Thomas Bodström var en av Göran Perssons mer oväntade utnämningar. Persson älskade att lura journalister som spekulerade i vem som skulle få vissa ministerposter, och när han för tio år sedan utsåg stjärnadvokaten och tidigare allsvenska fotbollsspelaren Bodström till Laila Freivalds efterträdare var det inte många journalister som hade förutsett det draget.

Till skillnad från andra oväntade utnämningar, såsom Britta Lejon, var det en satsning som gick hem. Bodström skaffade sig snabbt ett gott handlag med medierna och blev en av partiets viktigaste profiler. Bodström är dessutom en av de perssoniter som fått behålla sin position under Mona Sahlins regim. Enligt de flesta bedömare hör han till den klick som står S-ledaren riktigt nära.

Därför är det med viss vånda jag nu försöker mig på en vild chansning. Men lusten att vara först driver ju många av oss som kommenterar politiken: Thomas Bodström kommer inte att ingå i en eventuell rödgrön regering efter valet.

Ett skäl till att jag tror detta är Bodströms inplanerade USA-resa i höst. Den som vill bli minister väljer rimligen inte att åka iväg på en flera månader lång resa direkt efter valet. Ministrar försakar sina familjer. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Bodströms önskan att åka iväg med familjen visar att han inte är jättesugen på att återvända till justitiedepartementet.

Ett annat tecken fick vi i dag på Politikerbloggen, där Bodström flaggar för en permanent flytt till Gotland. Han flaggar rentav för möjligheten att bli landshövding på ön.

Menar han allvar? Jag tror det. Thomas Bodström har, till skillnad från de flesta andra toppolitiker, ett liv och en karriär utanför politiken. Utöver den advokatfirma han driver med Claes Borgström är han även författare. Däremot saknar han ekonomiska motiv för att kriga i toppolitiken. Förra året tjänade han över 2 miljoner kronor, en bra bit mer än vad en minister drar in.

Tio år är en lång tid, och den rastlöse Bodström kan mycket väl önska sig något annat än en återkomst till en position som han har sex års erfarenhet av.

Dessutom skulle Bodströms uteblivna comeback lösa en politisk knut för Mona Sahlin. Trots deras nära relation kan han bli ett problem för henne. Kritiken mot ”Bodströmsamhället” var minst lika hård, om inte hårdare, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet än från de borgerliga. Lars Ohly och de gröna språkrören kommer förr eller senare att hamna i en svår sits, om de ingår i en regering där Bodströms agenda får genomslag.

Dessutom måste Socialdemokraterna lämna några ministerposter till de andra partierna, och där finns Vänsterpartiets Alice Åström och Miljöpartiets Mehmet Kaplan som tänkbara kandidater till Bodströms gamla jobb.

Vad Bodström beträffar så är det fullt möjligt att Sahlin ger honom en tung roll i riksdagsgruppen, kanske som någon form av sambandslänk mellan riksdagsgruppen och regeringen. Eventuellt kan han bli Sahlins livvakt i Konstitutionsutskottet, eller rent av socialdemokratisk gruppledare. Det skulle ge Bodström en möjlighet att stanna i politiken, och samtidigt utrymme för att gnosa med familjen och kanske skriva en och annan deckare.

Om jag stöter på honom i Visby lovar jag att fråga honom. Men mitt tips så här långt är att Thomas Bodström inte är påtänkt för någon ministerpost.