Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.