Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.