Efter två halvlyckade/halvmisslyckade utfrågningar – Mona Sahlins och Jan Björklunds – kunde vi i kväll notera valrörelsens första riktiga framgång. Kristdemokraternas Göran Hägglund fick en lika tuff duvning som de tidigare partiledarna, men klarade sig betydligt bättre. Med några få svackor som undantag ägde han diskussionen genom hela den timslånga sändningen.

Nyckelordet är för övrigt just ”diskussion”. Hägglund svarade rakt och mestadels kristallklart på Mats Knutssons och Anna Hedenmos frågor, men ifrågasatte vid ett par tillfällen premisserna för deras frågor. Samtidigt avväpnade han dem med sin berömda självdistans, som när han inledde ett svar till Hedenmo med frasen ”ja, visst är det konstigt?” Just så går samtal till, och det är med samtal man når tittarna. Inte med krampaktiga svar som ger sken av att det handlar om ett polisförhör inför självaste Gunvald Larsson.

Dessutom växlade Hägglund från den rena fråga-svar-mallen genom att med jämna mellanrum återkomma till mer filosofiska utgångspunkter om gränsen mellan det privata och det politiska, och funderingar kring politikens begränsningar. Det gav djup åt hans sakpolitiska ställningstaganden, något som få om ens några andra svenska partiledare i dag mäktar med.

Göran Hägglund har därmed blivit den partiledare i årets valrörelse som artikulerar den borgerliga rösten, som inte bara beskriver utan också personifierar den borgerliga berättelsen.

Den filosofiska dimensionen förvirrade uppenbarligen utfrågarna. Anna Hedenmo hade tydliga problem med att förstå hur man som Hägglund kan vara för ökad delning av föräldraledigheten utan att samtidigt vilja lagstifta om det. Hon gjorde flera försök att utmåla detta som någon form av hyckleri, varpå Hägglund till slut tog ned det hela till grundskolenivå: ”jag tycker hemskt mycket om sill, men jag vill inte göra det obligatoriskt att äta sill.”

Det kan, den något profana liknelsen till trots, vara något av det mest djupsinniga som har sagts under denna valrörelse. Jag vet inte hur pass benägna väljarna är att belöna partiledare för intellektuella resonemang, men jag tycker verkligen att Hägglund förtjänar att belönas. De fem, sex, sju procent som hans parti legat på i de senaste mätningarna känns väl snålt.

Jag tror dock fortfarande att KD kan göra en riktigt bra slutspurt, och om resten av valrörelsen går som kvällens utfrågning kan jag inte se annat än att de också kommer att göra det.

[UPPDATERAD] Inte oväntat handlade den första frågan Göran Hägglund fick i SVT:s Utfrågat om begreppet verklighetens folk. Fortfarande var det lite oklart vilka som egentligen ryms i begreppet, eller snarare vilka som inte gör det. Möjligen handlar det om klåfingriga politiker som lägger sig i frågor som föräldraledighet. Men som programledarna konstaterade verkade inte Hägglund ha något att invända mot klåfingrighet mot homoadoption, så kallade kamphundar och alkoholinförsel från andra EU-länder.

Han medgav att detta kunde uppfattas som att han ville lägga sig i, men betonade att kristdemokraterna var ett värdedrivet parti: ”kristdemokraterna är inte anarkister”.

Lite nyheter framkom i utfrågningen. Bland annat sa Göran Hägglund att han ville att skillnaden mellan pensionärers och löntagares skatt skulle minska och helst försvinna – men medgav att några förslag om detta knappast lär komma under kommande mandatperiod, om det blir fortsatt alliansstyre. Han tyckte också att mammor och pappor i högre grad än i dag borde dela på föräldraledigheten (!) samt att SAOL:s definition av ”feminism” var tilltalande och något han själv skulle kunna ställa upp på – men ville ändå inte kalla sig feminist.

Apropå frågan om den skatt pensionärer betalar vill jag gärna ge Hägglund ett erkännande för att talat klarspråk: pensionärer har inte fått höjd skatt.

