Halv elva i förmiddags anlände jag till Visby. Redan vid tolv var det dags för det första giget, nämligen panelsamtalet i Aftonbladets tält, tillsammans med tidningens samhällschef Lena Mellin, retorikexperten Elaine Bergqvist och den socialdemokratiska pr-konsulten Helena Söderlind Paues. Eftersom Vänsterpartiet är dagens parti här i Almedalen handlade diskussionen kring partiets och dess allmänna läge såhär infrö valet.

Trots panelens ideologiska bredd var vi faktiskt relativt eniga. Det är tio år sedan Vänsterpartiet senast prickade in formtoppen, och då fanns en hop missnöjda socialdemokrater som gått till vänster i protest mot Göran Perssons saneringspolitik. Nu är Socialdemokraterna ett oppositionsparti och kan därför inte reta sina väljare på samma sätt. Därmed har Vänsterpartiet förlorat rätt mycket av sin livsluft.

Lars Ohly har utlovat ett ”visionärt” tal, vilket på ren svenska innebär att eftersom han och de övriga vänsterpartierna inte har särskilt många konkreta, gemensamma valfrågor att driva från scenen. Men till skillnad från tidigare år kan han inte heller hålla något traditionellt VPK-tal om exploaterade hamnsjåare eller förtryckta palestinier. Därtill är trycket att åstadkomma resultat på hemmaplan för stort. Dessutom måste diplomatin mellan samtliga oppositionspartier vårdas, och då kan ingen rusa iväg för långt i någon riktning.

Vänsterpartiet har alltså ett sällsynt dåligt utgångsläge. De kan varken angripa Socialdemokraterna från vänster eller driva sina egna profilfrågor för hårt. Jag räknar med ett ganska lojt tal från Lars Ohly om några timmar.

Jag nämnde i går att jag deltog i ett panelsamtal tillsammans med bland andra Aftonbladets retorikexpert Elaine Bergqvist. Hon gillade uppenbarligen inte att jag var skeptisk till att många medier tillämpar just retoritanalyser av partiledarframträdande. Hon har nu bloggat om detta. Jag vill därför förtydliga mig.

Först och främst förstår jag förstås varför nyhetsredaktionerna använder retoriker för att betygsätta tal, debatter och dylikt. Det är nämligen det enda sättet som verkar objektivt, men ändå går att omvandla till betyg eller poäng. Mer grundliga analyser av anförandenas sanningshalt, politiska betydelse etc. är betydligt mer komplicerat. Jag tycker därför att det är otroligt glädjande att tankesmedjan Fores, i samarbete med Axess TV och Makthavare.se gör ett försök till just sådana mer kvalificerade analyser under Almedalsveckan.

Som Elaine Bergqvist själv påpekade i paneldiskussionen i går så är inte retorik, i klassisk mening, något många i Sverige är skolade i. Inte heller våra främsta politiska företrädare. I stället bedöms de snarare utifrån mer breda mått om kommunikation, där såväl retorisk teknik, inlevelse, kroppsspråk och andra faktorer ingår. Om det är detta som retorik numera betyder så har jag missförstått begreppet. Beklagar i så fall.

Min poäng är dock att människors politiska gärning reduceras till något ganska abstrakt och, förlåt mig alla retorikexperter, futtigt om vi bara ska betygsätta dem utifrån hur de talar och ser ut. Politisk kommunikation är nämligen – åtminstone som jag ser det – oerhört mycket mer än så.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.

Thomas Bodström var en av Göran Perssons mer oväntade utnämningar. Persson älskade att lura journalister som spekulerade i vem som skulle få vissa ministerposter, och när han för tio år sedan utsåg stjärnadvokaten och tidigare allsvenska fotbollsspelaren Bodström till Laila Freivalds efterträdare var det inte många journalister som hade förutsett det draget.

Till skillnad från andra oväntade utnämningar, såsom Britta Lejon, var det en satsning som gick hem. Bodström skaffade sig snabbt ett gott handlag med medierna och blev en av partiets viktigaste profiler. Bodström är dessutom en av de perssoniter som fått behålla sin position under Mona Sahlins regim. Enligt de flesta bedömare hör han till den klick som står S-ledaren riktigt nära.

Därför är det med viss vånda jag nu försöker mig på en vild chansning. Men lusten att vara först driver ju många av oss som kommenterar politiken: Thomas Bodström kommer inte att ingå i en eventuell rödgrön regering efter valet.

Ett skäl till att jag tror detta är Bodströms inplanerade USA-resa i höst. Den som vill bli minister väljer rimligen inte att åka iväg på en flera månader lång resa direkt efter valet. Ministrar försakar sina familjer. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Bodströms önskan att åka iväg med familjen visar att han inte är jättesugen på att återvända till justitiedepartementet.

Ett annat tecken fick vi i dag på Politikerbloggen, där Bodström flaggar för en permanent flytt till Gotland. Han flaggar rentav för möjligheten att bli landshövding på ön.

Menar han allvar? Jag tror det. Thomas Bodström har, till skillnad från de flesta andra toppolitiker, ett liv och en karriär utanför politiken. Utöver den advokatfirma han driver med Claes Borgström är han även författare. Däremot saknar han ekonomiska motiv för att kriga i toppolitiken. Förra året tjänade han över 2 miljoner kronor, en bra bit mer än vad en minister drar in.

Tio år är en lång tid, och den rastlöse Bodström kan mycket väl önska sig något annat än en återkomst till en position som han har sex års erfarenhet av.

