När Pride i slutet av nittiotalet började firas i Sverige var partnerskapslagen relativt ny. Men kyrklig vigsel fanns inte på kartan, och någon möjlighet för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar fanns inte heller. Sådana krav betraktades fortfarande som omöjlig frasradikalism från politiska aktivister med mer vilja än vett.

Samtidigt gick det redan då att peka på betydande liberaliseringar i synen på sexuella minoriteter. Ordet ”bög” hade, åtminstone i storstäderna, förlorat mycket av den rakt igenom negativa klang som jag minns att ordet hade på skolgårdar under åttiotalet. När adoptionslagen under försommaren 2002 klubbades av riksdagen hörde jag till de 17 procent av befolkningen som stödde den, och jag satt med en grupp likasinnade på riksdagsläktarenför att i efterhand kunna säga att jag var där.

Efteråt bar det av till RFSL:s lokaler på Sveavägen, där det hölls segerfest. Jag stannade dock inte särskilt länge eftersom jag längtade hem till min dotter, då ett drygt halvår gammal. Men jag minns att jag tänkte att om hon visar sig vara homosexuell så har jag under de gångna åren gjort vad jag har kunnat för att bana väg för henne.

Poängen med denna tillbakablick är att det inte handlar om vad man tycker, eller hur vackra ord man använder i sitt allmänna tyckande, utan om vad man faktiskt gör. Och tyvärr känner jag inte alls samma släktskap med RFSL i dag som jag gjorde då.

I dag har RFSL vunnit de flesta viktiga strider. Naturligtvis finns alltjämt människor som ogillar sexuella minoriteter, men de kommer aldrig att ändra sig på grund av att någon paraderar på stan iförd rosa fjädrar och läderkalsonger. Att det finns idioter som inte gillar vad man är eller står för är helt enkelt ofrånkomligt. Min teori är att vissa människor helt enkelt måste ogilla något, och att det inte spelar så stor roll vad detta något är.

Men den politiska debatten som sådan är i praktiken avklarad i Sverige, och RFSL vann. På annat sätt kan man inte tolka de gångna tjugo årens utveckling. Problemet är att RFSL nu leds av personer för vilka kampen tycks viktigare än eventuella segrar. Konkreta och fulkomligt självklara politiska krav, som rätten att slippa stå i en garderob och skämmas, har ersatts av en långt mindre allmängiltig agenda. På Aftonbladets kultursida bemöter RFSL-basen Ulrika Westerlund just detta resonemang:

”Det är en tanke som i delar ligger snubblande nära analysen som KD lägger in när de använder begreppet ”Verklighetens folk”: politiken har gjort sitt, folk ska lämnas ifred. Som ett svar på det har RFSL lanserat vår egen version av Verklighetens folk, där vi fyllt begreppet med den helt motsatta tesen: det behövs mer politik, inte mindre, för att vi alla ska känna oss verkliga, för att vi ska känna att vår verklighet respekteras.”

Genom att kräva ”mer politik” på bekostnad av individens rätt att bli lämnat ifred (med sin familj, sina intressen och även sin sexuella läggning) har Ulrika Westerlund och RFSL onekligen kommit ut – som radikal vänsterorganisation. Alla som tycker att politiken ska hålla sig utanför folks sovrum har i RFSL inte längre en allierad, utan tvärtom en motståndare.

Jonas Morian har en poäng när han jämför bemötandet av en man som talar om sin fru med en man som talar om sin make. Det finns en skillnad, låt vara att den har blivit betydligt mindre och att den även fortsätter krympa. Men då borde målet rimligen vara att ingen av oss stämplas som en viss sorts sexuell läggning – eftersom vi alla är så oändligt mycket mer än bara det.

RFSL önskar tvärtom mer politik, enligt den gamla vänsterdevisen om att ”det privata är politiskt”, vilket reducerar oss alla till att bara vara vår läggning. Och titta på organisationens val av fiender: det bråkas med KD i tid och otid, men när Lars Vilks angrips för att ha visat en film i vilken profeten Muhammed avbildas i en homoerotisk kontext, och när Vilks själv ”anklagas” för att vara bög, ja då tiger RFSL som muren. För det är ju den normativa borgerligheten som är fienden.

Samtidigt finns det onekligen saker att göra för att skydda inte bara sexuella minoriteter, utan alla som av någon anledning känner sig hotade. Jag gick själv i Pride-paraden 2003, det år då paraden angreps av Nationaldemokraterna. De som greps för detta, bland andra den nuvarande partiledaren Marc Abramson, dömdes till som mest några månader i fängelse. Jag, som stoltserar med den reaktionära åsikten att brottslingar ska sitta inne så att vi andra vågar vara ute, hade föredragit att vi låst in dem på tio år. Dels för deras våldshandlingar mot enskilda personer, men även för att de angrep en demokratisk åsiktsyttring, vilket i min värld är liktydigt med terrorism.

Men i stället för att faktiskt utnyttja lagboken i befintlig skick har vi stiftat politiskt korrekta tankelagar, såsom lagen om hets mot folkgrupp, som ger samma ynkliga påföljder som andra brott. Detta är inte action. Detta är fluffigt snack.

RFSL har känt sig träffade av Kristdemokraternas tal om verklighetens folk – vilket i sig är obegripligt eftersom KD aldrig har använt detta begrepp i opposition mot sexuella minoriteter. Därför har RFSL nu själva börjat använda begreppet. Det är utmärkt. Jag tror dock att verklighetens HBT-folk tjänar mest på att sexuell läggning blir en icke-fråga och att alla som förgriper sig mot andra människor, oavsett skäl, blir straffade för detta. Ty varför skulle HBT-personer skilja sig så mycket från alla andra?

För att återvända till 2002: jag gick hem den kvällen med en förhoppning att den i grunden rätt ointressanta frågan om sexuell läggning skulle vara överspelad när mina barn blev vuxna, att de skulle vara den första generationen som inte gjorde någon uppdelning mellan den matematiska normen (heterosexuella) och dito minoriteten (övriga).

Men så kommer det inte att bli. Och det är inget att vara stolt över.