Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.