Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Man ska aldrig underskatta sommartorkans förmåga att göra snackisar av icke-nyheter. Åter i civilisationen efter några dagars verklighetens folk-semester på Öland (där mitt mobila bredband ägnade sig åt diverse maskningsaktioner) noterar jag att flera medier förvånas över att Kristdemokraternas Göran Hägglund väljer bort partiledardebatten på Pridefestivalen.

Intressant är även den kritik som RFSL-ordföranden Ulrika Westerlund framför mot KD-ledaren. Kutymen är ju annars att man beklagar, men inte fördömer, när någon avböjer ens inbjudan. Men i Westerlunds värld är Pride inte längre en möjlighet utan en skyldighet, närmast liknande en pilgrimsresa, för Sveriges alla politiker.

Till saken hör att Hägglund, till skillnad från Göran Persson, faktiskt har besökt Pride och deltagit i festivalens partiledardebatt. Den gången var det inte så många som brydde sig om att lyssna till vad han faktiskt hade att säga. Istället bemöttes Hägglund, trots att han var en inbjuden gäst, av burop och glåpord. Att han denna gång väljer att inte ägna en heldag mitt under brinnande valrörelse åt en fientlig och dessutom svårt ohyfsad publik är knappast förvånande.

Jag brukade älska Pridefestivalen. Utöver intressanta seminarier och debatter har veckan alltid innehållit goda möjligheter till fest och mingel. Det innebar att festivalen blev folklig, att synen på sexuella minoriteter kunde normaliseras och fördomar bekämpas. Jag inte bara hoppades, utan trodde, att frågan om enskilda människors sexuella läggning kunde bli en icke-fråga.

Men i stället för att glädjas över sina egna framgångar valde RFSL att radikaliseras. I stället för att bara låta pingstpastorn Åke Green visa upp sig i all sin inskränkta dumhet polisanmälde de honom, och skapade på så vis en yttrandefrihetsmartyr. I stället för att glädjas åt den könsneutrala äktenskapslagen valde de att kritisera det faktum att den nya lagen inte tvingar präster som av religiösa skäl inte vill viga samkönade par att göra detta. I stället för att tacka de företag (Volvo, Ikea, H&M) som tidigare sponsrat Pride valde de att anklaga företagen för homofobi när dessa valde att lägga sina pengar någon annanstans.

Och detta är vad Pride och RFSL har börjat urarta till. Från kamp för rätten att slippa stå i en skrubb och skämmas, till angrepp mot vad de hävdar att andra står för, med målet att själv få vara den som pekar finger. Från mobbad till mobbare.

Göran Hägglund har i denna verklighet inget att hämta på Pride, och har därför ingen anledning att medverka där. Rimligen har han ingen skyldighet att infinna sig för att spela rollen som allmän spottkopp. Eller kommer vi få se motsvarande svarta rubriker nästa gång Lars Ohly väljer att inte kampanja hos Svenskt Näringsliv?

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt:

P3 Kultur har den här veckan synt som tema; dels syntmusiken i sig – men dels också subkulturen syntare, som hade sin storhetstid under 80-talet.

I dag medverkar jag själv och den liberale debattören Johan Norberg i programmet och diskuterar syntens betydelse för politiken och tvärtom. Varför var så många ungmoderater på 80-talet syntare när de flesta ledande band på den tiden (varav flera fortfarande i allra högsta grad är aktiva) var mer eller mindre uttalade socialister?

Detta, och det faktum att ett av Sveriges bästa syntband – Elegant Machinery – har en aktiv sverigedemokrat som medlem, diskuterar vi i programmet som går att höra på sverigesradio.se/p3/kultur.

Häromdagen bloggade jag om opinionsundersökningar och om hur sådana kan manipuleras för att visa på önskat resultat. I dag skriver Gustav Fridolin, riksdagskandidat för miljöpartiet, att energibolaget Shell använde flera olika knep för att framställa det som att 74 procent av skåningarna var positiva till företagets provborrningar efter naturgas.

Opinionsundersökningen i fråga utfördes av Sifo och United Minds, och presenterades av TT i våras. Fridolin menar att resultatet lät osannolikt och inte stämmer med vad det oberoende SOM-institutet dessförinnan fått fram. Enligt SOM vill bara 20 procent av svenskarna att Sverige under de närmaste 5-10 åren ska ”satsa mer” på ”fossilgas-/naturgas”. I stället vill allmänheten prioritera förnybar energi.

