Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

Socialdemokraterna är partiet för dagen här i Almedalen. Därför var det naturligtvis Socialdemokraterna som var ämnet när jag, Ursula Berge, Elaine Bergqvist och Lena Mellin äntrade Aftonbladets panel vid lunchtid i dag.

Diskussionen kom av naturliga skäl att kretsa kring Mona Sahlin, hennes låga förtroendesiffror och den socialdemokratiska anklagelsen om att partiledaren är utsatt för mobbing. För egen del tror jag inte att Sahlins problem handlar särskilt mycket om pr, alltså hur hon ser ut, pratar eller något annat. Skepsisen mot henne beror, menar jag, betydligt mer på att hon så gott som aldrig kommunicerar annat än korta soundbites.

Mer än en före detta stats- eller regeringschef har sagt att huvuddelen av jobbet går ut på att avvärja katastrofer. Finanskrisen är ett exempel på hur Sveriges regering tvingats agera utifrån en situation som den inte själv skapat eller råder över. Det är nog ingen slump att regeringens opinionsläge vände ungefär samtidigt som finanskrisen slog till i Sverige.

Mona Sahlin har, efter två år, fortfarande inte presenterat någon annan analys av finanskrisen än att ”regeringen inte satsar på jobben”. Sådana uppenbart förenklande slagord imponerar inte på den medelklass som dagligen kastar ett öga på ränteläget och räknar på boendekostnader. Det är ett betydligt större problem för Sahlin än hennes dialekt, eller ens hennes privatekonomiska turer på nittiotalet.

Dessutom har de mest förklenande uttalandena om henne kommit från andra socialdemokrater. Hennes styrka är inte tänkandet, utan förmågan att kommunicera ett budskap, förklarade Göran Persson. Hon är för okunnig för att tänka konstruktivt om ekonomiska system, skrev Villy Bergström. Uttalanden som dessa slår allianskritiken mot Sahlin med minst en hästlängd.

Mona Sahlin har dock även styrkor. Den främsta är att hon är tuff som en isbrytare. Hon har gått igenom mer, både privat och politiskt, än någon annan partiledare. När Socialdemokraterna frivilligt sätter bilden av henne som ett mobboffer glömmer folk bort hur tuff hon är, och det bidrar ytterligare till det låga förtroendet. Mona Sahlin hade kunnat påminna oss om att hon satt i krisförhandlingar med Carl Bildt när Fredrik Reinfeldt fortfarande myglade för att bli ordförande i MUF.

I stället har hon iklätt sig offerkoftan. Det kan bli hennes fall.

Trots att dagens politiska snackis varit Sven Otto Littorins någon oväntade avhopp som arbetsmarknadsminister, så är det egentligen centerpartiets dag i Almedalen.

Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.

Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.

Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.

I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.

I dag arrangerade Folkhälsoinstitutet en pandeldebatt om just folkhälsan. Moderator var Jens Orback, generalsekreterare vid Palmecentret och tidigare statsråd med ansvar för demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsfrågor.

På Folkhälsoinstitutets sajt beskrivs arrangemanget utförligt, liksom Orbacks bakgrund – och detaljer om paneldeltagarna Marie Söderqvist Tralau, Joakim Palme, Andreas Bergh, Eva Liedström Adler, Anne Brynolf och David Eberhard. Detta var information som en moderator kanske borde ha memorerat eller åtminstone skrivit ned på en lapp att ha till hands.

Vad som i stället skedde var att samtliga paneldeltagare presenterades utförligt av Orback, med akademiska titlar och allt. Samtliga, utom Anne Brynolf, som för publiken introducerades som ”…gör saker för Läkartidningen” och skriver krönikor på DN.

Osynliggörande är en klassisk härskarteknik som inte sällan används av drygt medelålders män mot unga kvinnor, Jens Orback.

Jag fick ett mycket ilsket telefonsamtal i förmiddags, ni vet ett sådant där som får telefonen att skallra som i Kalle Anke när Farbror Joakim ringer. Samtalet kom från min mor, som just hört på radion om Gudrun Schyman och morgonens pengabål.

Min mor är i regel en ganska timid människa, men nu gastade hon om Schymans aktion, vilken hon betraktar som ett rent hån mot exempelvis denne gynekolog, tillika mottagare av Olof Palme-priset, som sliter mer eller mindre dygnet runt i Kongo-Kinshasa med att hjälpa kvinnor som drabbats av sexuellt våld. För honom, för hans klinik och för hans patienter skulle de 100 000 som Schyman brände ha kunnat göra underverk, menade min mor. Där pågår en verklig kamp för att hjälpa kvinnor, samtidigt som en bortskämd, västerländsk medelklasskärring bränner pengar för att få ytterligare en rubrik i tidningen.

