Jag tänker inte ge mig i diskussionen om vad Centerpartiet anser om Miljöpartiets eventuella position som mittenparti. Det känns som just den sortens frågor som väljarna kan avgöra själva – och för övrigt består hela riksdagen av mittenpartier.

Med ett enda undantag – nämligen det parti som i dag skriver på debattsidan. Vänsterledaren Lars Ohly och hans utrikeskommissarie Hans Linde slår fast att Vänsterpartiet säger nej till Nato, ty ”vi slåss bara under FN-flagg”. Det betyder i klartext att Vänsterpartiet enbart är beredda att skicka ut svenska soldater i strid när Syrien, Vietnam, Kina, Libyen, Zimbabwe, Kuba, Ekvatorialguinnea, Eritrea, Yemen och övriga medlemmar av Förenade Diktaturerna säger att det är okej.

Vi behöver en rejäl FN-debatt i detta land. Vi talar om en organisation där demokratier och diktaturer förhandlar som jämlikar, något som är lika absurt som om vi gav våra poliser i uppdrag att förhandla med den organiserade brottsligheten. Vi talar om en organisation där länder som Pakistan, Saudiarabien, Qatar, Jordanien och Kina sitter i rådet för mänskliga rättigheter. Vi talar om en organisation där Iran ingår i rådet för kvinnors rättigheter.

I svensk debatt omges FN, på mycket oklara grunder, av ett romantiskt skimmer. Men de som verkligen har skäl att applådera FN är de utfattiga u-länder som, utan att själva betala mer än en bråkdel av organisationens kostnader, får tillgång till en toppdiplomatisk plattform. Det vill säga, u-ländernas befolkning får inte tillgång till denna plattform. Men deras stenrika, genomkorrumperade och aktivt antidemokratiska statschefer får det.

Jag kan känna respekt för Vänsterpartiets motstånd mot Nato. Det finns goda skäl – även om jag personligen inte anser att de överväger – som talar mot medlemskap. Däremot har jag ingen som helst respekt för partiets hållning gentemot FN. Den är tvärtom ett tydligt tecken på att Vänsterpartiet, efter alla avslöjande tv-dokumentärer, vitböcker och påstådda uppgörelser med den egna historien, fortfarande är neutrala i konflikten mellan demokrati och diktatur.

Frågan återstår: varför är det mer okej att skicka svenska soldater i strid för att det finns ett FN-mandat?