Förra hösten deltog jag, tillsammans med ytterligare något tiotal journalister och opinionsbildare, i en lunchbjudning tillsammans med Siv Jensen, norsk oppositionsledare och ordförande i det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Jag gick dit av nyfikenhet och uppriktigt intresse. Jag kände givetvis till Fremskrittspartiets restriktiva syn på invandring, men såg inte detta som något skäl att inte träffa och diskutera med dess ordförande.

Det blev till sist ett intressant och underhållande samtal (ett referat finns att läsa här) och jag kunde konstatera att jag håller med FrP om somligt, men inte om annat.

Och det hade kunnat vara hela historien, om det inte varit för Isobel Hadley-Kamptz, som drabbades av moralpanik på Expressens ledarsida under rubriken ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”. Av Isobels ledare framgick att det inte var någon av de svenska lunchgästernas åsikter i sak som var problemet, utan enbart det faktum att vi samtalat med en person som förespråkar en restriktiv invandringspolitik. Att flera av de närvarande, exempelvis Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, sedan länge är varma förespråkare av fri invandring spelade ingen som helst roll.

Nu har en liknande diskussion uppstått igen, denna gång med anledning av att Philip Wendahl, förbundssekreterare i FP-anknutna Liberal mångfald, fotograferats i trevligt samkväm med SD-ledaren Jimmie Åkesson under ett mingel i Almedalen. Och frågan lyder än en gång: med vilka kan man egentligen umgås?

Låt oss först slå fast att den här diskussionen är behäftad med några uppenbart dubbla måttstockar. Den vänsterpartistiska riksdagskandidaten Dror Feiler kan utan problem umgås med den colombianska FARC-gerillan i dess träningsläger utan att någon går i taket. Samma partis förre programchef Ali Esbati kan skriva att det alltmer auktoritära Venezuela genomgår en ”imponerande demokratiseringsprocess” utan att det ger upphov till några rubriker.

Men låt mig vara tydlig här: jag motsätter mig inte alls något umgänge med Feiler eller Esbati (varav den senare för övrigt är god vän med just Isobel Hadley-Kamptz). Jag tycker tvärtom att kontakter med radikalt oliksinnade personer har ett visst egenvärde, och i sina bästa stunder motverkar både sekterism och group think. Det är bra med öppna sinnen, helt enkelt.

Men om vi nu ska rangordna restriktiv flyktingpolitik respektive förföljelser av oppositionella (Venezuela) eller kidnappningar och mord riktade mot civila (FARC) så tycker jag nog att restriktiv flyktingpolitik är den minsta synden. Faktiskt.

Visst finns det utrymme för kritik mot Wendahls integrations- och migrationspolitiska utspel – jag har själv framfört sådan kritik – men man kan inte rimligen döma ut honom för att han minglar med en SD-politiker i samband med en jippovecka som till övervägande del består av just mingel med politiker. Och om vi nu tvunget ska skåpa ut svenska politiker för deras val av umgänge borde vi kanske börja någon annanstans än hos Philip Wendahl.