Nu har min mor aldrig besökt Almedalsveckan, och är således omedveten om att betydligt större pengar än så bränns i utbyte mot medieuppmärksamhet – låt vara på ett något mindre bokstavligt sätt. Men jag kan ändå förstå henne.

Gudrun Schyman har alltid varit svårt publicitetsberoende, vilket förvisso inte är en dålig sida hos en politiker. Men med sina senaste tilltag har hon blivit mer av en politisk freak show än en opinionsbildare. Gårdagens attack mot Vänsterpartiet är ett annat exempel. I sak är skillnaden mellan FI och V tämligen försumbar, och det inser nog partiernas sympatisörer också. Men Schyman vet att kritik mot hennes före detta parti är intressantare för medierna än motsvarande kritik mot, säg, Kristdemokraterna. Men strategin är lite för uppenbar, och urholkar förtroendet för Schyman.

Det är faktiskt bara tio år sedan hon var en av Sveriges populäraste partiledare. De märkliga turerna kring Feministiskt initiativ har fullkomligt raderat ut det förtroendet. Och ju mer så sker, desto mer desperat blir Schyman. Och ju mer desperat hon blir, desto mer absurda blir hennes mediala utspel. Pengabranden är bara det senaste rekordet.

För ett decennium sedan stod Gudrun Schyman i politikens absoluta centrum. Göran Persson kunde inte lägga fast statens budget utan att gå via henne. I dag står hon i utkanten av Almedalen och skriker förtvivlat efter uppmärksamhet. Och ute i världen pågår dagligen ett betydligt mer glamourfritt arbete för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor – utan hjälp av de svenska PR-byråernas kontanter.

Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ ska alltså i morse ha eldat upp 100 000 kronor som en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män. Summan som eldades upp motsvarar, enligt Fi, vad kvinnor i Sverige förlorar i lön varje minut jämfört med män.

Säga vad man vill om Schyman, men hon vet hur man väcker uppmärksamhet.

Problemet är väl möjligen att det gjorts förut. Och det i en betydligt större skala.

Redan 1994 eldade The K Foundation – ett av många alias för duon Bill Drummond och Jimmy Cauty (mer kända som bandet KLF) upp en miljon brittiska pund vid ett filmat event. Pengarna motsvarade vad bandet KLF dragit in på skivförsäljning under sin tid som en av de mest framgångsrika akterna på 90-talet.

KLF (även kända som bl a The Justified Ancients of Mu Mu – The JAMs och The Timelords) gjorde en mängd andra spektakulära publicitetsstunts som Schyman och Fi kanske kunde låta sig inspireras av. T ex eldade man upp ett antal exemplar av ABBA-skivan ”Dancing Queen” på en åker utanför Södertälje efter att Benny Andersson och Björn Ulvaeus vägrat prata med Drummond och Cauty – som utan tillstånd samplat stora delar av just ”Dancing Queen”. Just det vore kanske inte så klokt att göra för Fi, då Andersson är en av partiets bidragsgivare.

Ett annat trick att pröva på vore kanske annars det KLF gjorde på BRIT Awards-galan 1992, då man lät bandet Extreme Noise Terror framföra en thrash metal-version av KLF-hitten ”3 a.m. Eternal” och efter låten öppna eld med automatvapen – och lösa skott – mot publiken, varpå en röst i högtalarsystemet sade att ”The KLF have now left the music business”.

När den chockade publiken lämnade lokalen möttes de av ett dött får vid entrén, försedd med texten ”I died for you”.

Det här är sannolikt min mest fulltecknade dag under Almedalsveckan. I min kalender krockar 2-3 arrangemang i timmen med varandra, och jag kommer att behöva flänga runt en hel del för att hinna lyssna på valda delar och träffa människor jag aldrig hinner med annars.

Beklagar att detta sannolikt går ut över min möjlighet att skriva kloka analyser av allt spännande som händer – men min bloggkollega Johan Ingerö lär nog leverera desto mer…

I dag kommer bland annat partisekreterarna Ibrahim Baylan (s) och Per Schlingmann (m) att diskutera politiska kampanjmetoder med Torbjörn Nilsson från tidningen Fokus. Dessutom presenterar Nicklas Källebring från Synovate rykande färska opinionsundersökningar.