I programmet blev han stundtals hårt pressad, inte minst i början, om kristdemokraternas syn på hbt-personer, könsneutrala äktenskap och homoadoption. Men Hägglund klarade sig genomgående bra och gav många prov på sin omvittnade humor. Själv hade jag gärna sett att han t ex hade pressats lite mer på frågan om hur vårdnadsbidraget rimmar med alliansens uttalade bidragsmotstånd, samt om yttrandefrihetens gränser.

I opinionsmätningarna den senaste tiden förefaller nu kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren och hänga sig kvar i riksdagen. Trots det finns det åtminstone i delar av partiet en insikt om att man är något av alliansens svagaste länk. Om kd gick stärkta ur kvällens tv-utfrågning återstår att se.

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, svt, val 2010.

Det var med kniven mot struparna som de fyra rödgröna ledarna i dag presenterade sitt gemensamma valmanifest. Den samlade bilden från de många opinionsmätningarna är att Alliansen leder med omkring fem procentenheter, och inom socialdemokratin spekulerar veteraner som Kjell-Olof Feldt öppet om varför valet går åt skogen.

Presskonferensen började dock dåligt. När partiledare inleder linjetal med en disclaimer kan man dra slutsatsen att självförtroendet inte är på topp. Mona Sahlin, hårt märkt av de gångna två årens ekonomisk-politiska debatt, inskärper vikten av stabila statsfinanser med överdriven tydlighet. Tvivlet på hennes förmåga att hantera ekonomin, hennes eget tvivel om att hon förmår övertyga väljarna om att hon kan hantera ekonomin, sken som en lysande aura runt hela scenen.

Det märkliga är att det högljudda tonläget – Maria Wetterstrands anförande var rena utskällningen – baseras på ett reformutrymme om tolv miljarder, eller något över en procent av statens totala utgifter. Inom denna dryga procent ryms hela skillnaden mellan civilisation och barbari, mellan solidarisk välfärdspolitik och iskall nyliberalism, om man får tro oppositionen.

Det blir därför en rätt tunn soppa, de högljudda kockarna till trots, som på flera punkter har en tydlig bismak av borgerlig buljong: Sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare och dessutom sänkt maxtaxa i barnomsorgen – en präktig present till medelklassen.

Dock saknas inte röda inslag. Höjt underhållsstöd, höjt studiebidrag, höjt bostadsbidrag för ensamstående, höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt studielån och så vidare. Däremot har de tre partierna uppenbarligen inte kommit överens om föräldraförsäkringen, som helt förbigås med tystnad. Här vet vi dock att samtliga partiledare och språkrör frustar av iver att kvotera. Vinner de kan vi räkna med att de förr eller senare tvångsdelar föräldraledigheten, alldeles oavsett vad Sveriges föräldrar anser om saken.

I stort sett fick vi alltså vad vi hade räknat med. Vänsterpartiet har förhandlat dåligt, och Lars Ohly tvingas nu inte bara försvara de budgetregler han så hett avskyr, utan även det tillfälligt höjda överskottsmål som Anders Borg har infört. Bara där har Ohly tvingats ge upp 30-40 miljarder att leka med. Det är alltså inget mörkrött manifest. Däremot ett fantasilöst sådant. Det enda förslag som känns relevant på mer än några års sikt är satsningen på utbyggt tågnät.

Det var ingen vinnarbudget som presenterades, och det var verkligen inga segervissa politiker som presenterade den.

[UPPDATERAD] Inför dagens presentation av det rödgröna valmanifestet – högtidligt kallat regeringsplattform – kom två nya opinionsundersökningar som sannolikt var dyster läsning för oppositionens strateger.

Enligt Skop minskar socialdemokraterna med 1,2 procentenheter till 30 procent. Samtidigt ökar moderaterna med 0,4 till 31,6 procent och blir därmed största parti. Alla nuvarande riksdagspartier hamnar ovanför fyraprocentsspärren medan Sverigedemokraterna hamnar under. Fem procentenheter är i denna mätning allt som skiljer de båda blocken åt; alliansen får 49,8 medan de rödgröna får 44,8. Samtidigt påpekar Skop att alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen.

