Jag vet inte hur det är med er, men om jag går på restaurang så är det för att äta mig mätt. Inte för att äta för minst femhundra kronor. Det viktiga är summan på tallriken, inte summan på notan.

Den ganska vettiga logiken gäller alla de köp som vi ställs inför i vardagen. Men tyvärr inte i politiken. Liksom Jonas är jag väldigt trött på överbudspolitik som överordnat mål. När Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan lovade att matcha Socialdemokraterna krona för krona var det i grunden exakt samma feltänk som nu när de tre vänsterpartierna lovar att bräcka regeringen med tolv miljarder, no matter what.

Det absurda med dessa utspel kan illustreras med en enkel motfråga: hur kom ni fram till just tolv miljarder? Varför inte tio eller femton? 

En kommun som saknar förskoleplatser kommer förmodligen att ställas inför krav på fler förskoleplatser, och i denna kommun kommer då de flesta vakna politiker att lova fler förskoleplatser. Men här är det alltså ingen annan politisk vilja än viljan att få bäst mediebevakning som ligger bakom. De tolv miljarderna satsas inte för väljarnas skull, utan för vänsterpartiernas.

Det är här vi måste backa bandet och fråga oss varför partierna tror att den här sortens jag-kan-bränna-mer-pengar-än-du-utspel kommer att ses med vänliga ögon av journalisterna. Och svaret är tyvärr att partierna har helt rätt i detta antagande. Jag är medveten om att det är lite förutsägbart att skylla på medierna, men alla som har arbetat med pressrelationer, som både jag och Jonas Morian har, vet ju att löften om mer pengar alltid trumfar löften om att se till att varje krona används på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Partierna agerar i en verklighet som drivits fram genom en viss medial logik.

När jag i våras, tillsammans med tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening, drog igång projektet SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattemedel, var det just för att vi ville visa att mängder av pengar varje år går till saker som faktiskt inte är speciellt nödvändiga. Sedan dess har vi hittat glädjekalkylerade idrottsanläggningar, kommunala ”visualiseringscenter”, Twitterkurser för folkvalda, standardiserade busskurer och mycket mer.

Men den som lovar att satsa på dessa saker får som regel bättre respons i medierna än den som lovar att lämna ekonomin i bättre skick än man fann den. Om finanskrisen lärt oss någonting så är det att man inte bara kan låna och konsumera i tid och evighet. Förr eller senare hamnar man i en situation där väldigt många inte kan hantera sina lånekostnader, och när pengarna inte rullar in stannar hjulen.

Dagens rödgröna utspel visar att inte ens dem som vill ansvara för Sveriges statskassa har begripit vad varenda husägare måste begripa.

Det hela påminner mig om ett avsnitt av Fame, tv-serien om en dans- och musikskola som jag var mycket förtjust i som barn (och, om sanningen ska fram, fortfarande). En dag dyker ett gäng skolbyråkrater upp för att inspektera skolan. Efter inspektionen kommer de fram till att eleverna behöver en gymnastiksal. Lärarna begriper ingenting. De dansövningar som dagligen genomförs på skolan duger i deras ögon utmärkt som gymnastik. Men byråkraterna ger sig inte. Det måste helt enkelt finnas gymnastik på schemat.

Full av frustration riktar dansläraren Lydia Grant en utmaning till byråkraterna. Hon vill bjuda in toppeleverna från en idrottsskola till en av hennes danslektioner för att se om de kan hänga med i tempot. Byråkraterna antar utmaningen – och hur det går kan ni se här. Även låtens namn är mycket passande i just det här sammanhanget…