På DN-debatt skriver Fridolin att mätningar kan manipuleras ”i syfte att ge intryck av ett folkligt stöd som i verkligheten inte existerar”. Det kan exempelvis göras genom att använda vilseledande ordval i frågans formulering eller inleda med en rad ledande ”uppvärmningsfrågor” innan man ställer den avgörande huvudfrågan. I det senare fallet kan man sedan lyfta fram avslutningsfrågan, utan att berätta att det först ställts en rad ledande frågor. Det är också möjligt att hemlighålla resultatet av de delfrågor som talar emot ens tes. Slutligen kan man försöka ge intryck av att frågorna formulerats av ett oberoende företag, även om det inte är fallet.

Jag kan inte avgöra om Shell verkligen har manipulerat undersökningen i fråga, men Gustavs Fridolins argument låter onekligen trovärdiga. I vilket fall som helst så bör hans debattinlägg ses som ännu en stark anledning till att hysa viss skepsis till opinionsundersökningar.

Under Amedalsveckan uppmärksammade HBT-socialdemokraterna att Apoteket AB diskriminerade hiv-positiva. Bakgrunden var att Apoteket erbjöd Almedalsbesökare att göra en hälsokontroll. I hälsokontrollen ingick, förutom att mätas och vägas, ett blodprov. Alla över 18 år var välkomna att hälsotesta sig – med undantag för hivpositiva. Personal på plats uppgav att man inte hade några rutiner för att hantera blodprov från hivpositiva.

Detta tyder på rejält bristande kunskap om riskbedömning och -hantering, något man rimligen borde kunna kräva att apotekare borde ha.

Nu visar det sig också att allt fler blodcentraler inte vill att homosexuella män ska få lämna blod, av rädsla för bland annat hiv. Detta trots att Socialstyrelsen gett klartecken och menar att smittorisken inte ökar. 

Själv är jag verkligen ingen expert på området, men det låter onekligen som diskriminering och homofobi.

Om mindre än två veckor startar Stockholm Pride. Vilket parti vågar då stå upp för att få ett stopp för detta?

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

En intressant sak med kritiken mot Göran Hägglunds nu årsgamla retorik om verklighetens folk (till exempel Jonas märkliga bloggpost tidigare i dag) är att den hela tiden kretsar kring etnicitet och sexuell läggning. Men Hägglund har aldrig någonsin använt verklighetens folk som murbräcka mot invandrare eller HBT-personer. Rasismen och homofobin finns ingen annanstans än i huvudet på Göran Hägglunds  kritiker.

I kvällens tal gav Hägglund några exempel på vad han faktiskt syftar på, nämligen bruket att brända pengar för att illustrera inkomstskillnader, Miljöpartiets statliga myndighet för normavveckling och sommartipsen om jämställd dasstömning. Hägglund har helt rätt. De som ägnar sig åt dessa ting befinner sig långt, mycket långt, från verkligheten och dess problem.

Debatten om verklighetens folk är viktig och bra, just eftersom den handlar om rätten till den egna privata sfären. Rätten att inte i alla sammanhang bedömas och betygsättas utifrån andras politiska preferenser. Rätten att inte vara en bricka i någon genusutredares grand master plan.

Förra hösten skrev jag en text om hur den politiska debatten kan te sig för en helt vanlig, arbetande, bilkörande, sportälskande småbarnsfar som har svårt att få tiden att gå ihop. Jag har nog aldrig fått så många positiva reaktioner som jag fick efter det inlägget, och det var helt uppenbart att det finns en nerv i Sverige som ledsnat rejält på tjatet om kvoterad föräldraförsäkring, kränkthetskultur och rätten för kulturarbetare att få betalt av samhället för att kritisera detsamma.

Hela inlägget (och de reaktioner jag fick på nätet) kan läsas här, men jag väljer att citera stycket om den fiktive men verklighetsbaserade Sven E. Banangren och hans dag:

06.02: Sven går upp, slår yrvaket på SVT:s morgonnyheter och börjar därefter fixa i ordning kaffe och rostade mackor. I tv-soffan diskuterar två kulturpersonligheter huruvida kulturen måste lära sig stå på egna ben, och är helt överens om att kulturarbetare inte kan producera kvalitativ konst om de inte får göra det på heltid. Sven, som visserligen har ett helt okej jobb men gärna skulle slippa gå dit just denna gråa morgon, undrar i sitt stilla sinne varför de fria teatergrupperna inte kan roa sig efter arbetstid, så som han och hans korpfotbollslag måste göra.