Även United Minds ger alliansen valsegern med nästan fyra procentenheter över de rödgröna. Socialdemokraterna stöds bara av rekordlåga 27,3 procent. Och även här är m störst med 29,3 procent. Totalt får allianspartierna 48,1 procent medan de rödgröna får 44,4. Observera dock att centerpartiet balanserar på riksdagströskeln med 4,2 procent och Sd kan få en teoretisk vågmästarroll med 5,6.

Läs dock gärna Makthavare.se:s kommentar till dessa mätningar.

Mot bakgrund av opinionsläget var hur som helst behovet för oppositionsledare Mona Sahlin att rycka tillbaks initiativet och ledartröjan mycket stort. Därför var det nog klokt av henne att vid dagens pressträff inleda med att tala om vikten av stabila statsfinanser och fullt ut finansierade förslag med höga välfärdsambitioner.

Inte oväntat ligger i det rödgröna manifestet mycket fokus på jobben, med ”investeringar i Sveriges konkurrenskraft”: tolv miljarder mer till välfärden, sänkt skatt för småföretag, sänkt restaurangmoms samt satsningar på infrastruktur och bostäder. De kan också tänka sig att sänka momsen i andra delar av tjänstesektorn samt sänka arbetsgivaravgifter, minska sjuklönekostnader eller införa ett riskkapitalavdrag. Redan i partiernas gemensamma vårbudget utlovades 100 000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser, något som nu upprepades.

Tidigare har det också framkommit att de rödgröna vill behålla det så kallade ROT-avdraget, åtminstone under den kommande mandatperioden. Man vill dessutom utvidga det till att gälla även hyreshus och bostadsrättsföreningar. Vidare föreslås ett nytt klimatavdrag för hushåll som vill göra större klimatinvesteringar.

Jag ska inte här gå in och i detalj kommentera varje enskild del i manifestet, däremot konstaterar jag att det som helhet känns genomtänkt och ideologiskt drivet. Vid olika tillfällen under dagens pressträff användes begrepp som ”ödesfråga”. Och det var tydligt att de rödgröna partiledarna och språkrören ville betona att valet i år handlar om vilket samhälle vi vill ha – nu och framöver.

Sannolikt är det den typen av retorik som krävs just nu. Valet kan mycket väl komma att avgöras av den stora mängden osäkra väljare som ännu inte bestämt sig eller vill säga vad de tänkt rösta på. De rödgröna har allt att vinna på att öka mobiliseringen bland sina sympatisörer och de som inte är nöjda med samhällsutvecklingen under den gångna mandatperioden. Kanske kan dagens besked ge Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly de röster de så väl behöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.

Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

SVT-utfrågningen av Jan Björklund (FP) uppvisade samma mönster som utfrågningen av Mona Sahlin – fast tvärtom. Till skillnad från Sahlin började Björklund väldigt skakigt, och till skillnad från henne blev han bättre under sändningen gång.

Jag har lärt känna Björklund som något av en svensk variant av John McCain. Han slog sig fram både i Folkpartiet och i den allmänna debatten genom att vara uppriktig, direkt och fullkomligt respektlös inför heliga kor. Men på samma sätt som McCain under sitt försök att bli USA:s president frångick det recept som gjort honom så respekterad över partigränserna har Björklund också blivit mjukare, och mer mån om att vara alla till lags. Det märktes under kvällens utfrågning, och var inte till hans fördel.

När han fick frågan om ”varför det är viktigare att folk med höga inkomster får skatten sänkt än att folk med låga inkomster får det” trasslade han in sig i sina egna resonemang och bad nästan om ursäkt för den åsikt han så länge har hyst: om Sverige ska kunna konkurrera med nya växande ekonomier på exportmarknaden måste vi konkurrera om att hysa forskning och utveckling – och med höga skatter skrämmer vi bort forskare och utvecklare.