Dessutom skulle Bodströms uteblivna comeback lösa en politisk knut för Mona Sahlin. Trots deras nära relation kan han bli ett problem för henne. Kritiken mot ”Bodströmsamhället” var minst lika hård, om inte hårdare, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet än från de borgerliga. Lars Ohly och de gröna språkrören kommer förr eller senare att hamna i en svår sits, om de ingår i en regering där Bodströms agenda får genomslag.

Dessutom måste Socialdemokraterna lämna några ministerposter till de andra partierna, och där finns Vänsterpartiets Alice Åström och Miljöpartiets Mehmet Kaplan som tänkbara kandidater till Bodströms gamla jobb.

Vad Bodström beträffar så är det fullt möjligt att Sahlin ger honom en tung roll i riksdagsgruppen, kanske som någon form av sambandslänk mellan riksdagsgruppen och regeringen. Eventuellt kan han bli Sahlins livvakt i Konstitutionsutskottet, eller rent av socialdemokratisk gruppledare. Det skulle ge Bodström en möjlighet att stanna i politiken, och samtidigt utrymme för att gnosa med familjen och kanske skriva en och annan deckare.

Om jag stöter på honom i Visby lovar jag att fråga honom. Men mitt tips så här långt är att Thomas Bodström inte är påtänkt för någon ministerpost.

Jag vet inte hur det är med er, men om jag går på restaurang så är det för att äta mig mätt. Inte för att äta för minst femhundra kronor. Det viktiga är summan på tallriken, inte summan på notan.

Den ganska vettiga logiken gäller alla de köp som vi ställs inför i vardagen. Men tyvärr inte i politiken. Liksom Jonas är jag väldigt trött på överbudspolitik som överordnat mål. När Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan lovade att matcha Socialdemokraterna krona för krona var det i grunden exakt samma feltänk som nu när de tre vänsterpartierna lovar att bräcka regeringen med tolv miljarder, no matter what.

Det absurda med dessa utspel kan illustreras med en enkel motfråga: hur kom ni fram till just tolv miljarder? Varför inte tio eller femton? 

En kommun som saknar förskoleplatser kommer förmodligen att ställas inför krav på fler förskoleplatser, och i denna kommun kommer då de flesta vakna politiker att lova fler förskoleplatser. Men här är det alltså ingen annan politisk vilja än viljan att få bäst mediebevakning som ligger bakom. De tolv miljarderna satsas inte för väljarnas skull, utan för vänsterpartiernas.

Det är här vi måste backa bandet och fråga oss varför partierna tror att den här sortens jag-kan-bränna-mer-pengar-än-du-utspel kommer att ses med vänliga ögon av journalisterna. Och svaret är tyvärr att partierna har helt rätt i detta antagande. Jag är medveten om att det är lite förutsägbart att skylla på medierna, men alla som har arbetat med pressrelationer, som både jag och Jonas Morian har, vet ju att löften om mer pengar alltid trumfar löften om att se till att varje krona används på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Partierna agerar i en verklighet som drivits fram genom en viss medial logik.

När jag i våras, tillsammans med tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening, drog igång projektet SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattemedel, var det just för att vi ville visa att mängder av pengar varje år går till saker som faktiskt inte är speciellt nödvändiga. Sedan dess har vi hittat glädjekalkylerade idrottsanläggningar, kommunala ”visualiseringscenter”, Twitterkurser för folkvalda, standardiserade busskurer och mycket mer.

Men den som lovar att satsa på dessa saker får som regel bättre respons i medierna än den som lovar att lämna ekonomin i bättre skick än man fann den. Om finanskrisen lärt oss någonting så är det att man inte bara kan låna och konsumera i tid och evighet. Förr eller senare hamnar man i en situation där väldigt många inte kan hantera sina lånekostnader, och när pengarna inte rullar in stannar hjulen.

Dagens rödgröna utspel visar att inte ens dem som vill ansvara för Sveriges statskassa har begripit vad varenda husägare måste begripa.

Det hela påminner mig om ett avsnitt av Fame, tv-serien om en dans- och musikskola som jag var mycket förtjust i som barn (och, om sanningen ska fram, fortfarande). En dag dyker ett gäng skolbyråkrater upp för att inspektera skolan. Efter inspektionen kommer de fram till att eleverna behöver en gymnastiksal. Lärarna begriper ingenting. De dansövningar som dagligen genomförs på skolan duger i deras ögon utmärkt som gymnastik. Men byråkraterna ger sig inte. Det måste helt enkelt finnas gymnastik på schemat.

Full av frustration riktar dansläraren Lydia Grant en utmaning till byråkraterna. Hon vill bjuda in toppeleverna från en idrottsskola till en av hennes danslektioner för att se om de kan hänga med i tempot. Byråkraterna antar utmaningen – och hur det går kan ni se här. Även låtens namn är mycket passande i just det här sammanhanget…

Jag hoppas innerligt att inte resten av valrörelsen ska se ut så här; alliansen utlovar (senkomna) satsningar på välfärden och de rödgröna kontrar med lova att lägga 12 miljarder mer. Men så verkar Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly ha sagt att de tänkt göra.

I valrörelsen 2006 sa Fredrik Reinfeldt att allt som socialdemokraterna sa att de ville satsa på skola och vård skulle moderaterna acceptera. Enligt vissa uppgifter uttrycktes det som att m skulle matcha s-regeringens satsningar ”krona för krona”.

Det här är otroligt trist överbudspolitik.

På Twitter brukar man uttrycka stöd för inlägg någon annan postat genom att skriva ”+1”, alltså ungefär ”jag instämmer i det som sagts”. I valrörelsen riskerar vi nu att de rödgröna, så fort moderaterna pratar om vad de vill göra på välfärdsområdet, ropar ”plus tolv på det”.

Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.