07.36: Barnen är lämnade på dagis och Sven sitter i en bilkö på E4 in mot stan. För att distrahera sitt stressade sinne slår han på P1. Där talar en grön före detta riksdagsledamot om konsumtionssamhället. ”Vi stressar för mycket”, säger den gröne. ”Sedan jag lämnade politiken har jag tagit det lugnt, skrivit en bok och mest legat i hängmattan. Det är bättre än att jaga klockan och anpassa mig efter andra.” Sven, som tydligt minns en kvällstidningsartikel om hur just samma ex-politiker plockat ut närmare en miljon ur riksdagens pensionsfond, kommer på sig själv med att gnissla tänder där inne i bilen.

12.23: Sven tillbringar sin lunchrast i fikarummet. På bordet ligger en tidning, och Sven noterar förstrött att framsidan domineras av en kvinna som klagar över att ingen vill anställa henne för att hon bär slöja och vägrar ta kollegor i hand. ”Det är diskriminering”, klagar kvinnan. ”Men jag har kopplat in DO, som lovat lyfta ärendet”. Därefter inträder sagda DO och låter meddela att Sverige präglas av strukturell rasism. Sven, som lydigt plockade ringen ur örat när chefen bad honom, börjar undra om han verkligen vaknade i morse eller om detta är en bisarr dröm.

17.24: Sven sitter åter i bilen, fast nu på väg från jobbet till dagis. Radion är på igen. Ordföranden i ett politiskt ungdomsförbund diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den senare beror, enligt den trosvissa ungdomspolitikern, på att regeringen sänkt skatten för de rika istället för att satsa på unga. Sven, som varje månad satt in sin månatligt avdragna tusenlapp på semesterkontot, förstår inte riktigt vad han gjort för ont. Men den tjugotreåriga radiorösten är säker på sin sak. Sven har behållit pengar som han borde ha gett till någon annan.

19.57: Ungarna ligger i sina sängar och Sven rasar ner i vardagsrumssoffan. I rutan sitter Carina Tröög, en teaterregissör som är mer känd för sitt skatbo till frisyr än för någon av sina pjäser, och klagar över folk som tror att vägen till lycka går genom en platt-tv. Sven betraktar den glänsande ram som omger hans egen platta tv. Såväl storleken som modellen är vald för att ge honom maximal njutning av sändningarna från La Liga. Ilsket byter han kanal för att slippa lyssna på kvinnans fördömanden.

I stället fastnar han framför en intervju med en känd kvinnlig författare. Kvinnan berättar att hon under flera år blev slagen av sin man. Sven lystrar till. Han har växt upp med åsikten att killar som slår tjejer är fega kräk. Men plötsligt tappar han hakan. Författaren förklarar, med gravallvarlig min, att alla män är skyldiga till att kvinnor misshandlas. Felet ligger inte hos de som slår, utan hos samhället som, vahettere, upprätthåller en slags…maktkönsordning ellervareheter.

22.18: Sven ligger i sängen men kan inte riktigt somna. Han tänker på allt han hört i dag. Att folk som har ett visst sorts intresse har rätt att ägna sig åt det på heltid, att folk som stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter är idioter som inte fattat grejen, att de sociala koder han alltid tagit för självklara i själva verket gör honom till en rasistisk skinnskalle, att han är sniken, att hans val av tv tyder på att han saknar smak och att han, i egenskap av man, bär skulden för att kvinnor misshandlas.

Plötsligt inser Sven, med en känsla av uppvaknande, att inget av detta är nytt. Han har hört allt förr. På tv, i radio och tidningar. I går, i förrgår och dagen före det. Han tänker på saken och kommer på att det låtit på samma vis i flera år. Men han har aldrig tänkt så tydligt på det som nu. Han har tagit det för självklart.

Det är människor som denne Sven som Göran Hägglund lockar med sitt tal om verklighetens folk. De är inte rasister, de hatar inte kvinnor och de är inte homofober. De är bara helt vanliga människor som längtar efter politiker som utgår från just deras vardag, och förstår just deras problem.

Hägglund talade till dessa väljare ikväll, och han gjorde det bra. Hans beryktade skämtlynne och fyndiga formuleringar fick stort utrymme, men det fanns även mycket allvar i talet, som när han kom in på sin vision om ett ”all inclusive” inom äldrevården. Det handlade just om det trassel som många människor upplever när de kastas mellan olika parallella system, tariffer och vårdformer.

Notervärt är att Göran Hägglund slog fast att Kristdemokraterna inte är ett liberalt parti – talet om kvotering och annan social ingenjörskonst är ju inte förbehållet vänstern – utan just ett kristdemokratiskt parti. Det ändrar dock inte min uppfattning att kvällens tal var det mest liberala under hela Almedalsveckan.

Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.