Problemet är att Björklund defensiva tonläge inte mildrar kritiken mot honom. Det enda som mildras är hans egen genomslagskraft. Han blixtrade till för ett kort ögonblick när han förklarade varför Lars Ohlys resonemang om sänkt skatt för fotbollsproffs i själva verket är lika tillämpbart på en lång rad yrkesgrupper. Men överlag var han för snäll, och för undergiven mot utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo – som än en gång gjorde ett bra jobb.

Men som sagt; det tog sig efterhand. Björklunds resonemang om kunskap i skolan, heltäckande slöja och situationen i Ryssland fungerade klart bättre, och när frågorna gled över till att handla om energi satt svaren som en smäck.

En intressant situation uppstod när Hedenmo ställde frågor om diskriminering, och exemplifierade med Jans två söner, vilka båda adopterats från Sydkorea. Björklund, som ofta uppvisat en sund motvilja mot att svara på den sortens oerhört personliga frågor, var tydligt motvillig även nu. Men situationen gav honom inget utrymme att backa, och han tvingades medge att jo, han är orolig över att barnen ska behandlas annorlunda på grund av deras tydligt icke-svenska bakgrund.

Och när han sa detta hände något mycket ovanligt. Hans lite hårda tonfall försvann, liksom tuffheten i hans blick. Jag tyckte mig till och med se (eller inbillade jag mig?) en svag antydan till blankhet i ögonen. FP-ledaren lurades visa en sida som tidigare aldrig kommit i närheten av offentligheten. I den mån utfrågningarna handlar om att visa partiledarna som individer snarare än bara partirepresentanter blev detta det hittills bästa ögonblicket i valbevakningen.

Annars bjöd inte Björklund på fler överraskningar än Sahlin, vilket väl knappast heller var att vänta. Det var inte hans bästa tv-ögonblick, och formatet föreföll passa honom illa. Han behöver en tydlig motståndare, alternativt en utfrågare att fokusera på. Kombinationen Knutsson-Hedenmo var inte riktigt hans grej, åtminstone inte i kväll. Å andra sidan skrämde han knappast bort några presumtiva FP-väljare heller. Plus minus noll, således.

Ps. På samma sätt som jag klagade på Henrik Dorsins klumpiga försök till buskisdrift med Mona Sahlin tänker jag klaga på hans idiotiska inspel om Björklund. Någon kanske anser att jag tillskriver hans gästspel i programmets mitt större betydelse än vad det har, men för mig förtar det en stor del av programmets seriösa inramning. Det finns mängder av lysande politisk satir. En sång om att Björklund ”är vikarierande Sverigedemokrat”,  ”alla barns skräck”  och ”äter skinka på Ramadan” är bara plump, okunnig och infantil. Så ut med idioten Dorsin, och ut med idioten på SVT som anlitade honom.

Utfrågningar, debatter och dueller avlöser just nu varandra. Vi är liksom i det skedet av valrörelsen. I dag var det dags igen, när Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes i en debatt i Sveriges Radios Studio Ett. De diskuterade bland annat olika insatser för jobb samt skolpolitik. Hettade till på allvar gjorde det dock när skattesänkningar kom på tal.

Tonen mellan Sahlin och Reinfeldt var påtagligt spänd. Det märktes att opinionsläget är mycket jämt och mycket står på spel. Båda högg på varje tänkbar blotta hos motståndaren och gjorde sitt bästa för att utmåla det politiska alternativet till den egna partikonstellationen som inkompetent och illasinnad.

Som Johan Ingerö konstaterar så är den här sortens debatter ganska tröttsamma. För oss politiska nördar tillför det absolut ingenting; inga nya argument kommer fram och inga nyheter presenteras. Och de genomsnittsväljare som till äventyrs tar del av de här debatterna får antagligen en ganska skev bild av politiken. I själva verket är inte skillnaden mellan svenska riksdagspartier så avgrundsdjup som man kan få intrycket av när man lyssnar på partiföreträdare i valrörelser.

