Man ska aldrig underskatta sommartorkans förmåga att göra snackisar av icke-nyheter. Åter i civilisationen efter några dagars verklighetens folk-semester på Öland (där mitt mobila bredband ägnade sig åt diverse maskningsaktioner) noterar jag att flera medier förvånas över att Kristdemokraternas Göran Hägglund väljer bort partiledardebatten på Pridefestivalen.

Intressant är även den kritik som RFSL-ordföranden Ulrika Westerlund framför mot KD-ledaren. Kutymen är ju annars att man beklagar, men inte fördömer, när någon avböjer ens inbjudan. Men i Westerlunds värld är Pride inte längre en möjlighet utan en skyldighet, närmast liknande en pilgrimsresa, för Sveriges alla politiker.

Till saken hör att Hägglund, till skillnad från Göran Persson, faktiskt har besökt Pride och deltagit i festivalens partiledardebatt. Den gången var det inte så många som brydde sig om att lyssna till vad han faktiskt hade att säga. Istället bemöttes Hägglund, trots att han var en inbjuden gäst, av burop och glåpord. Att han denna gång väljer att inte ägna en heldag mitt under brinnande valrörelse åt en fientlig och dessutom svårt ohyfsad publik är knappast förvånande.

Jag brukade älska Pridefestivalen. Utöver intressanta seminarier och debatter har veckan alltid innehållit goda möjligheter till fest och mingel. Det innebar att festivalen blev folklig, att synen på sexuella minoriteter kunde normaliseras och fördomar bekämpas. Jag inte bara hoppades, utan trodde, att frågan om enskilda människors sexuella läggning kunde bli en icke-fråga.

Men i stället för att glädjas över sina egna framgångar valde RFSL att radikaliseras. I stället för att bara låta pingstpastorn Åke Green visa upp sig i all sin inskränkta dumhet polisanmälde de honom, och skapade på så vis en yttrandefrihetsmartyr. I stället för att glädjas åt den könsneutrala äktenskapslagen valde de att kritisera det faktum att den nya lagen inte tvingar präster som av religiösa skäl inte vill viga samkönade par att göra detta. I stället för att tacka de företag (Volvo, Ikea, H&M) som tidigare sponsrat Pride valde de att anklaga företagen för homofobi när dessa valde att lägga sina pengar någon annanstans.

Och detta är vad Pride och RFSL har börjat urarta till. Från kamp för rätten att slippa stå i en skrubb och skämmas, till angrepp mot vad de hävdar att andra står för, med målet att själv få vara den som pekar finger. Från mobbad till mobbare.

Göran Hägglund har i denna verklighet inget att hämta på Pride, och har därför ingen anledning att medverka där. Rimligen har han ingen skyldighet att infinna sig för att spela rollen som allmän spottkopp. Eller kommer vi få se motsvarande svarta rubriker nästa gång Lars Ohly väljer att inte kampanja hos Svenskt Näringsliv?