierna c och kd är ena dagen en del av det borgerliga regeringsunderlaget, andra dagen kommer de inte över tröskeln till riksdagen. Och vinglar på riksdagströskeln gör också Sverigedemokraterna.

Nu i veckan har Novus presenterat siffror som tyder på att det är ett mycket jämnt läge mellan blocken, men en ytterst knapp ledning för de rödgröna. Enligt samma opinionsmätning kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen som vågmästare. Synovates senaste siffror visar samtidigt att stödet för socialdemokraterna är rekordsvagt, medan moderaterna och alliansen rycker ifrån till ett stabilt försprång. Även i denna mätning kommer Sd in, men blir inte vågmästare.

Så vem ska man tro på?

Ett sätt att förhålla sig alla dessa mätningar är att titta på genomsnitten av de olika undersökningarna som görs. Detta kallas för ”poll of polls” och är en vedertagen metod i bland annat USA. På Sveriges Radios utmärkta valsajt finns ett så kallat väljarindex sammanställt av Novus Opinion för Ekot. De slutsatser man kan dra är att läget är oerhört jämt.

Allt detta visar på vikten av att den politiska debatten nu måste börja handla om sakfrågor; vad partierna gjort och vad man vill göra framöver. För de rödgröna handlar det om att påvisa att alliansen inte infriat sina löften om att bryta utanförskapet och minska arbetslösheten, något de har visst stöd för beroende på hur man tolkar statistiken.