Men jag ska vara ärlig; Reinfeldt var marginellt mindre konfrontativ och aggressiv. Å andra sidan lät han väldigt mycket som Göran Persson i valet 2006: dryg, pompös och arrogant. Komiskt nog upprepade han dessutom samma argument som Persson använde då: arbetslösheten är inte så alarmerande, jobben kommer.

Det kan vara på sin plats att påminna om hur det gick för regeringen Persson 2006.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, val 2010.

Ja, vad kan man säga annat än att det verkligen börjar dra ihop sig till val? Det blev väldigt gnälligt och skälligt när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes i Sveriges Radios P1 nu på eftermiddagen. Jag tillbringade merparten av debatten sittandes i en bilkö, krypkörandes på ettans växel – med feber. Ändå tror jag att jag var på bättre humör än de båda partiledarna. Lena Mellins uppfattning att de var trevliga mot varandra delar jag inte alls. Otrevlig kan man som bekant vara utan att höja rösten.

Överlag är jag oerhört trött på den här sortens debatter, där alla argument är inövade, där replikerna endast undantagsvis bemöter något som motståndaren faktiskt har sagt och där det tycks vara förenat med diskvalifikation att ge uttryck för någon form av intellektuellt redbar tankebana. Visst kan det vara kul med lite retoriskt underhållningsvåld någon gång ibland, men när det blir normen upphör det snabbt att vara underhållande.

Mona Sahlin förlorar dock, ännu en gång, eftersom hon ständigt väljer att överdriva sin i och för sig säkert uppriktiga kritik mot Reinfeldt. Men det är faktiskt inte trovärdigt att hävda att alliansen har ”slitit sönder välfärden”, ”tvingat folk att lämna a-kassan”, ”saknar klimatpolitik”, ”genomfört gigantiska skattesänkningar för de som har allra mest” och så vidare. Om så verkligen hade varit fallet hade nog oppositionen lagt sig längre från regeringen när de presenterade sin budgetreservation i våras.

På samma sätt börjar Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga poserande gå en smula till överdrivt. Blir han bara lite mer statsmannamässig kommer hans repliker att låta som Kungens nyårstal – och vi vet ju vilket mottagande de brukar få. Men vid sidan av det irriterande tonläget är han både sakligare och mer påläst än Sahlin, vilket ger honom den ena debattsegern efter den andra mot henne.

Så om Mona Sahlin inte vill ”bli uppläxad” så återstår nog bara en sak att göra: läxan.

Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna till ett skickligt genomfört pr-stunt – så här mycket uppmärksamhet hade de knappast fått om de så upprepat Gudrun Schymans trick från i somras, då hon eldade upp 100 00 kronor i Almedalen.

I dag lanserade alltså Sd en reklamfilm man hade tänkt skulle visas i TV4, TV4 Fakta och TV4 Sport den 6-17 september. I varje fall hävdar partiet att det var tanken. Själv är jag skeptisk. Innehållet i filmen är nämligen så grovt; samhällets kostnader för pensioner ställs på ett mycket obehagligt sätt mot kostnaden för invandring. I filmen ses en äldre dam med rollator försöka ta sig fram till ett bord där två statsbudgethandläggare sitter med 100 000 000 kronor. Men hon blir ikapp- och möjligen förbisprungen av ett stort antal kvinnor i heltäckande burka och med barnvagnar. Budskapet är att all politik handlar om val och som väljare ska man alltså kunna välja ”invandringsbroms före pensionsbroms”.

Men då TV4-gruppen är ansvariga utgivare för det som visas i deras kanaler har de valt att kontrollera att filmen inte faller under lagen om hets mot folkgrupp. Och enligt de besked som framkommit kommer man inte att sända filmen. 

Detta kom knappast som en överraskning för Sd, även om man naturligtvis låtsas vara upprörda och hotar med rättsliga påföljder. I själva verket passar det här dem utmärkt. Partiet får massor med uppmärksamhet för filmen som nu sprids via YouTube, bloggar, Twitter och mediesajter. Samtidigt får de återigen iklä sig martyrrollen.

