Vad har jag gemensamt med Carola, Emilia, Cajsalisa Ejemyhr, Christian Waltz, Gustav Bendt från Moneybrother och ett antal medlemmar i The Real Group? Sett till musiksmak, inte särskilt mycket. Däremot har vi alla gått på Adolf Fredriks musikskola. Adolf Fredrik är en elitskola, som funnits sedan trettiotalet. Den har fostrat en försvarlig andel av den svenska artisteliten. Alla som går där blir inte yrkesmusiker. Faktum är att de flesta som går där inte blir yrkesmusiker. Men skolan finns, och bör fortsätta finnas.

I början av åttiotalet ville krafter inom socialdemokratin och dåvarande VPK lägga ned Adolf Fredrik. De musikaliska eleverna borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet, hette det. Nedläggningen stoppades av enorma protester, men hatet mot ”elitsatsningar” bestod. Vänstern har aldrig kunnat acceptera att olika människor har olika talanger och intressen.

I min klass på AF gick en kille som vi kan kalla för Markus (eftersom han heter Markus.) Han var inte bara musikalisk, utan även extremt intresserad av kemi. När vi började sjuan, och för första gången fick kemi på schemat, behärskade han redan det mesta på högstadienivån. Vi hade dock en lärare, en gammaldags moderat, som gav honom egna arbetsuppgifter att arbeta med. Läraren ansåg att vi var en klass med trettio individer. Inte ett anonymt och homogent kollektiv. Det var tur för Markus, som senare fortsatte på samma bana på KTH.

Poängen med denna tillbakablick är att även den som har en särskild talang eller ett särskilt intresse behöver stimulans. Skolans roll ska inte bara vara att etablera en lägsta standard, utan att hjälpa varje enskild elev att nå så långt som möjligt, utvecklas så positivt som möjligt och på det hela taget få så mycket stöd som möjligt. Det förutsätter att vi alla behandlas som de människor vi är. Inte som den grå massa vänstern vill att vi ska vara.

Att en elev som behöver extra mycket hjälp också ska få extra mycket hjälp inser nog alla. Men fortfarande är de särskilt begåvade elevernas behov ett tabu i svensk skoldebatt. Det är på många sätt en tragedi. Man kan spekulera i hur många framgångsrika matematiker, tekniker  och naturvetare som missats av den svenska skolan. Hur många innovationer har vi missat därför att begåvade elever tvingats anpassa sig till ett för lågt tempo, blivit uttråkade och slutligen tappat intresset?

Ingen elev ska lämnas bakom, men ingen elev ska heller hållas tillbaka. Jan Björklunds utspel i dag går i den riktningen, och det är inte en dag för tidigt.