Jag ska också intervjuas av P3 Kultur om 80-talsfenomenet synthare – och vilken politisk kraft denna subkultur möjligen utgör i dag.

I kväll är det dessutom rödgrönt mingel – och så är mina kompisar på Makthavare.se med och arrangerar veckans hetaste DJ-battle på Gutekällaren.

Jag minns en julgransplundring för 20-25 år sedan. Jag och de andra barnen hade stängt in oss i ett eget rum, i allmänt missnöje över något våra föräldrar hade förvägrat oss. Väl inne på rummet började vi prata om hur en bättre värld kunde se ut. Barn skulle bestämma, godis och glass skulle kunna ätas närhelst vi så önskade, och världen skulle vara rakt igenom rättvis.

Det är detta barndomsminne som kommer över mig medan jag lyssnar till Lars Ohlys tal. Jag önskar att jag kunde skriva att V-ledaren, i egenskap av vuxen politiker, håller en högre nivå än vad Ida Gabrielsson gjorde nyss. Det gör han inte.

Under temat ”världens bästa välfärd” presenterar han ett oändligt antal punkter för ett bättre Sverige. Det handlar om

• Gratis tandvård
• Gratis kollektivtrafik
• Högre löner
• Högre studiebidrag
• Bättre klimat
• Hyresrätter till alla
• Omedelbar handikappanpassning av hela samhället
• Stora satsningar på skolan
• Ökat stöd till alla sjuka och arbetslösa

Och mycket, mycket mer. Men observera, kära läsare, att inget av detta är vallöften. Det är ”visioner”. Inte alldeles olika det program som jag och mina kompisar hittade på, den där julgransplundringen då vi satt på vårt rum och surade över de vuxnas allmänna elakhet.

Just nu står Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande, i Almedalens talarstol. Hon talar med darrande stämma om ”de omänskliga förhållanden vi alla lever under” framför en mingelmätt publik vars barn spelar fotboll eller tittar på änderna som fridfullt simmar runt i Almedalens fridfulla lilla damm.

Så ser relationen ut mellan retorik och politik när Vänsterpartiet Alltjämt Kommunisterna håller låda i Visby. Vidare meddelar att Gabrielsson att den som har skärgårdsutsikt har det för att hon inte har det, och att den som önskar slippa fastighetsskatten kan ”köpa husvagn, för fan”. Det är ungdomar som hon som Sveriges arbetsgivare förväntas ge ”fast jobb direkt efter gymnasiet”, oklart på vilka grunder. Hon slår även fast att målet är ett samhälle där direktören och arbetaren står i samma vårdkö.

Ja, jag hörde rätt. Hennes utopi är en kö. 

Lars Ohly har onekligen en hel del att leva upp till när han om ett ögonblick äntrar scenen.

Flera medier rapporterar om ett mindre tumult i samband mellan Visbys biskop Lennart Koskinen och Sverigedemokraterna: 

”Det var när SD:s partisekreterare Björn Söder precis hade inlett ett debatt med kristdemokraten Rolf Tufvesson om kultur och integration som Lennart Koskinen kom till platsen och gick fram till Björn Söder. Flera Sverigedemokrater föste då med våld bort biskopen från platsen. Säkerhetspolisen var snabbt på plats och upplyste Koskinen om att partiet faktiskt har tillstånd att få hålla sitt möte på platsen.

– Det är att undergräva våra demokratiska rättigheter. Det känns mycket märkligt att de får mera rätt än Svenska kyrkan, sade Lennart Koskinen.”

Den här sortens dumheter tvingar oss att ställa frågan om varför vi ogillar Sverigedemokraterna. Svaret är, eller borde vara, att partiet har en rutten människosyn och att det är sprunget ur en allt annat än demokratisk idétradition. Därmed får vi även svaret på frågan om varför Koskinens agerande är så oförlåtligt dumt. Om man anser att demokratin är värd att försvara från Sverigedemokraterna, bör man rimligen även försvara rätten att hålla politiska möten, i synnerhet möten med polistillstånd. Det gäller även när vi ogillar mötenas innehåll.

Almedalen är på många sätt en utmärkt symbol för hur demokratin ska fungera. Här trängs partier, intressorganisationer och aktionsgrupper med ofta motstridiga åsikter sida vid sida. I de flesta fall fungerar detta smidigt och konfliktfritt.

Lennart Koskinen har i dag åsamkat Svenska Kyrkan en förlust i en demokratimatch mot Sverigedemokraterna. Det är pinsamt för både honom och för Svenska Kyrkan.