Missförstå mig rätt: jag tycker genuint illa om Sverigedemokraterna och deras till politik förklädda rasism. Och filmen är bland det äckligaste jag sett. Men trots det är jag lite imponerad över hur de lyckas ta sig in i det politiska samtalet; genom Agenda-debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman, genom sin våldtäktsrapport fylld med felaktigheter, och nu genom sin valfilm.

Jag hoppas bara väljarna ser igenom Sd:s manipulationer och inte ger dem förtroendet att ta plats i riksdagen.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, tv4, val 2010.

Det började riktigt bra för Mona Sahlin. Utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo tedde sig under den första kvarten som två taggade och vassa forwards som trots flera anfall inte lyckades få hål på målvakten. Inte så att Sahlin briljerade, men hon gjorde vad hon skulle och föreföll inte nämnvärt pressad. Lite svettig blev hon visserligen när hon fick konkreta frågor om siffror, exempelvis a-kassan. Vi som hört henne få dessa frågor förr är vana vid svaret ”jag har inte just den siffran i huvudet”, men något vidare intryck ger det inte.

Men som sagt, till en början gjorde hon en habil insats, och parerade utan större problem alla frågor om skatter på inkomst, drivmedel och pensioner. Utfrågarna växlade, vilket är ovanligt i svensk journalistik, mellan vänster och högerperspektiv. Men Sahlin undvek fällorna och stannade tryggt och lugnt i mittfältet.

Det vill säga, ända tills programledarna plötsligt slog om till utrikespolitik. Då öppnade sig marken under den arma S-ledaren. Eller det gjorde den inte. Marken förblev intakt och Sahlin satt kvar i studion. Det var det som var problemet.

Sahlin kunde inte ge något rimligt svar på frågan varför det just är amerikanska baser och kärnvapen som måste monteras ned och skickas hem. Hon gjorde ett par desperata försök att lösgöra sig från det Ohlycksaliga utrikesprogrammet, men utan att lyckas. Frågorna klibbade fast som sovjetisk olja, och S-ledarens humör sjönk i samma takt som hennes frustration steg. ”Varför skriver ni inget om Ryssland, som just har varit i krig”, undrade Knutsson. ”Om det inte står något om det så borde det göra det”, blev det något bisarra svaret.

Efter den utrikespolitiska duvningen lyckades Sahlin aldrig komma tillbaka in i matchen. Visserligen kunde man nästan höra en lättnadens suck när utrikespolitiken ersattes med hemtama frågor om fastighetsbeskattningen, men vid det laget var Sahlins koncentration bruten. ”Vanliga villor ska inte få högre skatt”, försökte hon. ”Vad är då en vanlig villa?”, undrade programledningen. ”Det ska utredas”, förklarade Sahlin.

Med det svaret sammanfattade hon i stort sett hela den socialdemokratiska vilsenheten i ekonomiska frågor. Ty om hon inte vet vad hon menar med ”normal villa” vet hon heller ingenting om folks faktiska boendekostnader, och då vet hon inte särskilt mycket om folks ekonomi, och då vet hon inte om hon behöver dra in fyra miljarder på en ”skatt på förmögna” eller hur det kommer påverka ekonomin och dem som beskattas.

Hon vill med andra bara återinföra förmögenshetsskatten för att en borgerlig regering har avskaffat den. Något djupare raison d’etre har hon inte. Och just detta är, mer än något annat, det stora problemet i hennes valrörelse.

Ps. Det ljushuvud på SVT som anlitat Henrik Dorsin för att sjunga buskislustiga nidvisor om alla partiledare borde omgående hängas ut, helst till allmän beskådan så att vi kan kasta saker på honom. Politiker ska granskas, och granskas tufft. Men att tvinga dem att skratta åt dåliga och billiga skämt om sig själva i en tv-studio, när de har bjudits in för att tala om hur de vill styra landet är under all kritik. Det var säkert förnedrande för Sahlin, men även för oss som tittade och inte minst för SVT.