Pride betyder stolthet, och firandet av Prideveckan handlar just om att homo-, bi- och transpersoner ska kunna känna stolthet över sig själva och sina känslor.

För det är ju så att de flesta av oss aldrig ens reflekterar över att vi blir kära i och attraheras en viss typ av människor, med det gemensamt att de har ett annat kön än vi själva. Detta är heteronormen och den förtjänar en del eftertanke. Själv fick jag mig en tankeställare första gången jag fick frågan när jag ”kom ut” som heterosexuell.

Vaddå ”komma ut”, tänkte jag. Varför skulle jag behöva göra det? Jag var ju hetero, det var det väl inte så mycket att orda om?

Men i själva verket så är det just att ”komma ut” som en heterosexuell man gör varje gång han i förbigående refererar till sin flickvän eller fru, eller hon pratar om sin pojkvän eller man. Vi gör det hela tiden och ägnar det inte en tanke.

För alla är detta inte lika enkelt. När en homo- eller bisexuell man pratar med sina kollegor, klass- eller kurskamrater om vad han och hans kille gjorde i helgen så får han nämligen ögonblickligen stämpeln ”bög”. Det betyder inte att han automatiskt blir trakasserad efter detta, men han har fått en etikett och kommer med största sannolikhet att behandlas lite annorlunda än förr. Det är mot den bakgrunden många homo- och bisexuella kvinnor och män avstår från att delta i sociala vardagssamtal på jobbet eller skolan för att undvika att ”komma ut”.

För några år sedan bjöd Forum för levande historia på taxiresor under Prideveckan i en rosamålad ”queer cab”. Villkoret för den fria åkturen var att man som passagerare gick med på att få en minilektion om homofobi och normer. Taxiresan var öppen ”för alla med sexuell läggning”, vilket väckte en del reaktioner. Få hade nämligen reflekterat över att även heterosexualitet i högsta grad är just en sexuell läggning. Det ”normala” är i själva verket inte mer än vanligt.

Och i den bästa av världar så vore väl ens sexuella läggning och könsidentitet inte så mycket att orda om. Dessvärre lever vi inte i den bästa av världar. I stället regleras vår tillvaro av normer med mycket bestämda ramar för sådant som läggning, kön och identitet. Ett exempel på det är att enligt normen så har alla människor ett kön, och gör ingen skillnad på om detta är biologiskt, socialt, självupplevt eller juridiskt. Allt antas hänga ihop. Men som de flesta transpersoner kan vittna om så är så sällan fallet.

Vad biologin säger är en sak. Hur man klär sig och uppträder är något annat. Hur man uppfattar och identifierar sig själv en tredje, och hur man definieras enligt folkbokföringen en fjärde sak. När detta inte hänger ihop så betraktas man – enligt normen – som avvikare. Och som avvikare riskerar man ständigt att drabbas av diskriminering, trakasserier, hot och våld – på grund av att man är den man är och vill vara. Faktum är, att för många så är den inhägnade Prideparken och gayklubbar de enda fristäder som finns där de utan risk för repressalier kan visa vilka de är.

Vi ”normala vanliga” behöver inga särskilda frigörelseveckor, parader och klubbar just därför att vi är i så stor majoritet och att vår livsstil är norm.

Det är de som på olika sätt avviker från normen som blir diskriminerade. Därför uppstår behovet av fristäder.

Det långsiktiga målet borde förstås vara att manifestationer som Pride inte ska behövas. I den bästa av världar är samhället öppet för alla människors rätt att vara sig själva. Däremot ser jag gärna att Pride lever kvar som fest. Parader av glada människor livar nämligen alltid upp.

Läs gärna mer om normer och diskriminering på Makthavare.se.