En intressant sak med kritiken mot Göran Hägglunds nu årsgamla retorik om verklighetens folk (till exempel Jonas märkliga bloggpost tidigare i dag) är att den hela tiden kretsar kring etnicitet och sexuell läggning. Men Hägglund har aldrig någonsin använt verklighetens folk som murbräcka mot invandrare eller HBT-personer. Rasismen och homofobin finns ingen annanstans än i huvudet på Göran Hägglunds  kritiker.

I kvällens tal gav Hägglund några exempel på vad han faktiskt syftar på, nämligen bruket att brända pengar för att illustrera inkomstskillnader, Miljöpartiets statliga myndighet för normavveckling och sommartipsen om jämställd dasstömning. Hägglund har helt rätt. De som ägnar sig åt dessa ting befinner sig långt, mycket långt, från verkligheten och dess problem.

Debatten om verklighetens folk är viktig och bra, just eftersom den handlar om rätten till den egna privata sfären. Rätten att inte i alla sammanhang bedömas och betygsättas utifrån andras politiska preferenser. Rätten att inte vara en bricka i någon genusutredares grand master plan.

Förra hösten skrev jag en text om hur den politiska debatten kan te sig för en helt vanlig, arbetande, bilkörande, sportälskande småbarnsfar som har svårt att få tiden att gå ihop. Jag har nog aldrig fått så många positiva reaktioner som jag fick efter det inlägget, och det var helt uppenbart att det finns en nerv i Sverige som ledsnat rejält på tjatet om kvoterad föräldraförsäkring, kränkthetskultur och rätten för kulturarbetare att få betalt av samhället för att kritisera detsamma.

Hela inlägget (och de reaktioner jag fick på nätet) kan läsas här, men jag väljer att citera stycket om den fiktive men verklighetsbaserade Sven E. Banangren och hans dag:

06.02: Sven går upp, slår yrvaket på SVT:s morgonnyheter och börjar därefter fixa i ordning kaffe och rostade mackor. I tv-soffan diskuterar två kulturpersonligheter huruvida kulturen måste lära sig stå på egna ben, och är helt överens om att kulturarbetare inte kan producera kvalitativ konst om de inte får göra det på heltid. Sven, som visserligen har ett helt okej jobb men gärna skulle slippa gå dit just denna gråa morgon, undrar i sitt stilla sinne varför de fria teatergrupperna inte kan roa sig efter arbetstid, så som han och hans korpfotbollslag måste göra.

07.36: Barnen är lämnade på dagis och Sven sitter i en bilkö på E4 in mot stan. För att distrahera sitt stressade sinne slår han på P1. Där talar en grön före detta riksdagsledamot om konsumtionssamhället. ”Vi stressar för mycket”, säger den gröne. ”Sedan jag lämnade politiken har jag tagit det lugnt, skrivit en bok och mest legat i hängmattan. Det är bättre än att jaga klockan och anpassa mig efter andra.” Sven, som tydligt minns en kvällstidningsartikel om hur just samma ex-politiker plockat ut närmare en miljon ur riksdagens pensionsfond, kommer på sig själv med att gnissla tänder där inne i bilen.

12.23: Sven tillbringar sin lunchrast i fikarummet. På bordet ligger en tidning, och Sven noterar förstrött att framsidan domineras av en kvinna som klagar över att ingen vill anställa henne för att hon bär slöja och vägrar ta kollegor i hand. ”Det är diskriminering”, klagar kvinnan. ”Men jag har kopplat in DO, som lovat lyfta ärendet”. Därefter inträder sagda DO och låter meddela att Sverige präglas av strukturell rasism. Sven, som lydigt plockade ringen ur örat när chefen bad honom, börjar undra om han verkligen vaknade i morse eller om detta är en bisarr dröm.

17.24: Sven sitter åter i bilen, fast nu på väg från jobbet till dagis. Radion är på igen. Ordföranden i ett politiskt ungdomsförbund diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den senare beror, enligt den trosvissa ungdomspolitikern, på att regeringen sänkt skatten för de rika istället för att satsa på unga. Sven, som varje månad satt in sin månatligt avdragna tusenlapp på semesterkontot, förstår inte riktigt vad han gjort för ont. Men den tjugotreåriga radiorösten är säker på sin sak. Sven har behållit pengar som han borde ha gett till någon annan.

19.57: Ungarna ligger i sina sängar och Sven rasar ner i vardagsrumssoffan. I rutan sitter Carina Tröög, en teaterregissör som är mer känd för sitt skatbo till frisyr än för någon av sina pjäser, och klagar över folk som tror att vägen till lycka går genom en platt-tv. Sven betraktar den glänsande ram som omger hans egen platta tv. Såväl storleken som modellen är vald för att ge honom maximal njutning av sändningarna från La Liga. Ilsket byter han kanal för att slippa lyssna på kvinnans fördömanden.

I stället fastnar han framför en intervju med en känd kvinnlig författare. Kvinnan berättar att hon under flera år blev slagen av sin man. Sven lystrar till. Han har växt upp med åsikten att killar som slår tjejer är fega kräk. Men plötsligt tappar han hakan. Författaren förklarar, med gravallvarlig min, att alla män är skyldiga till att kvinnor misshandlas. Felet ligger inte hos de som slår, utan hos samhället som, vahettere, upprätthåller en slags…maktkönsordning ellervareheter.

22.18: Sven ligger i sängen men kan inte riktigt somna. Han tänker på allt han hört i dag. Att folk som har ett visst sorts intresse har rätt att ägna sig åt det på heltid, att folk som stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter är idioter som inte fattat grejen, att de sociala koder han alltid tagit för självklara i själva verket gör honom till en rasistisk skinnskalle, att han är sniken, att hans val av tv tyder på att han saknar smak och att han, i egenskap av man, bär skulden för att kvinnor misshandlas.

Plötsligt inser Sven, med en känsla av uppvaknande, att inget av detta är nytt. Han har hört allt förr. På tv, i radio och tidningar. I går, i förrgår och dagen före det. Han tänker på saken och kommer på att det låtit på samma vis i flera år. Men han har aldrig tänkt så tydligt på det som nu. Han har tagit det för självklart.

Det är människor som denne Sven som Göran Hägglund lockar med sitt tal om verklighetens folk. De är inte rasister, de hatar inte kvinnor och de är inte homofober. De är bara helt vanliga människor som längtar efter politiker som utgår från just deras vardag, och förstår just deras problem.

Hägglund talade till dessa väljare ikväll, och han gjorde det bra. Hans beryktade skämtlynne och fyndiga formuleringar fick stort utrymme, men det fanns även mycket allvar i talet, som när han kom in på sin vision om ett ”all inclusive” inom äldrevården. Det handlade just om det trassel som många människor upplever när de kastas mellan olika parallella system, tariffer och vårdformer.

Notervärt är att Göran Hägglund slog fast att Kristdemokraterna inte är ett liberalt parti – talet om kvotering och annan social ingenjörskonst är ju inte förbehållet vänstern – utan just ett kristdemokratiskt parti. Det ändrar dock inte min uppfattning att kvällens tal var det mest liberala under hela Almedalsveckan.