Jag fick ett mycket ilsket telefonsamtal i förmiddags, ni vet ett sådant där som får telefonen att skallra som i Kalle Anke när Farbror Joakim ringer. Samtalet kom från min mor, som just hört på radion om Gudrun Schyman och morgonens pengabål.

Min mor är i regel en ganska timid människa, men nu gastade hon om Schymans aktion, vilken hon betraktar som ett rent hån mot exempelvis denne gynekolog, tillika mottagare av Olof Palme-priset, som sliter mer eller mindre dygnet runt i Kongo-Kinshasa med att hjälpa kvinnor som drabbats av sexuellt våld. För honom, för hans klinik och för hans patienter skulle de 100 000 som Schyman brände ha kunnat göra underverk, menade min mor. Där pågår en verklig kamp för att hjälpa kvinnor, samtidigt som en bortskämd, västerländsk medelklasskärring bränner pengar för att få ytterligare en rubrik i tidningen.

Nu har min mor aldrig besökt Almedalsveckan, och är således omedveten om att betydligt större pengar än så bränns i utbyte mot medieuppmärksamhet – låt vara på ett något mindre bokstavligt sätt. Men jag kan ändå förstå henne.

Gudrun Schyman har alltid varit svårt publicitetsberoende, vilket förvisso inte är en dålig sida hos en politiker. Men med sina senaste tilltag har hon blivit mer av en politisk freak show än en opinionsbildare. Gårdagens attack mot Vänsterpartiet är ett annat exempel. I sak är skillnaden mellan FI och V tämligen försumbar, och det inser nog partiernas sympatisörer också. Men Schyman vet att kritik mot hennes före detta parti är intressantare för medierna än motsvarande kritik mot, säg, Kristdemokraterna. Men strategin är lite för uppenbar, och urholkar förtroendet för Schyman.

Det är faktiskt bara tio år sedan hon var en av Sveriges populäraste partiledare. De märkliga turerna kring Feministiskt initiativ har fullkomligt raderat ut det förtroendet. Och ju mer så sker, desto mer desperat blir Schyman. Och ju mer desperat hon blir, desto mer absurda blir hennes mediala utspel. Pengabranden är bara det senaste rekordet.

För ett decennium sedan stod Gudrun Schyman i politikens absoluta centrum. Göran Persson kunde inte lägga fast statens budget utan att gå via henne. I dag står hon i utkanten av Almedalen och skriker förtvivlat efter uppmärksamhet. Och ute i världen pågår dagligen ett betydligt mer glamourfritt arbete för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor – utan hjälp av de svenska PR-byråernas kontanter.