Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: