Socialdemokraterna är partiet för dagen här i Almedalen. Därför var det naturligtvis Socialdemokraterna som var ämnet när jag, Ursula Berge, Elaine Bergqvist och Lena Mellin äntrade Aftonbladets panel vid lunchtid i dag.

Diskussionen kom av naturliga skäl att kretsa kring Mona Sahlin, hennes låga förtroendesiffror och den socialdemokratiska anklagelsen om att partiledaren är utsatt för mobbing. För egen del tror jag inte att Sahlins problem handlar särskilt mycket om pr, alltså hur hon ser ut, pratar eller något annat. Skepsisen mot henne beror, menar jag, betydligt mer på att hon så gott som aldrig kommunicerar annat än korta soundbites.

Mer än en före detta stats- eller regeringschef har sagt att huvuddelen av jobbet går ut på att avvärja katastrofer. Finanskrisen är ett exempel på hur Sveriges regering tvingats agera utifrån en situation som den inte själv skapat eller råder över. Det är nog ingen slump att regeringens opinionsläge vände ungefär samtidigt som finanskrisen slog till i Sverige.

Mona Sahlin har, efter två år, fortfarande inte presenterat någon annan analys av finanskrisen än att ”regeringen inte satsar på jobben”. Sådana uppenbart förenklande slagord imponerar inte på den medelklass som dagligen kastar ett öga på ränteläget och räknar på boendekostnader. Det är ett betydligt större problem för Sahlin än hennes dialekt, eller ens hennes privatekonomiska turer på nittiotalet.

Dessutom har de mest förklenande uttalandena om henne kommit från andra socialdemokrater. Hennes styrka är inte tänkandet, utan förmågan att kommunicera ett budskap, förklarade Göran Persson. Hon är för okunnig för att tänka konstruktivt om ekonomiska system, skrev Villy Bergström. Uttalanden som dessa slår allianskritiken mot Sahlin med minst en hästlängd.

Mona Sahlin har dock även styrkor. Den främsta är att hon är tuff som en isbrytare. Hon har gått igenom mer, både privat och politiskt, än någon annan partiledare. När Socialdemokraterna frivilligt sätter bilden av henne som ett mobboffer glömmer folk bort hur tuff hon är, och det bidrar ytterligare till det låga förtroendet. Mona Sahlin hade kunnat påminna oss om att hon satt i krisförhandlingar med Carl Bildt när Fredrik Reinfeldt fortfarande myglade för att bli ordförande i MUF.

I stället har hon iklätt sig offerkoftan. Det kan bli hennes fall.